Efter regn kommer solsken!

Nu har vi haft nio dagar i följd med regn. Det blir väldigt mycket innesittande då. Men det har varit uppehåll mellan skurarna. Då har jag passat på att klippa i lunden. Det är tidigt att börja klippa redan nu, men det är så mycket lättare när vegetationen inte hunnit bli så hög. Att skrota den gamla klipparen var en välgärning.  Den nya är så otroligt mycket bättre. Den bara plöjer fram genom alla besvärliga växter utan att stanna. Än har den inte behövt repareras. Den förra reparerades oftare än den klippte.

Idag kom solen åter och dagstemperaturen steg så att det gick vara ute utan att frysa det minsta. Flera dagar har temperaturen varit nere på 8 grader (lågt för att vara här!). Nu är vi glada för att kvicksilvret stigit i höjden.
Jag startade dagen med att sätta på en tvätt. Jag vill ha mina jeans rena innan jag sätter på en ny lapp på knät. Nu är brallorna torra och kanske hinner jag fixa byxorna i kväll.

Även när det regnar händer det roliga och otroliga saker. För första gången levererade det grekiska postverket ett paket till vår dörr. Det visade sig vara prover på linnetyg – hela vägen från Litauen! Färgerna var otroligt fina men det var få i lite den lite tjockare kvalité som vi önskar. Men det finns så många andra leverantörer så det ska nog ordna sig.

När det regnar kan det vara bra att passa på att åka till Kalamata och handla. Visserligen var vårt behov av att fylla förråden väldigt små. Men Lidl hade sytillbehörsvecka och det lockade lite extra. Det var inte så mycket vi behövde av utbudet men vi kom hem med några trådrullar och små tygklämmor.
Klämmorna har jag sett på många Youtube-klipp. De visade sig vara helt underbara att använda i stället för synålar att fästa ihop tyger med. Även om Christina inte blev lika begeistrad.

För att få med Christina till Kalamata ska man locka med ett plantskolebesök. Det brukar bli ett flak med suckulenter till en inte helt obetydlig summa. Men vi har råd.
Att det står flera backar hemma med suckulent-sticklingar som vi inte vet vad vi ska göra av försöker jag att inte tänka på så länge jag är i plantskolan.  

Kimchi har inte mått så bra den senaste tiden. Vi trodde först det var en massiv maskattack. Vi hade slarvat med avmaskningen. Efter konsultation med veterinären gav vi katten en avmaskningskur och och skulle sedan avvakta en vecka och se om det gav något resultat.
Vi tyckte det blev en liten förbättring, men sedan blev hon ännu sämre. Efter ny konsultation med veterinären så konstaterades att Kimchi förmodligen har en rejäl bronkit. Redan efter ett dygn kan vi se att medicinen har haft en positiv verkan. Nu låter inte katten som ett mudderverk längre.

På promenad innan ovädret kom!

Igår tog jag en promenad genom lundarna och byn. Kameran följde med för att se om jag kunde fotografera några rara växter. Jag hittade många väter men nästan bara sådant som jag inte gillar så värst mycket.
Getoxalis är den allra vanligaste växten i olivlundarna. Trots att den kommer från Sydafrika så trivs den och sprids något enormt här runt medelhavet. Jag har aldrig hittat några fördelar med den men hönsen älskar den. Det är inte bra om det äter för mycket av dem för oxalsyran bryter ner kalken så det kanske inte blir några skal på äggen.
Nu har jag fått reda på något nytt om den som kanske kan var bra. Blommorna går väldigt bra att använda som växtfärg. Det måste jag förstås prova.

Eldkrona  (Lantana camara) är också en växt som seglat över haven och slagit sig ner här. Ursprungligen kommer den från Mellanamerika. Jag är inte alls förtjust i den trots att den är mycket vacker. Dess taggiga grenar plågar mig når jag jobbar i lunden eller vandrar i naturen.
Men den helt röda har fördelen att den aldrig frö sår sig. Se en röd har vi i en rabatt.    

Det finns en Malva som trivs väldigt bra under olivträden. Jag tror det är en Malva multiflora. Problemet är att den kan ta över något helt otroligt och kan vara svår att klippa bort. Min motorklippare jag använder i lunden klarar inte att kapa stjälkarna om de får växa sig stora ända fram tills de börja vissna. Hönorna äter gärna av de små exemplaren som jag drar upp med rötterna och slänger in i hönsgården. De större exemplaren får jag klippa några gånger under våren så att stjälkarna ej blir för bastanta.

Något annat som växer upp med en väldig fart i lundarna häromkring är stenhus. Området har en riktig byggboom som pågått i några år.

Det är mestadels Albaner som är stenarbetare. De jobbar både flitigt och skickligt. De är värda några öl under dagen för att hålla törsten borta.

Det finns så mycket annat vackert att se i olivlundarna. Som dessa små kretar som roar sig på bästa sätt.

Nu är det en ny dag och nytt väder. Det blåser rätt bra och då och då kommer det en regnskur.
Då är det gott att ha ett hus att krypa in i.

Det finns att göra inne också. Nu har jag fått färdigt min tupp. I eftermiddag kanske det blir en tupp-kasse om symaskinen är ledig.

Nytt år nya rutiner!


2023 la jag ut en bild om dagen på Instagram. Det tog rätt mycket fokus från min blogg. Men nu är det nytt år. Instagramuppdateringarna kommer bli färre och blogginläggen kommer förhoppningsvis med tätare intervall. Vi får se hur det går. Orosmomentet är en katt som kommer och lägger sig i min famn varje gång jag sätter mig vid datorn. Vilket gör det svårt att producera något där.
Jag får bli lite hårdare och kasta ut den störande katten om det blir för jobbigt.

Först en liten tillbakablick på 2023. Året bjöd på många härliga upplevelser. Men inget slår veckan då mina barn och barnbarn var på besök.

Det nya året började bra med strålande sol och folk på stränderna. Men redan på dag två så kom duggregnet.

Det har hänt en del sedan förra blogginlägget. För mig har det blivit roligt att fotografera växter igen. Jag har ju liksom inte haft någon användning för växtbilder efter som Christina alltid tar bilder på samma växter och dessutom gör det bättre.
Nu har vi gått med i iNaturalist som är en databas där det läggs in alla typer av naturobservationer. Där kan man också söka på växter, djur med mera. De flesta växterna presenteras med exakt position. Men vissa extra skyddsvärda växter kan man bar få se ungefärlig position på.
Det är en mycket bra site för de som har ett naturintresse.


Vi har också gått med i en grupp som rensar upp och återställer vandringsleder. Som gammal trädgårdsmurvel så är det en lätt match att ta itu med alla hemska taggiga växter. Värre än taggar är dammet från Phlomis fruticosa. Det får alla att hosta och nysa något förfärligt.

Vi har kommit in i ett textil flow. Christina har alltid varet en mästersömmerska. För mig är hantverket helt nytt. Jag började med att brodera. Det är en perfekt syssla när man vill ta det lugnt eller när det regnar. Sen började jag låna Christinas nya symaskin. Det blev en riktig höjdare. Men väldigt svårt att förstå sig på maskinen och tekniken. Sen att lägga sömmarna i rätt ordning och vända tygbitarna åt rätt håll är en utmaning det med.


I dag på förmiddagen blev det en ny modell på en kasse. Jag gillar den skarpt. När jag syr nästa av samma modell så ska jag göra den lite bättre och lite snyggare.   

En regnig dag?

Vad gör man en dag då väderleksappen lovar massor med regnskurar hela dagen?
Eftersom vi har botaniskt intresserade vänner här just nu så beslutade vi oss för att botanisera i vägkanterna. Vi vet var de intressantaste växterna kan finnas, så det är ingen större risk att vi är långt från bilen om en häftig regnskur beslutar sig för att dränka oss.

Vi körde en bit söder ut och hade inte väntat oss att få se så många arter av intressanta höstblommande lökväxter. Sternbergia lutea och Narcissus serotinus är normalt tidiga, så de var vi säkra på att få se.  Däremot så är det väl tidigt för höstkrokus. Men vi hittade både Crocus niveus och Crocus goulimyi, om än i blygsamma bestånd.

När vi gjort några botaniska stopp utan att ha fått något regn så beslutade vi oss för att köra vidare till Tigani.
Tigani betyder stekpanna och halvön är mycket lik en stekpanna i formen.

Vi gick inte ut på själva stekpannan utan tog en kort stig söder ut till kyrkan Ekklisia Odigitria. Den ligger mycket dramatiskt mot en hög klippa som sträcker sig långt upp mot himlen. Nedanför störtar berget brant ner mot havet.
Från norr syns kyrkan knappt då den har samma färg som bergväggen.  I klipporna runt om finns grottor där folk har bott. Troligen inte permanent. Men jag kan ha fel.
Kyrkan är i rätt dåligt skick. Målningarna har tagit skada av vind och vatten.

På golvet finns det stenar som är dekorerade med figurer som jag inte känner igen från andra kyrkor. Den tvehövdade draken är rätt vanlig. Men den här har bara ett huvud och liknar mer en fågel.

Den korta stigen från vägen till kyrkan bjuder inte på så många utsvävningar i terrängen då området är så brant. Men det gör inte så mycket, för miljön längs stigen är så speciell att den ändå är mycket intressant för oss som gillar att springa runt och leta fina växter.

Efter kyrkobesöket ville vi ha lunch och sedan ett bad.
I byn Porto Kokorakis finns både taverna och badstrand. Men tavernan var stängd så vi tog bara några bilder på den fina runda naturhamnen som finns mitt i byn, innan vi åkte vidare till Areópoli och intog en god lunch.

Areópoli ligger en liten bit från havet, så vi åkte ner för backen till Limeni och badade i fantastiskt turkosblå vatten.

På vägen hem stannade vi vid en brant klippvägg som nästan inte har någon sol på hela dagen.  Här växte den väldoftande Campanula versicolor.
Det blev en riktigt bra dag utan en enda regndroppe.

Manihalvön. Den perfekta platsen för vandrare!

På Manihalvön finns många vandringsleder. Övriga Grekland saknar inte heller vandringsleder. Men här i Mani har det alltid bott folk och körbara vägar anlades först långt senare än på andra platser i Europa. Därför har folk förflyttat sig mellan byarna på stenlagda stigar som än idag ofta går att använda. Många vandringsleder är beskrivna i böcker och på nätet, så det är lätt att hitta en för alla tillfällen. Vandringsturismen är inte så utbredd som på många andra håll. Vilket både är en fördel och en nackdel. Du slipper trängas med andra vandrare. Nackdelen kan vara att vissa leder är dåligt underhållna. Men det finns alltid lokalbefolkning att fråga till råds.


Härom dagen deltog vi i en vandring med en lokal vandringsgrupp. Femtio personer hade slutit upp och det var trevligt att få lära känna nya människor. Men det var lite för många för att jag skulle känna det där sköna lugnet som en vandring ger.

Igår var vi ett mycket mindre gäng, åtta skandinaver och ett par britter, som gick till några avfolkade byar på smala stenlagda stigar. Den största delen av sträckan var riktigt bra. Men en kilometer var lite igenväxt och gav oss rivsår på våra barhudade vader.

Fördelen med en liten grupp är att man hinner prata med alla och uppleva mer av naturen.

Ibland passeras någon taverna på vandringarna. Det är lyxigt. Då kan man köpa sig lite mat eller en kall öl.

Igår gick vi till Pepon. Där såg vi inte en enda boende. Det beror nog på att ingen bor där.

Sen gick vi vidare till Leontakis. Där såg vi både en hund, en bil och färska spår av människa.
När vi kom tillbaka till Diporo där vi startat vår vandring så satt det en man och reparerade en bil. Någon i vårt sällskap frågade hur många det bodde i byn. Jag lyssnade inte så noga på svaret men jag tror att han sa att det bara var han som var bofast där.


Christina och jag har alltid span på floran när vi vandrar. Igår hittade vi en fantastisk Campanula versicolor. Det är nog den kraftigaste vi sett.

De flesta av våra vandringsvänner trampar runt på stigarna utan att se en enda växt som är mindre än dom själva.

Bästa sättet att avsluta en vandring är med ett bad i havet. Den lyxen fick vi njuta av igår.

.