En solig söndagspromenad


Det var en så strålande morgon att vi drog iväg en bit upp i bergen för prova en vandringsled vi aldrig gått tidigare, med start i Kato Xora, den nedre delen av byn Milea. Leif tog inte med någon kamera – så för en gångs skull är det jag (Christina) som bloggar.


Vi trodde att leden mest skulle gå nedför, eftersom den följer Tepeni-ravinen. Men stigen gick långt ovanför ravinens botten. Leden, som är gammal och till stora delar stenlagd, förbinder Milea med byn Elaiochori.


Landskapet är grönt efter höstregnen, och lite höstfärg bidrar ekar och perukbuskar med. Kapellet högst uppe på toppen till höger hittade vi ingen stig till – men det ska vi försöka ta oss till från ett annat håll vid tillfälle.


Cyklamen kantar varje stig vi går. Det spelar ingen roll om det är torrt och soligt eller i ett skuggigare läge. Här i solen är det Cyclamen graecum som trivs och blommar. Jag undrar om grekerna har samma känslor för cyklamen som vi svenskar har för blåsippor och vitsippor. Att de liksom har etsat sig fast i folksjälen och gör en extra varm om hjärtat.


På tillbakavägen blev jag förälskad i nummer 47. En så vacker och hemlig entré sätter fantasin i rörelse.


I byn tog vi en avstickare till plateian och den fina kyrkan. Tornet har en massa spännande figurer.


…och interiören var ganska olik andra kyrkor och kapell. Gillade särskilt den ljusblå stjärnhimlen.


Sittplatser strax intill kyrkan. Dam- och herrsida, eller?

Promenad med ändrade planer


Tanken inför dagens promenad var att jag skulle hålla mig i olivlundarna. Men riktigt så blev det inte. Christina tyckte att vi kunde knyta ihop vår första sträcka med en sträcka vi gått tidigare. Då blev det lite vandring på bergssidan också.


Det byggs en del i olivlundarna och ofta är tomtgränserna lite underligt dragna.


Vår promenad gick genom den trevliga byn Rigklia. Här som i alla andra byar finns det hus att köpa. Och det här ligger ju riktigt fint och ser bra ut. Men insidan vågar jag inte säga något om.


Rigklia har även en begravningsplats och de döda får, som alltid, magnifik utsikt.


Ett hus i byn gav mig idén till att snickra en liten vacker trädörr till vår elmätare.


Även dörrar i plåt kan vara förföriskt vackra. Kan det vara en familj av ovanligt småväxta som byggt detta kapell?


I Rigklias omgivningar finns massor av sådana här gamla stensättningar. Nu har jag glömt vad de användes till.


Åkerringblomman (Calendula arvensis) behöver vi inte köpa från Impecta fröhandel – där den just nu lanseras som en av årets nyheter. Det ska vara en utmärkt blomma i sallader och bakverk. Här finns den överallt – även i tusental hemma i vår egen olivlund.


En liten bit ovanför vår by ligger denna solelanläggning. Den har fyra jättepaneler som följer solen från morgon till kväll.

 

Morgonpromenad utan snöskor


När kroppen känns stel och sliten fungerar det bra med att starta dagern med en promenad.
Att kroppen kändes lite sliten kan bero på de två mullbärsträden jag planterade i går eftermiddag. Det är rätt vanligt att jag får spetta väck massor av sten vid plantering. Och här där det svarta mullbäret nu står var det inte mycket jord, med desto mer sten. Där jag planterade det sterila mullbäret fanns knappt inga stenar alls. Ibland har man tur.


Det räckte att jag steg av tomten för att hitta spår av olivplockarna. Tyvärr är det en vanlig att man lämnar skräp efter sig än vad man är.


Andra spår av olivplockningen är ris. Det finns lite olika sätt att skörda oliver. Det effektivaste är nog att sköta beskärningen samtidigt som plockningen.
Tyvärr kommer väldigt mycket av de energi och näringsrika klippet att eldas upp.


Efter som det har varit en fin helg för olivskörd har olivsäckarna samlats i enorma mängder utanför pressarna. Men de ska nog ha hunnit pressa ifatt innan nästa helg.


I vår lilla hamn ligger inte många båtar så här års. Fritidsbåtarna är uppdragna och endast några deltidsfiskare har båtarna i.


Att ha djur mitt inne i samhället ger en väldigt mysig känsla. Själv skulle jag gärna ha lite höns om det inte var så stort ansvar.


Nästan hemma igen. Taygetos högsta topp ligger dold bakom lägre toppar. Men där uppe ligger antagligen snön fast jag inte kan se den.


Nu har solen stigit så högt att den når vårt frukostbord. Det är lyx att kunna sitta ute  och äta frukost utan att bli kall om rumpan.

Picknick för en stressad stjäl


Igår lämnade Christina tidningen till tryckeriet. Då är hon uppe i högvarv. För att få henne att varva ner fixade jag lite picknickmat och drog iväg henne till favoritstället Moni Voidenitsa.
Det är ett gammalt förfallet kloster med en kyrka som ännu står upp.


På vägen upp träffade vi på denna vackra bolltistel i vägkanten. Troligen är det en Echinops spinosissimus.


Här finns mycket vackert att se. Stenmurar, trappor och vackra ruiner.



Här växer också massor av höstcyklamen. Det vetenskapliga namnet är Cyclamen hederifolium. Namnet kommer sig utav att bladet har samma form som murgrönans blad.
Det lilla bladet som ligger i cyklamenbladet är från en murgröna som växer i samma miljö.


På en väldigt liten yta hittar man lätt ett stort utbud av de mest fantastiska cyklamenblad.


På hemvägen stannade vi i Proastio, vid busskuren för att prata lite med en trevlig get.

Ett stenhårt jobb


Att odla i krukor och tråg är både kul och vackert. Vi har köpt några terrakottatråg som vi planterat växter i. Här i Grekland finns det mycket att välja på.


Några krukor har vi haft med oss från Sverige. Här trivs suckulenterna utmärkt.


Två gjutjärnsbrunnar från Sverige pryder ingången till trädgården. I ett land utan tjäle så är det nog svårt att hitta ventilbrunnar i gjutjärn.


Nu har jag börjat tillverka tråg av sten som finns på tomten. Till hjälp har jag en slagborrmaskin med borr och spett. En 115m.m. kapskiva får också hjälpa till ibland. Egentligen är verktygen lite för klena men det får jag kompensera med att lägga mer tid på tillverkningen.


Materialet i mina stenar varierar mycket. Denna sten innehåller uteslutande hård marmor, så det tog en bra stund att få till planteringshålet. Verktygen måste vila ibland för att kyla av sig.


Denna stenen var inte lika motsträvig. Det var bara en tredjedel av hålet som bestod av hård marmor.


Nästa tråg blir en på höjden. Och lagret av stenar ska nog räcka ett bra tag.


Växter blir det inga problem med. Christina har samlat på sig 14 backar. Det mesta har hon förökat själv.