Under ett rosa hav!

Igår vandrade vi från Kelefa till klostret Spiliotissis som ligger i närheten. Vägen dit gick över en ravin och stigen var nyröjd. På vägen tillbaka gick vi på en dålig väg som tydligen ska bli bättre. En lång sträcka var vägen breddad och nyhyvlad Det bli en cementväg sa mannen i väghyveln.
Alla rara växter på vägar och stigar var borta men det var väldigt lätt att ta sig fram.

Om det fanns lite blommor på vandringsvägen fanns det desto mer på bergskanterna över oss. Förra året brann det på berget. Det brann ett band nästan över hela Manihalvön från Oítilon till Gýtheio. Det har gynnat blomningen hos Silene integripetala som får riktigt bra fart efter bränder. Det är bara på ett litet område av Peloponnesos den växer.  Men vi kunde se den sträcka ut sig i en mils bredd samtidigt.

På vandringen hade vi med oss några riktigt goda vänner som har hus i grannbyn söder om oss. Vi satt länge i klostret och åt vår medhavda matsäck. Det blev mycket prat och skämt och ibland blev det lite språkförbistringar efter som vi inte har samma modersmål. Men efter som alla är glada och positiva så spelar språkat ingen roll.

Inte en levande själ mer än mina vänner såg jag till på klostret. Men väl massa hädangångna nunnor.

Trots att klostret var obemannat så fanns där en öppen butik. Här fanns ett stort utbud av ikoner, böcker heligt vatten med mera.
Jag nöjde mig med att köpa smågodis och lyckades hålla mig borta från tsipouron som är en grekisk spritsort. Jag vill ju inte att nunnorna ska bli utan alkohol när de kommer tillbaka till klostret.

Väl hemma igen var jag trött och ville bara sitta och hänga i en stol. Men jag hade förberett ett senapskok så det var bara att ta itu med det.

Regn i paradiset!

Det regnar!
Det gillar vi och ledartuppen klagar inte heller. Förra året fick vi sista vårregnet i mitten av mars. Efter det följde ungefär 125 dagars torka. Turisterna som anlänt till Mani vill säkert ha en klar himmel med mycket sol. Min vi vill ha regn till våra odlingar.
Sen är det inte så dumt att en husbilsfamilj bokade lägenheten där uppe på grund av dåligt väder. Det såg ut som om den skulle få stå tom efter en sen avbokning.

Det är skönt att inte behöva kontrollera automatbevattningens munstycken till våra 20 utplanterade tomatplantor och alla andra grönsaker och fruktträd.
Jag har sett vi har minst en halv back till med tomatplantor som inte blivit utplanterade. Jag hoppas att Christina har drivit upp många som går att soltorka, för jag vill inte äta tomater till både frukost, lunch och middag.


Våra fruktträd ser ut att ge frukt i år. Aprikosen har visserligen bara ett kart men det är väll flera tusen % fler än inget kart.

Bougainvillean ger intaget ätbart till oss men den kommer att ge skugga åt köksfönstret, och ett skönt blickfång till förbi gående på grusvägen utanför vår mur.  

Trots allt regn har jag lyckats börja på ett staket som ska bära upp en vinranka. Mellan stolparna det spännas en stålvajer.

Även vår gula klätterros ska få en vajer till att klättra på. Jag undrar om mitt vajerlager räcker. Annars finns det att köpa bara några hundra meter åt söder eller norr.

På Spartanernas stigar!

Jakten på fina växtlokaler är nu avslutad för denna gång. Sista dagen höll vi mest till i bergen runt Mystras. De är Spartanernas hemma trakter. Nuvarande Sparta ligger ett stenkast från Mystras et stenkast längre ut på slätten. Här på Taygetos östsida bland raviner och toppar kände dåtidens hårdföra krigare sig hemma. Nu mera är det mest naturälskande vandrare och ett fåtal botanikintresserade man möter på stigarna. Kanske är någon här av religiösa skäl för att besöka något spektakulärt kapell.

Vår vandringsdag började med att vi gick upp i en ravin norr om byn. Vi insåg att detta inte var den bästa leden för våra syften. Så vi åkte söder om byn till en annan ravin. Den visade sig vara rik på spännande växter och full av fantastiska vyer.

Under vår resa har vi sett många vackra och intressanta växter. Mest har jag lagt ut bilder på orkidéer. Men naturligtvis finns det så mycket mer. Men efter som jag bor här där växterna växer så är inte alla växter lika roligt att hitta igen. Men orkidéerna är alltid så fina och det krävs välkalibrerade ögon för att hitta dem.
Så jag bjuder på några fler orkidéer i detta blogginlägg.

Många mil i fantastisk grönska

Idag har vi kört många mil för att förflytta oss från norra Peloponnesos till södra delarna i närheten av Sparta. Vägarna är väldigt bra här men farten hålls ner för att det finns så otroligt mycket vackert att titta på. Just nu är det den vackraste tiden med massor med färgskiftningar i naturen. Vi har sett många vackra vyer som fått oss att häpna.

Det har inte blivit så många nya fyndplatser av rara växter men när ängarna ser ut så här så gör det inte så mycket.

Även en vanlig orkidé kan jag inte låta bli att fotografera trots att jag redan har ett femtital bilder av den.

Kastanjer i lövsprickningen är också svåra att motstå.

Men bäst av allt är ändå att hitta vilda tulpaner.


Allt behöver inte vara vilt för att vara vackert.

På Chelmos topp!

Kalávrytai startade morgonen med en rejäl hotellfrukost i Kalávryta. Därefter körde vi uppåt skidcentret på Chelmos. På vägen upp strax innan vi nådde fram till skidliftarna hittade vi massor av Fritillaria. Det låg rätt mycket snö kvar i pisterna och i snökanterna växte en art av krokus. På de släta ytorna före skidcentret hade krokusen blommat över. Det var en besvikelse för här växer två arter av krokus och de blommar i tusental väldigt tätt. Nu fick vi bara se bladen.
Efter toppbesöket åkte vi ner i flodbädden på västsidan av berget. Där gick vi en sträcka efter den smalspåriga järnvägen. Det visade sig att har var vi ute i rätt tid. Det kryllade av fina orkidéer.