Det var i sanden på stranden vi fan den!

Det har varit väldigt ont om utflykter den senaste tiden. Augusti är ingen bra utflyktsmånad för oftast är det för varmt och lite väl många turister överallt.
Men igår beslöt vi oss att ta en tur till söder ut till halvön längst söder ut på Peloponnesos. Den är också den torraste delen av Peloponnesos. Men den har ändå väldigt mycket att bjuda på för botaniskt intresserade och badsugna.

Som vanligt när vi kör söder ut så stannar vi i Areópoli för att köpa Greklands godaste pajer. Efter som det var lördag så besökte vi också marknadsplatsen där det sälj massor av läckerheter. Vi köpte endast en stor klase vindruvor som smakade fantastiskt.

Den som någon gång varit på marknaden i Areópoli glömmer inte denne man i första taget. Hen skriker ut sina varor med en volym och frekvens så att absolut ingen i hela Areópoli missar hans erbjudande. Tyvärr har han nog också orsakat obotliga hörselskador hos alla andra knallar som måste lyssna på honom varje lördag. Men de kanske är förberedda och stoppar fetvadd i öronen.

Vårt mål primära mål var Beach cape Matapan. Den besöks sällan av jättemånga samtidigt för set finns inga solparasoller och ingen taverna eller bar. Men där finns jättemycket sand som bebos av sköna individer.

Strandliljan (Pancratium maritimum) växer där i många tusental och så här års blommar de.

Blomman är klarvit och påminner om en narciss fast den är mycket större.
Vi kröp runt och fotograferade Strandliljan en stund tills vi blev badsugna.

Då slog vi oss ner i den bortre ändan av stranden. Tog en rejäl simtur i det klarblå vattnet innan vi åt våra pajer och druvor.
När vi vilat och solat och tagit ytterligare en lång simtur så var det fler än vi på stranden och en lyxjakt hade ankrat i viken. 
Nu var vi i akut behov av kaffe så vi var tvungna att flytta oss sill östra sidan av halvön. Dit är det inte särskilt långt för vi befinner oss på Manihalvöns smalaste ställe.

I Porto Cayo satte vi oss på Spilia Cafe Bar som har bra utsikt över viken. 
Porto Cayo är ett mysigt ställe som ligger väldigt skyddat och hit hittar ingen massturism.
Efter kaffet drog vi oss hemåt med ett badstopp i Neo Itilo. Här var det som vanligt bröllop på gång och i grannbyn Limeni var nog vartenda hotell och taverna uppbokade av bröllopsföljen.

Sextiofem

Idag har jag fyllt år. Det sägs att man går i pension när man blir 65 år. Jag tjuvstartade för två år sedan. Det var ett klokt beslut.
Dagen började fint med lite överraskningar som Christina ordnat. Nybryggt kaffe och presenter, blommor och festliga ballonger i taket. Efter kaffet ringde mina barnbarn och sjöng och hurrade för mig. Det var en trevlig överraskning.

Foto: C. Fryle

Eftersom vädret var toppen tog vi bilen upp till Milea och gick en av de häftigaste cyklamenstigarna i området. Mest såg vi Cyclamen hederifolium med de mest varierade bladformer och mönster. Här växer också gott om Cyclamen graecum. Och lite av Cyclamen rhodium ssp peloponnesiacum.

I bäckfåran blommar massor av Iris unguicularis. Och på stigen börjar Himanthoglossum robertianum resa på sig.

Foto: C. Fryle

Sedan körde vi vidare till Moni Vaidenitsa. Där är en liten kyrka och klosterruiner.  Platsen är ett populärt picknikställe. Och det var här vi intog vår enkla lunch. Medan Christina sprang runt och fotade växter så passade jag på att ta en tupplur i solen.

Foto: C.Fryle

Nedanför klostret rinner en bäck och i bäckravinen växer mängder med vackra blommor. Det mest spännande som blommar nu är Galanthus reginae-olgae ssp. vernalis. Det är en vårblommande variant av en höstblommande snödroppe som just nu är i startgroparna och man kan nog hitta blommande exemplar i en månad till.

Det är mycket som just nu börjar blomma här uppe på 800 meter över havet. Den är anemonen har just slagit ut. Jag har sett den många gånger förr och alltid trott att det är en Anemone blanda. Men när jag kollade i Manifloran idag så fick jag tänka om. Så nu anser jag att det är en Anemone apennina. Men på något ställe står det att apennina och blanda är synonymer så jag kanske hade rätt förut också.
Efter några timmar ute i solen drog vi oss hemåt och fixade en enkel middag.  

Jakten på löken

Lök av olika sorter är ett måste. Helst ska det finnas tre, fyra sorter hemma för att krydda maten med. Den bästa löken är vild. Den har bara fördelar. Den smakar fantastiskt, är gratis och ger mig motion när jag ska hämta den.
Idag cyklade jag en bit söder ut där branta klippor störtar ner mot havet. Där växer den vilda purjolöken. Den kan växa direkt i små sprickor i berget. Men där är den inte så lätt att plocka. Då är det bättre att söka nere i diket där jordmånen är bättre. Där finns mer fukt och många andra växter de måste konkurrera med. De blir långa i kampen om ljuset. Är det fuktigt som det är nu så är det bara att dra i dem lätt. Då får man upp hela plantan.

Dagens skörd blev god i flera bemärkelser.

Här i de branta partierna trivs många andra växter. Är man lika barnslig som jag så är det lätt hänt att en kaktus får ett ansikte.

Kaktusarna har goda frukter men dom är inte så roliga att handskas med. Så det blev ingen skörd av dem.

Pipörten trivs bra i diket nedanför branten. Den är en långblommare. Från tidig höst till sen vår.

Ferulan står med torra blomställningar. Nya blad är på väg upp och med dess imponerande växtkraft kommer det inte dröja länge innan nya ståtliga blomställningar står och vajar i vinden.

Hemma igen blev till att rensa löken.

Till kvällen serverade Christina en välsmakande fisksoppa med vild purjolök.

Guerilla gardening i Agios Nikolaos

I Agios Nikolaos mellan marinan och Pantazistranden har vi en smal sandremsa mellan vägen och havet. Där växer en del intressanta växter. Den är också hårt utsatt för slitage av människor, hundar, slagregn och vågor. Vi har sett att det lilla beståndet av strandlilja Pancratium maritimum har minskat i antal. I år var det bara ett par ynkliga plantor som blommade. Långt ner i söder på Manihalvön finns stora sandstränder där den blommar i tusental. I vår by finns inte förutsättningarna för ett sådant överflöd. Men vi vill gärna ha ett livskraftigt bestånd även i fortsättningen.

I oktober förra året sådde Christina Pancratium-frö i en kruka med ren sand. De grodde på bara någon vecka och har fått stå och växa till sig i krukbänken under det gångna året. Först som små sytrådar, men med tiden allt kraftigare. De har aldrig vissnat ner, utan hållit sig konstant gröna även under sommarens extrema torka. Vi har redan några exemplar i trädgården och fler har vi inte plats för i våra sandbäddar. I vår vanliga lera skulle strandliljan inte klara sig länge. Den vill ha ren sand.

Idag skakade vi loss all sand från frösådden. Rötterna hade utvecklat sig väldigt bra.

I eftermiddags tog jag en cykeltur till andra sidan byn. Med mig hade jag en plastkasse med många strandliljeplantor och en smal planteringsspade. När jag satt och planterade i sanden passerade många flanörer förbi på strandpromenaden strax ovanför mitt huvud. Du undrade säkert vad jag höll på med.

Förhoppningsvis får dom svaret om några år när massor av vackra vita strandliljor står i blom.

Julstök i paradiset

Överallt läser jag om och ser bilder på förberedelserna inför jul. Jag tror kanske att många har mer tid till förberedelserna när de är begränsade av corona-epidemin. Vi har också mer tid men det blir inte så mycket förberedelser ändå. Och varför skulle det bli det när Christina och jag antagligen inte kommer träffa en enda kotte under jul och nyår. Lite extra gott att äta ska vi naturligtvis laga. Och blir vi sugna på att dansa runt granen så får vi låtsas att vårt chiliträd är en gran.

Inga förberedelser alltså. Istället gör vi vad som faller oss in. Och idag när jag vaknade fick jag ett infall att jag skulle lära mig att skilja Cyclamen grekum från Cyclamen hederifolium. Jag gick ut i trädgården och plockade några blad som Christina och jag kunde studera. Tyvärr hittade jag inte blommor på båda arterna. Oftast är det väldigt lätt genom att titta på bladen eller blommorna. Men ibland kan behöver man titta lite närmare för variationsrikedomen är väldigt stor inom arterna. Och vad man ska titta på letade vi lätt upp på nätet.  Nu har vi lärt oss flera nyttiga skillnader. Bladets pärlband hittar man på Cyclamen grekum men aldrig på Cyclamen hederifolium. Sen finns det massor av andra skillnader som jag inte ska avhandla här.

När vi väl tog oss ut på altanen så stod två krukor med Narcissus romieuxii i blom. Vi har flera krukor med spännande narcisser och andra lökväxter på gång. Det är en otrolig lyx att kunna odla dess vackra lökväxter ute. Hade vi bott i Sverige så skulle vi vara tvungna att odla dessa i ett uppvärmt alpinhus.

På friland blommar nu narcissus tazetta ’Paperwhite Ziva’. En bukett av dessa väldoftande skönheter står i köksfönstret och kökstjänsten lite angenämare.

Att skaffa Brexit-växter och frö har varit mycket viktigare än att förbereda julen. Britterna är fantastiska odlare och har ett sortiment som tilltalar växtnördar. Tyvärr så kommer ett stort intressant sortiment av växter försvinna med britterna inom EU nu till nyår. Så vi har handlat lite extra därifrån. Idag kommer en kartong med suckulenter. Det blev ju rena Julafton för Christina och mig.     

Det som upptar vår mesta tid nu är beskärning och flisning av olivträden. Det är ett drygt jobb. Jag fuskar lite med de allra mjukaste topparna. Jag gör som grekerna. Tänder en mysig brasa med dem.

Och innan solen sjunker för lågt så vill jag hinna med ett bad. Efter som jag gladligen kan ligga i en kvart så kan inte vattnet vara allt för kallt.