Kategori: Resa, Travel

Shoppingsemester i Thessaloniki

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Thessaloniki är Greklands näst största stad. Den ligger i Norra Grekland inte så långt från Nordmakedonien. Här är det betydligt kallare än där vi bor på södra Peloponnesos. Vi hade med oss varma och regntåliga kläder så vi frös inte och regnet kom bara i små lätta duggregn.  
Staden är ett handelscentrum av stora mått.  När vi handlar på nätet så hamnar vi oftast på webshopar med säte i Thessaloniki. Här har alltid varit en knutpunkt för handel och många kulturer har påverkat staden. Framför allt tror jag det är greker, turkar och judar som satt sin prägel på staden de senaste hundra åren.
Judarna var väldigt stora på textilhandeln och än i dag finns det gott om bra textilier att köpa i staden.  Det är tygaffärerna som lockade oss mest.

Vi anlände strax efter en storm härjat i staden. Överallt låg det omkullvälta träd och fallna grenar. Uppröjningsarbetet hade kommit långt så det var inga problem att ta sig fram.

Att vara försäljare av sprayfärg i Thessaloniki är nog en bra affär. På nästan varje ledig yta var det kladdat. Några väggar pryddes av riktigt bra och vacker gatukonst.  

Vi visste redan innan om ett par bra affärer som vi handlat av på nätet. Men det är en helt annan sak att handla när man kan gnugga tyget mellan fingrarna och känna på kvalitén. Vi handlade tyg i tre affärer. Sammanlagt blev det 14 kilo.
Det blev också ett besök i ”Singer” affären för inköp an sytillbehör. I övrigt blev det några knappar, dragkedjor och pärlor.

Där finns väldigt gott om marknader. I centrum bara en kort promenad från där vi bodde finns ett stort marknadsområde med fasta försäljare. Jag intresserade mig mest för maten. Fisken var dyrare än på Marknaden i Kalamata men frukt och grönt var väldigt billigt. Vi handlade valnötter och kastanjer. De var finare än de vi får tag på i Mani. Billigare var de också.
Vi tog en promenad i de äldre delarna som ligger uppe på en kulle. Där var inte så mycket att se förutom utsikten över staden. När vi lämnade Gamlestan så kom vi in i en marknad som tog upp en ett par hundra meter av gata. Här var det billigare än på den fasta marknaden i centrum. Jag blev väldigt sugen på att handla dessa okända fiskar som salufördes. Men det går ju inte när man varken har tillgång till kök eller frys.

Vi kunde ju inte bara ägna oss åt inköp. Lite kultur och sevärdheter var också tvunget att konsumeras. Så vi gick ett varv runt detta torn som är en av stadens stora attraktioner.  Jag vet inte mer om tornet idag mer än att de är vackert där det står inbäddat i pinjeträd.

Tunnelbanan är helt ny. Första turen gick bara några dagar innan vi kom till Thessaloniki. Vid byggandet har de fått gräva sig igenom äldre lager av staden. Vid några stationer har de låtit gropar vara öppna för att visa rester av den äldre kulturen.

När vi skulle ta oss ut ur staden för att åka hem så valde vi metron. Vagnarna var väldigt fina och förarlösa. Det gick väldigt snabbt att ta sig till ändstation. Men resan var inte hel problemfri ändå.
På tunnelbanestation fans en stängd manuell biljettkiosk och nio biljettautomater. När vi kom så fungera bara en automat. Men den la av rätt snart den med. Så där sto 15 personer som inte kunde köpa biljett. Jag ropade till mig en av tunnelbanevärdarna och bad henne lösa problemet. Men hon bara rycket på axlarna. Efter några minuter då inget hänt så höjde jag röstin och beordrade den lilla tunnelbanevärden att öppna en gate. Hon såg lite skräckslagen ut men gjorde som jag sa. Det var 15 glada resenärer som kunde ta sig in helt gratis. Fast inte sparade de så värst mycket pengar. En 90 minuters biljett kostar endast 60 cent.
När vi kom till ändhållplatsen så fick vi fråga oss fram för att komma till busstation. Väl uppe på den stora busstation fanns det 15 hållplatser. Vi inte kunde se en enda skylt vilka bussar som gick vad. Vi frågade oss fram och ingen visste något ting.  Till slut hittade vi en hållplats längst bort som hade en liten skylt med vårt bussnummer. Första bussen med vårt bussnummer gick åt helt fel håll. Chauffören upplyste oss om att han strax skulle vara till baks och köra oss dit vi önskade.
Till slut kom vi hem till ett mycket varmare och soligare klimat. Huset var lite utkylt och temperaturen hade krupit under 20 grader. Så jag satte på värmen för första gången i höst och snart var det varmt och gott inne.
Nu vill vi ha sol så vi kan tvätta och soltorka alla våra nyinköpta tyger.

Sen kommer julen men det behöver vi inte så mycket av. Vi fick väldigt mycket julstämning i Thessalonikis julbelysta centrum.

Vänner!

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Några månader på våren och några månader på hösten har vi ett väldigt överhettat socialt liv. Vi har väldigt roligt och det går inte en dag utan vi har kontakt med någon av våra vänner.
Här har vi träffat Åke ock Kikki på marknaden i Kardamili. Efter inköpen hamnade vi på kaffe och pratade av oss någon timme.

Ofta intar vi våra måltider ihop. Både på taverna och hemma hos varandra.  Det är alltid olika konstellationer av människor. Ofta följer vänners vänner och släktingar med som är här på en kort visit.


Här har Christina och jag blivit bjudna på som tack för att jag hämtade på flygplatsen i Kalamata. Det blev en bastant måltid så givaren tjänade nog inte så mycket taxipengar.

För en vecka sedan blev vi bjudna på Johns sjuttiårskalas. Det blev ett mycket trevligt kalas med många nya bekantskaper.

De flesta av våra bekanta och vi gillar att vandra i naturen. Vandra kan man göra i grupp. Det finns en stor vandringsgrupp här i området. Ofta samlas upp till 50 personer för att gå en sträcka. Vi har varit med på några vandringar, men inte varit så bekväma med upplägget. I en stor grupp är det risk att man känner sig lika ensam som om man är helt ensam.
Därför ha vi vänner skapat en liten mindre vandringssgrupp ” Scandiwalk & Co”.
Som det framgår av namnet är det skandinaver Co är ett engelskt par som är till sinnet som skandinaver.

Efter eller under våra vandringar hamnar vi ofta på någon taverna för en lätt måltid eller en kaffe.

Vi gör också annat än äter och roar oss. Vi ställer alltid upp och hjälper varan med var vi kan och har förmåga till.
Vi har just ritat ett nytt hus åt ett par vänner. Christina och jag tycker detta är mycket roligt och tillfredställande. Extra roligt och utmanande är det här i Mani där tomterna ofta har väldigt märkliga former och är små. Det kan bli många skrotade förslag innan vi hittat den slutliga.

När våra vänner som bara vistas här delar av året har lämnat Mani så har vi Elvira och Elias kvar som bor här permanente. De driver husigrekland.se/ så de måste vara på plats året om och umgås med Christina och mig. De bör de förstås sälja några hus och tomter så att nya vänner kan flytta hit och umgås med oss.

Vi åker dit strandliljorna växer!

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Innan frukost så ger vi hönsen mat, kelar med katten och vattnar alla krukor med växter som står på tillväxt. Efter frukost så packar vi bilen och åker söder ut.
Den obligatoriska packningen när vi ger oss ut på huvudvägen mellan Kalamata och Areópoli är soppåsen om vi har någon.
Vi har ingen som kommer till vår tomtgräns och samlar ihop våra sopor. Vi får ta oss till något ställe där kommunen har ställt upp sopkärl. Igår var det Platsa som låg bäst till för att göra sig av med soporna.

Nästa stopp var Μανιάτικα Παραδοσιακά Προιόντα som är ett bageri i Areópoli. Utanför deras dörr står bilarna i dubbla rader för alla tycks älska deras bakverk. Lik som vi finns det många som har behov att ha med sig något gott och stärkande för att klara dagen. Christina köpte två spenatpajer. De var av en liten annan modell än de vi brukar köpa. Runda med mycket spenat och lite filodeg.  

Vårt mål för dagen var Παραλία Μικρό Μαρμάρι. Det är halvön på som sitter fast längst ner i söder på Manihalvön.
Vi har följt västra sidan av Manihalvön för att ta oss hit. På vägen har vi passerat massor av små mysiga stränder och några lite större. De flesta stränderna har klappersten och där trivs inte strandliljorna. Den vill ha fin sand. Strandliljan är inte så ovanligt.Vi har sett den på många ställen. På ön Elafonisos finns en vacker strand där de växer i tusentals. Men de missar de flesta turister för turistsäsongen på Elafonisos slutar tidigt och då har blomningen inte börjat.
Efter kusten mellan Patra och Pylos finns många stränder med fin sand så här är det inte svårt att hitta strandliljor.
Men vi är på väg till den bästa stranden.

Μανιάτικα Παραδοσιακά Προιόντα (stranden) går djupt in mellan två åsar och den fina sanden sträcker sig långt in. De är ett idealistställe för strandliljan och synen är spektakulär.

Högt ovanför stranden svävar en lite by på en höga klippan. Byn ser helt nyrenoverad ut och en lång trappa från byn ner till stranden byggdes förra året.

Vi skulle inte bara titta på blommor här. Motionssimning såg också på att göra listan. Längst åt väster finns lite sten där vi brukar byta om för att slippa fylla alla kläder med fin sand. Här får vi också vara ifred från andra badare. Fast jag kan inte minnas att det någon gång varit fler 1n 15 personer samtidigt på stranden. Igår var vi 7.
Det var rätt blaskiga vågor så det blev bara en kort simtur. Vi sköt på resten av simningen till en lugnare vik, som vi var övertygade om att vi skulle hitta senare på dagen.


Pajen var uppäten och kaffesuget tilltog så vi åkte över till Porto Cayo som är en under bar plats med tre tavernor och några få rum att hyra.

Här beställde vi in varsin iskall stark freddo cappuccino. När koffeinet nått blodomloppet var vi pigga och sugna på nya äventyr.
Det blev att färdas norr ut på östra sidan av halvön.

I byn Kokkála valde vi den södra stranden som heter Paralia Marathos för vår simning.
På denna strand badade jag och Marta en vår i de iskalla vattnen. Det var mitt första dopp någonsin på Peloponnesos. Sedan dess har det blivit tusentals dopp i hundratals vikar.
Igår var vattnet varmt så det blev en lång härlig simtur för att stärka gamla trötta kroppar.

På vägen hem tyckte vi att vi gjort oss förtjänta av lite godsaker. Vi stannade i en affär i Areópoli. Här hade de bara glasspinnar i lösvikt men sådana stillar också sötsuget. Sådan här lösviktsglass är väldigt vanligt i Grekland.


Vi trodde vi redan gjort vårt sista stopp för dagen. När vi närmade oss hemtrakterna så såg vi att olivshoppen Morea var öppen. På medeltiden hette Peloponnesos Morea.
Vi beslöt att ta en snabbtitt i affären. Förutom olja och inlagda oliver sålde de massor av prylar urkarvade ur olivrötter. Vi köpte två verktyg till köket.

Bredvid affärer finns en olivpress med massor av spännande maskiner. Som gammal industriarbetare som umgåtts en hel del med både stora och små maskiner var lockelsen stark att gå in i produktions lokalen.
Här hittade jag en någotsånär morden olivkross med stora stenar som mal ner oliverna till en gröt.  En eldriven sådan har jag aldrig sett tidigare.
Sist i produktionskedjan står en Svensk Alfa Laval separator. Den såg ut att varit med länge. Men med inte för höga varvtal kan den nog vara med några år till.

Hemma hos katten igen!

PubliceratFörfattareLeif Fryle1 kommentar

Efter en semester i Sverige kom vi till slut hem. Resan tog lång tid och vi var inte hemma förrän några minuter över 23,00.
Vi möttes av ett hem som var prydligare än när vi åkte. Husvakterna skötte sig mycket bra.
När vår katt Kimchi hörde våra röster kom hon som ett skott och la sig på rygg för att bli klappad. Där efter fick hon en väldig fart och ville leka. Hon for upp och ner i olivträden.  Mörkret gjorde att vi var tvungna att flytta in leken. Där fortsatte hon sitt springande och hoppande tills jag blev trött och vi la oss i sängen. Sen sov vi gott några timmar till hon väckte mig och vill ut och jaga sork. Eller vad hon hade för planer.



På morgonen efter hemkomst var det dags att inspektera höns och trädgård. Två hönor tjurade och ville inte gå ut.  Konstigt att de inte förstår att de måste vara ägg under dem för att de ska bli kycklingar. Men de har antagligen hönshjärnor.


På nätet runt hönsgården klänger en vinranka. Trots att många klasar blivit bortklippta så finns det otroligt många klasar som strax är mogna.
Vi har två vinrankor till. Men bara en av dessa ger lite frukt och den andra tror jag inte har några klasar.

Popkornmajsen ser lite tanig ut. Jag har ökat bevattningen så jag hoppas på många stora kolvar.

Bevattningsmunstyckena kollar jag ofta för de ha lätt att sätta igen sig. Men det var ingen större fara med munstyckena. Där emot hade en bevattningsautomat slut på batteriet. Den slingan hade nog missat några vattningar.
När vi åkte till Sverige var det alldeles lagom svalt. Hade jag vetat att det skulle komma en värmebölja så hade jag fördubblat vattenmängden.  


När jag varit borta så länge längtar jag hem så jag kan laga mat och pyssla med annat i köket. Första köksuppgiften var att tappa min Limoncello på flaska. Tycker att det blev lite för lite citronsmak men styrkan och sötman finns där.


Äntligen har vi kommit i gång med vår simning. Det blev senare i år. I torsdags gjorde jag en provtur på 350 simtag. Det var tungt. På fredagen fick jag med mig Christina. Vi sa att vi börjar med 500 meter. Det gick så lätt att vi dubblade sträckan. Idag var vi i igen och sam 1000 meter. Jag hoppas att vi ska kunna simma hela sommaren och långt in på hösten. Men man vet aldrig. För mig gör nästan allt ont numera. Mad artros i höften och spinal stenos i ryggen så kommer smärtorna lätt och ofta. Men det hjälper inte att sitta still. Simning är det som gör minst ont om vattnet är varmt. Är det för kallt så får jag fruktansvärda kramper i benen.


 Nu känns det som om jag kommit i kapp och landat hemma. Nu vill jag ägna de heta eftermiddagarna i svalkan inomhus och sy.
Vi fick med oss massor med tyg från Sverige. Och en hel del kul textil-färger.

Manihalvön. Den perfekta platsen för vandrare!

PubliceratFörfattareLeif Fryle1 kommentar

På Manihalvön finns många vandringsleder. Övriga Grekland saknar inte heller vandringsleder. Men här i Mani har det alltid bott folk och körbara vägar anlades först långt senare än på andra platser i Europa. Därför har folk förflyttat sig mellan byarna på stenlagda stigar som än idag ofta går att använda. Många vandringsleder är beskrivna i böcker och på nätet, så det är lätt att hitta en för alla tillfällen. Vandringsturismen är inte så utbredd som på många andra håll. Vilket både är en fördel och en nackdel. Du slipper trängas med andra vandrare. Nackdelen kan vara att vissa leder är dåligt underhållna. Men det finns alltid lokalbefolkning att fråga till råds.


Härom dagen deltog vi i en vandring med en lokal vandringsgrupp. Femtio personer hade slutit upp och det var trevligt att få lära känna nya människor. Men det var lite för många för att jag skulle känna det där sköna lugnet som en vandring ger.

Igår var vi ett mycket mindre gäng, åtta skandinaver och ett par britter, som gick till några avfolkade byar på smala stenlagda stigar. Den största delen av sträckan var riktigt bra. Men en kilometer var lite igenväxt och gav oss rivsår på våra barhudade vader.

Fördelen med en liten grupp är att man hinner prata med alla och uppleva mer av naturen.

Ibland passeras någon taverna på vandringarna. Det är lyxigt. Då kan man köpa sig lite mat eller en kall öl.

Igår gick vi till Pepon. Där såg vi inte en enda boende. Det beror nog på att ingen bor där.

Sen gick vi vidare till Leontakis. Där såg vi både en hund, en bil och färska spår av människa.
När vi kom tillbaka till Diporo där vi startat vår vandring så satt det en man och reparerade en bil. Någon i vårt sällskap frågade hur många det bodde i byn. Jag lyssnade inte så noga på svaret men jag tror att han sa att det bara var han som var bofast där.


Christina och jag har alltid span på floran när vi vandrar. Igår hittade vi en fantastisk Campanula versicolor. Det är nog den kraftigaste vi sett.

De flesta av våra vandringsvänner trampar runt på stigarna utan att se en enda växt som är mindre än dom själva.

Bästa sättet att avsluta en vandring är med ett bad i havet. Den lyxen fick vi njuta av igår.

.