Redan de gamla grekerna!

Vårt överskott av olivolja har fått oss att söka alternativa användningsområden. En användning är att göra Johannesörtsolja. Och johannesört har vi gott om i bergen.

Så för tre veckor sedan tog vi bilen för att leta johannesört uppe i bergen. Den första vi hittade gjorde vi ett färgprov på. Den gav inga röda fingrar. Så den fick stå kvar. Lite längre upp hittade vi två arter som klarade färgprover. Så vi plockade blommor och blomknoppar av dessa. Mest av Hypericum perforatum som är den som använd oftast till detta ändamål.

Hemma igen rensade vi riset och stoppade blommor och blomknoppar i glasburkar. Sedan fyllde vi burkarna med olivolja och ställde dessa i solen.


Efter 3 veckor silade vi bort all utom den nu rödfärgade oljan.

Nu är den tappad på små glasflaskor.
Så nu kan vi skydda oss som de gamla romerska och grekiska krigarna. De gick aldrig ut i fält utan att ha denna undergörande antiseptiska olja med sig. Den såg till att både skoskav, brännsår och skärsår läkte utan att bli inflammerade.

Ett ollat överflöd

Nu har vi ett överflöd av tomater och Chili. Att göra med sambal och annat att fylla kyl och frys med känns inte bra. Köldförvaringen är tyvärr begränsad. Men det finns lösningar.

Torkning borde fungera utmärkt. Den första metoden jag testade var Kia-metoden. Men det kräver ju att man har en avställd Kia i ett solbelyst läge. Och även där blir det snabbt platsbrist.

Så jag beslöt mig att bygga en öppen tork-olla. Öppen torkning är en vanlig metod vid medelhavet. Som vanligt är det brist på virke så jag fick börja slakta pallar. Dom är inte gjorda för att plocka isär. Det går åt mycket våld för att få loss en enda bräda.

Pallkragar har jag gott om, och de passar perfekt som torkram.


Nästan färdig!
Behövs bara ett nät och det finns att köpa i närheten. Det är bra om den lutar lite mot solen. Men den här lutningen är nog lite överdriven.  I Kia:n hittade jag en värdelös vindrutereflektor. Den kan nog reflektera upp lite extra värme.  

Nu har jag börjat fylla tork-ollan med chili och tomat. Hoppas att vilda kryp håller sig borta.

Hemmakär

Christina och jag har blivit hemmakära. När vi bodde i Sverige och jag hade ett jobb, så tog vi alla chanser att åka bort för att uppleva annan natur och kultur. Våra jobb var sådana att det inte var några problem att åka bort fler veckor än vi hade semester.

Nu när vi bor i Grekland så har lusten att resa minskat. Självklart vill vi åka och hälsa på släkt och vänner i Sverige. Men det har ju en epidemi satt stopp för. Vi klarar oss bra här med att pyssla om våra grönsaker och föröka våra prydnadsväxter. Christina har ett jobb som också ska skötas. Men jag får sysselsätta mig med annat för att få schemat fullt. Det blir lite bakning och mycket matlagning. Fotograferandet tar också lite tid, och ännu mer tid tar det jobba med bilderna i Ligthroom och Photoshop. Men snart kommer Airbnb gäster. Då blir det mycket städning för min del.
Om det skulle varit ett normalt år så skulle vi vistas mycket mer ute i naturen med gästande vänner.
Men i går tyckte vi att det var hög tid att kliva av tomten och se något annat.

Vi tog bilen och körde söder ut på en utflykt. Manihalvöns södra del är inte alls så grön och frodig som den är i de norra delarna där vi bor. Här liknar naturen mer den man hittar på öarna i Kykladerna. Vårt första stopp blev på stranden i Skoutari. Den ligger på östra sidan av halvön. Här finns några småhotell och några tavernor. Men det var inget folk på stranden när vi kom. Vi låg och slappade någon timme innan vi tog ett dopp. Det var en chockartad upplevelse. Här var havet nog fem grader kallare än hemma. När vi blivit varma efter det svalkande badet körde vi vidare söder ut för att hitta ett lunchställe.

Vi körde förbi vackra Kótronas, för lite längre söder ut finns en magiskt vacker vik med en underbar taverna.

Foto C. Fryle

Strax efter Kótronas stod två bekymrade damer vid sin döda bil. De frågade mig om jag förstod mig på bilar. Och jag förklarade att jag kan lite. Så jag tittade under motorhuven. Felet var inte svårt att upptäcka. Det hade varit en ångexplosion i kylen. Så den bilen har nog gjort sina sista kilometrar.
Bilstandarden här i södra Peloponnesos är högs varierad. Lägstanivån är långt under en svensk folkracebil. Det är inte ovanligt att man ser bilar på vägarna som saknar vitala delar som lyktor, nummerplåtar, eller skärmar. Jag vet att det finns besiktningsställen i Kalamata. Men om det är obligatoriskt att besiktiga sin bil vet jag inte. Det borde jag naturligtvis veta efter som jag äger en som ofta är ute på vägarna.

Efter mycket trixande för att få bilen parkerad visade det sig att tavernan i Alypa beach var stängd. Så vi vände norr ut igen.

Åter i Kótronas slog vi oss ner på en taverna strax bredvid stranden. Ofta beställer vi in en sallad och en huvudrätt som vi delar på. Så gjorde vi också nu. Bröd får man oftast till maten. Och brödet här var vrålgott. Och salladen var inte dum den heller. Turister köper oftast grekisk sallad och den är ju bra senare på säsongen då tomaterna fått riktig god smak. Men då är gurksäsongen över så då snålas det med gurka. Jag föredrar nästan alltid sallad baserad på grönsallad eller kål. Och sällan blir jag besviken och det blev jag inte nu heller.

Efter måltiden satte vi oss i bilen och körde över bergskedjan till vår sida av halvön. Vi stannade till vid stranden intill byn Neo Itilo. Här är inte stranden så fin som de vi sett tidigare på vår utflykt. Men det vägdes upp av att vattnet säkert var fem grader varmare här än vid förmiddagens bad. Så här låg vi och slumrade en lång stund innan vi vände hem.

Hemma igen triggades de vanliga rutinerna igång. Det blev plantering av ett par melonplantor och en rad sockerärtor.

Morgon på stela ben

Det känns i kroppen att man inte är tjugofem längre. Värst är det på morgonen. För att få igång kroppen så brukar jag ta en promenad. Oftast går den genom vår by.
När jag druckit mitt morgonkaffe och läst tidningarna så stoppar jag två morötter i fickan och ger mig iväg.
När jag gått 100 meter på strandpromenaden så ser jag min nyvunne vän som är en häst. Med hjälp av morötter har vi kommit varandra riktigt nära. I början av vår bekantskap var hon rätt reserverad. Men nu tillåter hon att jag klappar henne och rensar hennes man från skräp. Efter några minuter går jag vidare in åt byn.

När jag kommer in i bebyggelsen så möts jag av byns största hotell. Där har ingen lyckats checka-in än. Det är inte bara vår by som har ett stort cementskelett närmast finaste badstället. Även Stoupa norr om oss och Ag. Dimitrios söder om oss har liknade stora skelett i närheten av de populäraste baden. Det sägs att det var en man som råkade dö som byggde dem och att arvingarna inte var intresserade att driva igenom projektet. Men är det verkligen så?

När jag kommer ut till genomfartsvägen passerar jag byns roligaste tomt. Hela murkrönet är dekorerat med blomsterkrukor. Och där innanför finns massor med djur och bråte.

Katter finns det i överflöd av. Men denna morgon dröjde det till sjukhuskapellet innan jag träffade på den första. Det är inte illa att vi i vår lilla by har ett litet sjukhus med dygnet runt jour.
Däremot är det illa att vi har så förfärligt gott om katter. Och att det är så många ser områdets engelska damer till. De åker dagligen runt och matar alla katter i alla byar.

En aloe har funnit livsutrymme i ett dött mullbär. Så här års föredrar jag de levande mullbären. Jag går under många under min promenad. De flesta är sterila men några ger frukt. Och under dessa sträcker jag mig i min fulla längd för att nå några söta bär som stoppas i munnen.

När jag kommer utanför Katerina’s Market så sitter alltid en av bröderna utanför och väntar på att de ska öppna. Det sägs att han är broder till två andra med samma handikapp. Men jag vet inte om de stämmer att de är bröder. Men de spelar ingen roll. De har var och en sin givna plats i samhället.

Utanför Βεζουβιος vezuvios badar inga turister idag. Det är för tidigt och så finns det ju knappt några turister här i år.

Vid Anna Maria Studios sitter en man och tvättar sina nyupptagna potatisar. Jag är lite avundsjuk på deras odlingar. De är så friska och frodiga.

Min bakgrund finns i Neochori

Nu vräker regent ner. Då är det bra att ha inomhusprojekt att pyssla med. På sista tiden har dessa projekt mest bestått av bakning. Men nu är frysen sprängfulle så då får det bli en annan sysselsättning.
Nu har bakningen fått ersättas av Photoshop. Den typ av bilder jag jobbar med nu kräver bakgrunder. Och dessa åkte jag upp till Neochori och fotade innan regnet kom.

Vackra ytor finns att hitta överallt som i plåten på denna vackra cementblandare.

Eller i denna fantastiskt vackra dörr. Jag hittade även vacker puts, åldrat trä, slitna stenar och mycket annat.

I byarna finns alltid djur. Två hästar var riktigt kärvänliga och deras päls fick bidra till bakgrundssamlingen.
Denna vakthund är en av de trevligare sorterna. Den orkade bara skälla några få skall. När den märkte att jag inte blev rädd så viftade den bara lite slött på svansen.

Nuvarande Photoshop projekt går ut på att frilägga ben och lägga dessa på fina ytor.

Här ligger benet på två bakgrunder i olika lager som blandats. Hur många lager jag jobbar med är väldigt olika, men det kan bli väldigt många med olika blandningslägen.

Jag hittade en fin skalle mitt i byn. Det kliade lite i fingrarna, men jag tror inte det är riktigt lämpligt att bära hem skallar som ligger på någons tomt.