Livet & döden i min födelsestad

Efter många försök och inställda flyg har jag åter lyckats ta mig till Varberg. Det blev en lång men bekväm resa som gick över Aten och Köpenhamn. Den främsta anledningen för resan är att jag har en remiss till en ortoped. Den gäller bara ett år. Så i morgon ska jag bli undersökt igen. Men de bryr vi oss inte om idag.
När jag sent på fredag kväll kom till Varberg så såg jag inte mycket av staden. Jag märkte att vägen som förut var spikrak var nu mycket krokig. Men jag hittade fram till mina förre detta grannar som är så snälla och vänliga och låter mig bo hos dem. Jag hoppas de kommer ner till Christina och mig i Grekland, så att jag kan bjuda igen.
Nu har jag kört runt i staden i två dagar och förändringen är påtaglig mot när vi flyttade från staden. Förtätningen genom byggen av bostadshus har gått fort och så byggs det en tågtunnel under staden och hamnen är på väg att flyttas närmare Getterön. Så vill jag känna mig hemma så får jag surfa till Google-maps.  

Det som förvånade mig mest var butiksdöden som drabbat centrum. Så det är nog ett bra förhandlingsläge för de som vill ha en central lokal.

Jag besökte också mina föräldras grav. Innan jag flyttade så planterade jag lite lättskötta och långlivade växter där. Den lågt krypande irisen är inte så vacker så här års. Men en cyklamen hederifolia från Peloponnesos som fick följa med mig hem 2011 har redan fått fantastiskt vackra blad.

Jag har stor del utav min tid här flugit runt som en skållad råtta mellan butiker, för att få fatt i saker som är mycket lättare att hitta i Sverige.  Och jag har ju lyckats rätt bra.

Jag har också träffat människor som betyder mycket för mig. Syskon, kusiner barn med mera
Men de som har varit allra roligast att träffa är barnbarnen Lo, Embla och Ylvali. Och de skar jag träffa fler gånger innan jag åker hem till Grekland igen.

Tjuriga gäster motas i grind

Foto C. Fryle

Vi har vid ett par tillfällen haft besök av den vita ungtjuren. Det var inte Christina och mig han var intresserad utav. Det största intresset var för vår majs och våra tomater. Både tomaterna och majsen åt han slut på vid första besöket. Vid andra besöket hade några nya tomater växt ut, så de mumsade han i sig med god aptit.
Så vi beslutade oss för att ta itu med att stänga in oss och stänga ute kreaturen.
Vi har alltid tänkt ha en järngrind vid entrén med en båge över. Så Christina ritade några förslag och skaffade en smed som kom och tog mått. Efter några dagar kom smeden med sitt verk. Både bågen och grinden tycker vi blev mycket bra. Det var bara att köpa lite färg och börja måla.

Foto C. Fryle

I bågen ska det växa Trachelospermum jasminoides, stjärnjasmin. Och nu står där en på var sida om grinden. Muren till vänster om grinden är rätt så låg så där på toppen gjorde jag en lina av armeringsjärn som vi fäste upp en Tecoma capensis, kaptrumpet i.

Foto C. Fryle

Den stora öppningen i muren vid parkeringen används nästan aldrig. Jag tyckte det var onödigt att kosta på den flera hundra euro för att få en järngrind. Så jag skissade på många olika lösningar. Till slut kom jag fram till en löjligt enkel. Fyra vågräta reglar.

Foto C. Fryle

Från insidan ser man upphängningsanordningen. Den är inte snygg men den sidan syns bara när man ska slänga kompost eller sortera sopor. Vill man komma in den vägen så är det bara att lyfta bort en regel i taget.  

Foto C. Fryle

Vår dåliga utomhusbelysning fick sig också ett lyft. En rejäl strålkastare på parkeringen, styrd av ett skymningsrelä och rörelsevakt monterades på ett fem meter långt rör. Resultatet blev mycket effektivare än jag förväntat mig.

Idag en varannandag

Idag är det en varannandag. Då sköter jag min motion genom att ta en lång morgonpromenad. Det brukar bli något mellan 5 och 6 kilometer. Igår var också en varannandag. Faste en annan varannandag. Då motionerar jag genom att simma en kilometer. Ibland kommer det lite emellan som stör, som tillexempel vind och vågor. Då får jag ta två morgonpromenader på rad.  
Jag går nästan alltid söder ut från vårt hu. Där finns så många alternativa väger och välja på. Men idag beslutade jag gå upp för bergsluttningen och göra en utsväng åt norr, för att få se lite annat. Och så är det så fin utsikt över vårt hus. Det är det som ser så litet ut och ligger närmast havet.

En bit upp i backen står alltid en ledning och sprutar vatten. Jag tror det är en blå övertrycksventil som bara gör sitt jobb. Ytligare några meter upp är det et stort hål i vägen på grund av en vattenläcka som tydligen har fixats till hjälpligt. Standarden på vattennätet i området är så fruktansvärt dåligt. Jag har jobbat mycket med vatten så jag är lite vattenskadad och har stora krav. Vattenledningar förläggs på ett vårdslöst sätt. Råkar man köra ner lite grann i dikeskanten för ett trångt möte så är det stor risk att hjulen hamnar på en vattenledning.  Och tryckklasen på de flesta ledningar är inte särskilt imponerande. Och alla ledningar är underdimensionerade
Men som tur är har vårt hus alltid vatten. Så är det inte överallt. Byn söder om oss och några av bergsbyarna kan vara utan vatten i månader. Då får man köpa från tankbil.

På några ställen ser jag grottor som har används som skydd för boskap. Många av dessa används än i dag. Och här är det få djur som är dekorerade med plastbrickor i öronen. Dom ingår antagligen i den svarta ekonomin.

Här är förvånansvärt många hus som inte är bebodda. Några har bara blivet en stomme innan bygget stoppats. Andra är nästan helt färdiga men ändå inga som flyttat in. Andra har varit bebodda men nu står öde. Varför det är så har finns det många olika anledningar till men det är jag inte kompetent till att skriva en avhandling om.

Ett mycket populärt träd i området är det sterila mullbäret. Det har fördelen att det inte släpper någon frukt som kladdar ner marken. Och tyngder man ner grenarna så blir det fina skuggtak.

När jag gått långt och högt upp i bergen var det dags att byta stig för att vandringen inte skulle ta hela dagen. Jag hade sett ut gångvägen på kartan innan, men det är inte alltid det är så väl uppdaterade. Jag fick ta mig fram genom busk-landskapet där den obefintliga stigen var inritad. Några lindriga rivmärken på smalbenen blev det. Men dom är vana vid så mycket värre.
Det gick snabbt att ta sig nedför och det berodde nog mest på kaffesuget.  

Höstlök och benknotor

Foto C. Fryle

Ännu en tur i bergen har vi avverkat. Målet var att gå en vacker vandring och samtidigt få se lite av de första blommande höstlökarna.
Vi körde till Miléa och parkerade bilen på torget. Vid ett litet kafé satt några herrar och pratade. Den enda som arbetade var dödgrävaren på andra sidan muren där gravarna finns.
Vägen upp mot klostret Panagia Giatrissa har jag gått förut så inga digitala kartor behövdes. Det är ju bara att följa ledmarkeringarna.
Den första biten går man i något som liknar svenska fägator. Det är en av områdets bästa växtplatser för cyklamen. På skuggsidorna växer C. hederifolium och där solen kommer åt C. graecum.

Så här års ser vi inte så mycket blad men desto fler blommor. Variationen är stor och några ser ut som små vindkraftverk.

När vi kom lite längre upp blev marken magrare och vi gick på små stigar, stenlagda kalderimer och nere i själva bäckfåran.
På ett ställe var vi ouppmärksamma och gick fel. Men det var ju bara att plocka upp mobilen och kolla på den digitala kartan och se var vi var i förhållande till leden. Men min mobil fanns inte någonstans. Jo, hemma på skrivbordet – till ingen nytta. Så vi fick springa runt och leta efter leden. Men det var inte lätt för här på bergssluttningarna går boskap och gör egna leder kors och tvärs. Fast någon boskap såg vi inte till, men väl en gammal sköldpadda.

Men man ska inte sörja över att man är vilse. Hade vi följt spåret så hade vi missat några fina exemplar av Colchicum bivonae (höger). Till vänster en Prospero autumnale. Den växer överallt, men är lätt att missa ändå för den är så liten. Men kryper man nära så upptäcker man dess skönhet.

När vi väl hade hittat rätt igen så kom vi till ett parti där denna vackra Crocus boryi hade börjat blomma.

Foto C. Fryle

Till slut kom vi fram till en källa dit djur av olika slag kommer för att dricka vatten. När vi närmade oss så hördes vildsvinen springa och gömma sig.
Här var det skönt att skölja av sig och sitta under de stora valnötsträden och torka.
Sen var det bara att vända om och gå stigen neråt tills vi nådde vår bil igen.

Nyfikenheten över vad dödgrävaren höll på med fick mig att gå in på kyrkogården. Där hade han radat upp ben från en avliden. Jag kan inte traditionerna, men antingen är dom väl uppgrävda eller så ska dom grävas ner.  

Taggar och rutter

Att vandra i omgivningarna här i Mani är en härlig upplevelse. Men det är svårt att ta sig fram planlöst. Därför använder vi markerade leder, digitala spår och rutter. Jag har lagt ut massor med rutter som kan användas av andra. Det är kul när jag ser att någon verkligen har följt i mina fotspår.
Idag var målet att gå en fin vandring och samtidigt lägga ett bra spår som både vi och andra kan använda i framtiden.
Det kändes lite extra angeläget att digitalisera just denna vandring. Vi har en gång tidigare misslyckats med att ta oss ner från Hagia Sophia till klostret Likaki.
Så idag vände vi på rutten och gick upp från klostret på branten där vi gick bort oss på nervägen sist. Det är faktiskt mycket lättare att följa en stig uppför än nedför.  

Ner till flodbädden var det en hyfsat bred väg, men på norrsidan var det stenigt och en hel del snår.

Smilax aspera på bilden till vänster har långa väldigt taggiga revor som man hela tiden fastnar i. Men när man känner blomdoften så blir den förlåten. Blommorna varierar från vita till rosaröda. Och bären är vackert klarröda.
På den högra bilden ser du bladen från en mycket vanlig ek. Den river gott i skinnet när man kommer för nära. Bladen är stenhårda och mycket vasstandade.

När vi kom in i den lilla byn Kalyves hittade vi ett kapell tillägnat jungfru Maria. Till vår lycka var det öppet så vi kunde komma in och titta på de fantastiska väggmålningarna.
När vi gått några få meter längre in i byn träffade vi en vänlig och pratglad holländare. Han frågade vart vi var på väg. När vi talade om att vi skulle till Likaki sa han att vi gått lite för långt. Han var vänlig och visade oss till rätt stig.

Likaki 2007

Vägen ner till klostret var lätt och mycket använd. Och det kan vi nog tacka klosterrenoverarna för.
Nu var klostret omringat av ställningar och takteglet glänste nytt.
När vi var här för första gången 2007 var stället mycket vackrare. Men det är roligt att någon lägger kraft och pengar på att bevara stället.
Insidan av klosterkyrkan har jag bara sett på bild. Och det är en stor önskan att någon gång få se den IRL.

Efter nästan fullgjord vandring fick vi denna vackra vy över Kardamili.
Dit åkte vi på hemvägen för ett stopp på kajen för ett bad.

Länk till Vandringen:
https://my.viewranger.com/route/details/MzQ0MDcxNg==