Picknick för en stressad stjäl


Igår lämnade Christina tidningen till tryckeriet. Då är hon uppe i högvarv. För att få henne att varva ner fixade jag lite picknickmat och drog iväg henne till favoritstället Moni Voidenitsa.
Det är ett gammalt förfallet kloster med en kyrka som ännu står upp.


På vägen upp träffade vi på denna vackra bolltistel i vägkanten. Troligen är det en Echinops spinosissimus.


Här finns mycket vackert att se. Stenmurar, trappor och vackra ruiner.



Här växer också massor av höstcyklamen. Det vetenskapliga namnet är Cyclamen hederifolium. Namnet kommer sig utav att bladet har samma form som murgrönans blad.
Det lilla bladet som ligger i cyklamenbladet är från en murgröna som växer i samma miljö.


På en väldigt liten yta hittar man lätt ett stort utbud av de mest fantastiska cyklamenblad.


På hemvägen stannade vi i Proastio, vid busskuren för att prata lite med en trevlig get.

Är det höst nu?

 


Vinden ökar i styrka och vågorna slår mot hamnpiren så att kaskader av vatten slungas upp i luften. Det ger mig lite höstvibbar.


Om regnet dessutom bildar pölar känns det definitivt som höst.


Igår var det 24 grader mitt på dagen. Idag är det bara 19.


När vattnet i flodbäddarna når upp ovanför stenarna så har det regnat mycket.


Även om det vinden inte nått stormstyrka så finns det mycket som blåser omkring.


För några dagar sedan låg här solbadare på stranden. Vi får hoppas att inte vågorna har spolat bort dem.


Efter som det finns arbetare på ett bygge så kan inte vädret vara allt för dåligt.
I morgon blir det inget regn enligt prognosen. Men det blir bara 16 grader. Den som tycker det är kallt kan ju alltid bada, för i vattnet är det 23 grader.

Marmor


Alla vägar bär till Krioneri!
Christina och jag var ute och letade växter för några dagar sedan. Vi hittade några fina lokaler. Och så hittade vi ett marmorbrott av en ren slump. Vi körde i bergen innanför Oítilo och hade ställt in GPS:en på Krioneri. Vi fick tre alternativa väger. Jag beslöt att ta den mittersta men av någon anledning hamnade vi ändå på den längst norrut. Och det var tur, för annars hade vi missat stenbrottet med de häftigt stora maskinerna.


Marmor består mest av kalkspat. Den är inte helt ovanlig i Sverige. Här i Mani är det väldigt vanligt att använda marmor vid husbyggen. Stenen i vårt hus består till 80% av marmor. Sandsten är också rätt vanlig i husbyggen. Den är lite billigare och lättare att forma, men duger inte till bärande delar över fönster och dörrar.


Ren marmor är vit. Men det finns också marmor med föroreningar som färgat stenen i alla möjliga färger. En snyggt rosa eller grön marmor är mycket läcker men också väldigt dyr.


Det sägs att pojkar gillar stora maskiner som för oväsen och det gäller nog även för gamla gubbar som mig.


Arbetsmiljön i brottet verkar vara av grekisk standard. Ingen tanke på säkerhet eller hälsa.

Skördetid


Nu skördas det oliver lite var stans i grannskapet. Här används bara enkla metoder för att få ned oliverna. Antingen görs det helt manuellt med handkrattor eller så används motordrivna vispar som slår ner oliverna på stora dukar som täcker marken.
Vi har inte börjat skörda våra oliver. När det blir vet vi inte. Vi har vidtalat några plockare och alla verkar ha mer jobb än de klarar av. Men en har lovat att fixa vår skörd. Men det känns osäkert för språkhindren är inte lätt att komma över. Min albanska är ännu sämre än min grekiska.


När oliverna är plockade så körs de till en press. Sådana finns det gott om i området.


Först ska allt skräp som kommer med oliverna sållas bort.


När oliverna är rena så pressas oliverna till ett mos och blandas med vatten. Jag tror att kärnorna skilj av innan pressning.


Sen sker en grovseparering och därefter rinner den gröngula oljan ner på ett skaksåll. Även rejektet rinner ut på ett skaksåll. Den flytande delen går ut i avloppet som antagligen bara rinner ut i marken.


Sedan sker den slutliga separeringen i upprättstående öppna separatorer. Och olivoljan fylls på dunkar.

Upp på hatten, ut på tungan


Dag tre på vår hemester började vi med att kolla floran uppe på hatten. Som vanligt fick vi parkera långt från stadsporten. Men vägen dit är ju väldigt vacker med blått hav och prydliga vägkanter, så det gjorde inget.


Den gamla staden Monemvasia är väl värd ett besök. Men vi tog den snabbaste promenadvägen genom staden för att komma upp på hattens topp.


Blomningen hade inte kommit så långt. Bara på den allra högsta delen blommade Sternbergia. Och det var ganska långt mellan cyklamenblommorna. Men om någon vecka kommer varenda kvadratmeter blomma vackert.
Efter besöket på hatten körde vi sakta åt väster över bergskedjan för att leta krokus. Och vi hittade några fina lokaler innan vi körde vidare till Neapoli för en övernattning.


Nästa morgon åkte vidare till Fossil Forest längst ut på landtungan. Det var inte så intressant att det var värt den långa körsträckan.


Det som gjorde besöket vid tungspetsen extra roligt var de stora fälten av vad vi tror är Colchicum lingulatum.


Här växer också Prospero autumnale. Det är ju en väldigt vanlig och spridd växt. Men här växer den i större drivor än vi sett någon annanstans.


Efter allt bilåkande så unnade vi oss bad och avkoppling på en vacker enslig strand.


Sedan bar det av till Elafonisosfärjan för en mycket kort tur ut till ön.