En röd bil är ingen skönhet

Väldigt länge har min röda Kia stått parkerad framför containern. Så länge den stått där har det varit svårt att få det snyggt på övre terrassen åt huset. Och så har den hamnat på väldig massa foton och till ingen nytta.
Meningen var att jag skulle kört bilen till Sverige och sålt den men det kom en epidemi och förstörde den planen.

Men nu har jag givit bort Kia:n och börjat med att försköna platsen där den stått. Sju sticklingsplantor av Nerium oleander ska täcka hela långsidan containern. Tre av plantorna har stått i stora krukor och blivit riktigt stora och vida. Nästa år vid den här tiden kommer inte mycket av denna sida av containern synas.

Foto: C. Fryle

Om en röd Kia förfular så gäller inte samma sak för en röd bougainvillea. Den är riktigt snydd där den klänger upp för fasaden.

Våra rosor är också riktiga skönheter. Hade någon frågat mig för 10 år sedan om jag någon gång skulle gilla rosor så hade jag tvärsäkert svarat nej. Nu gillar jag rosor riktigt mycket. Kanske är det ett ålderstecken. Men om jag blivit klokare eller mer korkad med åldern får ni avgöra själva.

Även nyttoväxterna växer så det knakar. Snart kan vi äta squash 7 dagar i veckan.

Om ett par veckor kan vi kan vi skörda hur mycket tomater som helst. Jag har inte räknat plantorna men det måste vara över tjugo.

Än finns det tomma ytor i grönsakslandet. Idag ska jag gräva ner en fådd basilika där.

Livet består inte bara av växter. En del tid går åt till min nya hobby ”svarvning”.
Det är riktigt kul. Men hittills har det bara blivit väldigt smala grejer för råmaterialet jag har tillgång till är bara klena olivgrenar.

Fler prylar i lunden!

Idag har jag invigt den senaste inköpta prylen till vårt hem. Det är en väldigt lite träsvarv. Det är inte den mest avancerade modellen men den funkar.

Man får svårt att svara om man inte har svarvstål. Och det hade inte jag så jag köpte en billig sats att börja med. 10 av stålen var hyfsat bra slipade men två av stålen hade skägg likt en taliban. Det skägget fixade jag lätt bort med min Dremel.

Första svarvtesten blev på en träbit av usel kvalité. Den testen gick hyfsat bra, och jag såg att flera av stålen gick att hantera. Jag hade inhämtat viss kunskap på Youtube:s allt svarvklipp.  Och dit får jag nog återvända för att lära mig mer.

Innan jag han färdigt med nästa svarvtest så kom grannflickan och ville mata hönsen och spela ett parti memory. Och självklart så finns det inget viktigare än att ta hand om barn som kommer på besök.

Efter lunch satte jag en bit olivträ i svarven. Den var riktigt hård och rolig att svarva i. Så nu finns det riska att hela mitt vedförråd ryker och blir olivträdsslöjdsprylar. Men vi behöver inte så mycket ved innan vi har ny på gång. Risken är att jag beskär olivträden efter bra svarvträ och inte efter snygga träd med stor skörd.
Olivträdsgrenen blev en ”stomp”. Sådana har jag till att stompa kålsallad med. I stället för att slaka kålen så bankar jag den mjuk. Jag hade visserligen två stompar tidigare. Men den här är avpassad för mindre händer.
Dagen sista svarvstycke blev en väldigt grov och ojämn olivgren. Det visade sig att svarven var alldeles för lätt för obalansen som blev. Svarven dansade runt på arbetsbänken och gjorde det svårt att svarva. Men det gick att spänna fast hela svarven i bänken så nu har jag ett jämt stycke. Tills i morgon får jag fundera ut vad det ska bli av olivgrenen.

Kvällen avslutades med en middag i solnedgången. Det var Christina, Dotty, jag och tuppen Rocky. Christina, Dotty och jag åt tuppen Rocky men han var inte särskilt god. Det var nog mer kockens fel än Rockys.  

Under ett rosa hav!

Igår vandrade vi från Kelefa till klostret Spiliotissis som ligger i närheten. Vägen dit gick över en ravin och stigen var nyröjd. På vägen tillbaka gick vi på en dålig väg som tydligen ska bli bättre. En lång sträcka var vägen breddad och nyhyvlad Det bli en cementväg sa mannen i väghyveln.
Alla rara växter på vägar och stigar var borta men det var väldigt lätt att ta sig fram.

Om det fanns lite blommor på vandringsvägen fanns det desto mer på bergskanterna över oss. Förra året brann det på berget. Det brann ett band nästan över hela Manihalvön från Oítilon till Gýtheio. Det har gynnat blomningen hos Silene integripetala som får riktigt bra fart efter bränder. Det är bara på ett litet område av Peloponnesos den växer.  Men vi kunde se den sträcka ut sig i en mils bredd samtidigt.

På vandringen hade vi med oss några riktigt goda vänner som har hus i grannbyn söder om oss. Vi satt länge i klostret och åt vår medhavda matsäck. Det blev mycket prat och skämt och ibland blev det lite språkförbistringar efter som vi inte har samma modersmål. Men efter som alla är glada och positiva så spelar språkat ingen roll.

Inte en levande själ mer än mina vänner såg jag till på klostret. Men väl massa hädangångna nunnor.

Trots att klostret var obemannat så fanns där en öppen butik. Här fanns ett stort utbud av ikoner, böcker heligt vatten med mera.
Jag nöjde mig med att köpa smågodis och lyckades hålla mig borta från tsipouron som är en grekisk spritsort. Jag vill ju inte att nunnorna ska bli utan alkohol när de kommer tillbaka till klostret.

Väl hemma igen var jag trött och ville bara sitta och hänga i en stol. Men jag hade förberett ett senapskok så det var bara att ta itu med det.

Regn i paradiset!

Det regnar!
Det gillar vi och ledartuppen klagar inte heller. Förra året fick vi sista vårregnet i mitten av mars. Efter det följde ungefär 125 dagars torka. Turisterna som anlänt till Mani vill säkert ha en klar himmel med mycket sol. Min vi vill ha regn till våra odlingar.
Sen är det inte så dumt att en husbilsfamilj bokade lägenheten där uppe på grund av dåligt väder. Det såg ut som om den skulle få stå tom efter en sen avbokning.

Det är skönt att inte behöva kontrollera automatbevattningens munstycken till våra 20 utplanterade tomatplantor och alla andra grönsaker och fruktträd.
Jag har sett vi har minst en halv back till med tomatplantor som inte blivit utplanterade. Jag hoppas att Christina har drivit upp många som går att soltorka, för jag vill inte äta tomater till både frukost, lunch och middag.


Våra fruktträd ser ut att ge frukt i år. Aprikosen har visserligen bara ett kart men det är väll flera tusen % fler än inget kart.

Bougainvillean ger intaget ätbart till oss men den kommer att ge skugga åt köksfönstret, och ett skönt blickfång till förbi gående på grusvägen utanför vår mur.  

Trots allt regn har jag lyckats börja på ett staket som ska bära upp en vinranka. Mellan stolparna det spännas en stålvajer.

Även vår gula klätterros ska få en vajer till att klättra på. Jag undrar om mitt vajerlager räcker. Annars finns det att köpa bara några hundra meter åt söder eller norr.

På Spartanernas stigar!

Jakten på fina växtlokaler är nu avslutad för denna gång. Sista dagen höll vi mest till i bergen runt Mystras. De är Spartanernas hemma trakter. Nuvarande Sparta ligger ett stenkast från Mystras et stenkast längre ut på slätten. Här på Taygetos östsida bland raviner och toppar kände dåtidens hårdföra krigare sig hemma. Nu mera är det mest naturälskande vandrare och ett fåtal botanikintresserade man möter på stigarna. Kanske är någon här av religiösa skäl för att besöka något spektakulärt kapell.

Vår vandringsdag började med att vi gick upp i en ravin norr om byn. Vi insåg att detta inte var den bästa leden för våra syften. Så vi åkte söder om byn till en annan ravin. Den visade sig vara rik på spännande växter och full av fantastiska vyer.

Under vår resa har vi sett många vackra och intressanta växter. Mest har jag lagt ut bilder på orkidéer. Men naturligtvis finns det så mycket mer. Men efter som jag bor här där växterna växer så är inte alla växter lika roligt att hitta igen. Men orkidéerna är alltid så fina och det krävs välkalibrerade ögon för att hitta dem.
Så jag bjuder på några fler orkidéer i detta blogginlägg.