Igår vandrade vi från Kelefa till klostret Spiliotissis som ligger i närheten. Vägen dit gick över en ravin och stigen var nyröjd. På vägen tillbaka gick vi på en dålig väg som tydligen ska bli bättre. En lång sträcka var vägen breddad och nyhyvlad Det bli en cementväg sa mannen i väghyveln.
Alla rara växter på vägar och stigar var borta men det var väldigt lätt att ta sig fram.
Om det fanns lite blommor på vandringsvägen fanns det desto mer på bergskanterna över oss. Förra året brann det på berget. Det brann ett band nästan över hela Manihalvön från Oítilon till Gýtheio. Det har gynnat blomningen hos Silene integripetala som får riktigt bra fart efter bränder. Det är bara på ett litet område av Peloponnesos den växer. Men vi kunde se den sträcka ut sig i en mils bredd samtidigt.
På vandringen hade vi med oss några riktigt goda vänner som har hus i grannbyn söder om oss. Vi satt länge i klostret och åt vår medhavda matsäck. Det blev mycket prat och skämt och ibland blev det lite språkförbistringar efter som vi inte har samma modersmål. Men efter som alla är glada och positiva så spelar språkat ingen roll.
Inte en levande själ mer än mina vänner såg jag till på klostret. Men väl massa hädangångna nunnor.
Trots att klostret var obemannat så fanns där en öppen
butik. Här fanns ett stort utbud av ikoner, böcker heligt vatten med mera.
Jag nöjde mig med att köpa smågodis och lyckades hålla mig borta från tsipouron
som är en grekisk spritsort. Jag vill ju inte att nunnorna ska bli utan alkohol
när de kommer tillbaka till klostret.
Väl hemma igen var jag trött och ville bara sitta och hänga i en stol. Men jag hade förberett ett senapskok så det var bara att ta itu med det.
