En regnig dag?

Vad gör man en dag då väderleksappen lovar massor med regnskurar hela dagen?
Eftersom vi har botaniskt intresserade vänner här just nu så beslutade vi oss för att botanisera i vägkanterna. Vi vet var de intressantaste växterna kan finnas, så det är ingen större risk att vi är långt från bilen om en häftig regnskur beslutar sig för att dränka oss.

Vi körde en bit söder ut och hade inte väntat oss att få se så många arter av intressanta höstblommande lökväxter. Sternbergia lutea och Narcissus serotinus är normalt tidiga, så de var vi säkra på att få se.  Däremot så är det väl tidigt för höstkrokus. Men vi hittade både Crocus niveus och Crocus goulimyi, om än i blygsamma bestånd.

När vi gjort några botaniska stopp utan att ha fått något regn så beslutade vi oss för att köra vidare till Tigani.
Tigani betyder stekpanna och halvön är mycket lik en stekpanna i formen.

Vi gick inte ut på själva stekpannan utan tog en kort stig söder ut till kyrkan Ekklisia Odigitria. Den ligger mycket dramatiskt mot en hög klippa som sträcker sig långt upp mot himlen. Nedanför störtar berget brant ner mot havet.
Från norr syns kyrkan knappt då den har samma färg som bergväggen.  I klipporna runt om finns grottor där folk har bott. Troligen inte permanent. Men jag kan ha fel.
Kyrkan är i rätt dåligt skick. Målningarna har tagit skada av vind och vatten.

På golvet finns det stenar som är dekorerade med figurer som jag inte känner igen från andra kyrkor. Den tvehövdade draken är rätt vanlig. Men den här har bara ett huvud och liknar mer en fågel.

Den korta stigen från vägen till kyrkan bjuder inte på så många utsvävningar i terrängen då området är så brant. Men det gör inte så mycket, för miljön längs stigen är så speciell att den ändå är mycket intressant för oss som gillar att springa runt och leta fina växter.

Efter kyrkobesöket ville vi ha lunch och sedan ett bad.
I byn Porto Kokorakis finns både taverna och badstrand. Men tavernan var stängd så vi tog bara några bilder på den fina runda naturhamnen som finns mitt i byn, innan vi åkte vidare till Areópoli och intog en god lunch.

Areópoli ligger en liten bit från havet, så vi åkte ner för backen till Limeni och badade i fantastiskt turkosblå vatten.

På vägen hem stannade vi vid en brant klippvägg som nästan inte har någon sol på hela dagen.  Här växte den väldoftande Campanula versicolor.
Det blev en riktigt bra dag utan en enda regndroppe.

Manihalvön. Den perfekta platsen för vandrare!

På Manihalvön finns många vandringsleder. Övriga Grekland saknar inte heller vandringsleder. Men här i Mani har det alltid bott folk och körbara vägar anlades först långt senare än på andra platser i Europa. Därför har folk förflyttat sig mellan byarna på stenlagda stigar som än idag ofta går att använda. Många vandringsleder är beskrivna i böcker och på nätet, så det är lätt att hitta en för alla tillfällen. Vandringsturismen är inte så utbredd som på många andra håll. Vilket både är en fördel och en nackdel. Du slipper trängas med andra vandrare. Nackdelen kan vara att vissa leder är dåligt underhållna. Men det finns alltid lokalbefolkning att fråga till råds.


Härom dagen deltog vi i en vandring med en lokal vandringsgrupp. Femtio personer hade slutit upp och det var trevligt att få lära känna nya människor. Men det var lite för många för att jag skulle känna det där sköna lugnet som en vandring ger.

Igår var vi ett mycket mindre gäng, åtta skandinaver och ett par britter, som gick till några avfolkade byar på smala stenlagda stigar. Den största delen av sträckan var riktigt bra. Men en kilometer var lite igenväxt och gav oss rivsår på våra barhudade vader.

Fördelen med en liten grupp är att man hinner prata med alla och uppleva mer av naturen.

Ibland passeras någon taverna på vandringarna. Det är lyxigt. Då kan man köpa sig lite mat eller en kall öl.

Igår gick vi till Pepon. Där såg vi inte en enda boende. Det beror nog på att ingen bor där.

Sen gick vi vidare till Leontakis. Där såg vi både en hund, en bil och färska spår av människa.
När vi kom tillbaka till Diporo där vi startat vår vandring så satt det en man och reparerade en bil. Någon i vårt sällskap frågade hur många det bodde i byn. Jag lyssnade inte så noga på svaret men jag tror att han sa att det bara var han som var bofast där.


Christina och jag har alltid span på floran när vi vandrar. Igår hittade vi en fantastisk Campanula versicolor. Det är nog den kraftigaste vi sett.

De flesta av våra vandringsvänner trampar runt på stigarna utan att se en enda växt som är mindre än dom själva.

Bästa sättet att avsluta en vandring är med ett bad i havet. Den lyxen fick vi njuta av igår.

.

En vecka med floran i fokus

Nu har vi haft en intensiv vecka med många gäster som vi lotsat runt i intressanta växtlokaler på Manihalvön. De som tittat på alla sköna växter är medlemmar i Sällskapet Trädgårdsamatörerna. Christina och jag har lagt ner mycket tid på att planera och boka med mer. Jag tycker att det har fungerat riktigt bra. Det är inte bara Christinas och min förtjänst utan de 26 resenärerna som hade tagit sig hit från kalla Norden var fantastiska och vi hade så trevligt ihop. Det enda som fungerade lite illa var ett hotell som inte hade någon som helst koll på bokningen. Och de vägrade ta betalning med kort. Men vi kunde sätta in pengarna på ett tyskt konto sa de. Det blev många botanikstopp på de mest skiftande platser för att ringa in så många olika miljöer och olika växter som möjligt.  

Det var meningen att vi skulle starta resan från Kalamata tidig eftermiddag och köra den vackra vägen över bergspasset till Mystras. Men flygtiderna ändrades och vägen över passet var stängd på grund av ras. Det blev att ta sig en lång men snabbare omväg till första hotellet för att äta en sen middag innan det var dags att krypa ner mellan lakanen.

Vi startade vår första botanikdag med två vandringar i raviner nära Mystras. Dagen efter blev det en vandring inne på Archaeological site of Mystra. Det är en väldigt häftig by med många kloster och kyrkor. Och naturligtvis en väldigt trevlig flora.
Sen gick resan vidare nedåt, ända ner till sydspetsen för att vända och göra det sista dagarna i närheten av vår hemby.

Resenärerna fick se alla de växter vi planerat att de skulle få se och många andra.

Själv hade jag varken ro eller tid att undersöka floran så noga. Jag körde min egen bli och servade resenärerna så gott det gick. Det var ett bra beslut att ha en följebil. Det underlättade mycket när jag skulle hämta vilsekomna resenärer. Det hände bara en gång och de hade hittat rätt själva men det hade kanske blivit jobbigt och sent.
Sen skulle lunchpaket hämtas och dricka köpas med mer.  Det sparade tid att inte bussen inte behövde köra runt och fixa detta.
Busschauffören kunde koncentrera sig på botanikstopp, hotell och tavernor. Och det gjorde chauffören med absolut högsta betyg. Bättre busschaufför har vi aldrig anlitat tidigare.

Nu har resenärerna återvänt till Norden och Christina och jag får nog börja tänka på att banta. För ätit har vi sannerligen gjort av enorma portioner på de grekiska tavernorna.

Ett Stort tack till alla deltagare på resan som gjorde veckan till en vecka att minnas med glädje.

Badet får vänta

Visserligen går det bada redan nu utan att frysa häcken av sig. Men vi har haft så mycket annat att göra och solen har inte varit så intensiv, så det har funnits roligare sysselsättningar.
Vi har varit ute ett par vändor med våra gäster och tittat på floran.

Nu finns det mycket att se. Vissa blommor ger en massverkan som kan skådas på avstånd. Vill man njuta av orkidéerna som på bilden, då måste man krypa nära.

Vi har en del konkurrenter om blomsterängarna. Kor, getter och får strövar ofta fritt där. Det är en syn som jag blir glad av. Det är så vår mat ska leva sina liv.

Hemma händer det också saker. Vi har slaktat en ungtupp. Vi trodde vi hade två som behövde slaktas men en är nog en höna så hon får leva så länge.
Tyvärr visade sig att slakten var ett misstag. Vi samlade ägg och la i kläckaren och efter 8 dagar lyste vi dom för att se om det var något liv i dem. Inte ett enda ägg var befruktat. Så jag undrar vad gammel-tuppen har för intressen. Inte är det hönor i alla fall. Så nu sörjer vi den slaktade ungtuppen.

Lite arbete i lunden har också blivit gjort. Mestadels i grönsakslandet och rabatterna. Men jag tycker det är mycket roligare att elda ris. Kanske bor det en lite pyroman i mig. Snart inträder eldningsförbudet in så det är dags att låsa in tändstickorna.

Filippa och jag har roat oss med fiske. Filippa har fått upp fisk stor nog att äta. Men min fångst blev inte större än en tumme.

Nu var det meningen att jag skulle ut och byta en lamparmatur men det regnar så det är inget lämpligt jobb. Så jag åker nog till Kardamýli och ser om jag kan hitta några floror till gästerna som kommer på lördag.

Den blomstertid nu kommer!

Nu har vi åter haft en fin vecka med toppenväder. Mycket av dagarna har vi ägnat åt grönsakslandet. Efter den förfärliga hagelstormen har vi inte så mycket vackra grönsaker kvar. Kålplantorna ser för bedrövliga ut men Pak choi salladen har repat sig fint. De höst satta potatisarna är nu skördade. Som vanligt ger de rätt liten skörd. Potatisen jag satt i januari växer på sig riktigt fint.

Det är tid för skiftbyte i grönsakslandet och Christina har massor med frösådder som ska ut i när de är stora nog. Grönsakslandet är långt ifrån stort nog för att svälja hennes frösådder. Varför blir det så varje år?


Även naturen lever upp med massor av intressanta växter. Iris och olika orkidéer växer nu både högt och lågt. De första stenfrukterna har börjat blomma. Då vet man att snart är det dags för mandelträden att blomma. En stor äng med mandelträd i blom borde alla få se någon gång i sitt liv.

Två dagas vila och en dags vandring har vi börjat med nu när våren har kommit till oss. Hittills har det bara blivit tre vandringar men det ska bli fler. Antagligen blir det en tur i morgon.

Vi vandrar med lätt packning för våra kroppar börjar bli gamla och slitna. Så kaffetermosen får stanna hemma. Då är lyckan när man hitta rett kaffe efter vägen som kan förse oss med mer kraft.

Allt handlar inte om växter för oss. Även underhåll måsta skötas. Våra ytterdörrar i trä har aldrig haft något bra ytskikt. Jag har en känsla av att alla säljer färg här men ingen vet något om färg och utbudet är stort för metall men inget vettigt finns för trä.
Så när dörren började flagna för ett år sedan så köpte jag lite färg i panik och målade om dörrarna. Men redan nu börjar de flagna igen. Så det blev en ny nedslipning av färgen.
Den nya ytan består av pigment som jag gör av stålull, vinäger och tee. Det är bara att blanda ingredienserna och låta stå i en till två dygn innan trät stryks med blandningen. Ju mer trät torkar ju mer träder den bruna färgen fram. När trät var torrt igen så la jag på två lager hårdvaxolja.
Efter som trät bearbetas fler gånger med grovt sandpapper så ser man många spår i trät. Det ger en yta som ser ut att tillhöra en väldigt gammal dörr.
Nu hoppas jag på jag valt rätt behandling av dörren så jag inte måste gör om det nästa år.


Efter som det är långhelg nu så passade vi på att åka och storhandla i går. Favoritstället är marknaden i Kalamata. Det blev både skaldjur, kött och frukt med hem från marknaden. Så nu kan vi äta gott i flera dagar.