Under ett rosa hav!

Igår vandrade vi från Kelefa till klostret Spiliotissis som ligger i närheten. Vägen dit gick över en ravin och stigen var nyröjd. På vägen tillbaka gick vi på en dålig väg som tydligen ska bli bättre. En lång sträcka var vägen breddad och nyhyvlad Det bli en cementväg sa mannen i väghyveln.
Alla rara växter på vägar och stigar var borta men det var väldigt lätt att ta sig fram.

Om det fanns lite blommor på vandringsvägen fanns det desto mer på bergskanterna över oss. Förra året brann det på berget. Det brann ett band nästan över hela Manihalvön från Oítilon till Gýtheio. Det har gynnat blomningen hos Silene integripetala som får riktigt bra fart efter bränder. Det är bara på ett litet område av Peloponnesos den växer.  Men vi kunde se den sträcka ut sig i en mils bredd samtidigt.

På vandringen hade vi med oss några riktigt goda vänner som har hus i grannbyn söder om oss. Vi satt länge i klostret och åt vår medhavda matsäck. Det blev mycket prat och skämt och ibland blev det lite språkförbistringar efter som vi inte har samma modersmål. Men efter som alla är glada och positiva så spelar språkat ingen roll.

Inte en levande själ mer än mina vänner såg jag till på klostret. Men väl massa hädangångna nunnor.

Trots att klostret var obemannat så fanns där en öppen butik. Här fanns ett stort utbud av ikoner, böcker heligt vatten med mera.
Jag nöjde mig med att köpa smågodis och lyckades hålla mig borta från tsipouron som är en grekisk spritsort. Jag vill ju inte att nunnorna ska bli utan alkohol när de kommer tillbaka till klostret.

Väl hemma igen var jag trött och ville bara sitta och hänga i en stol. Men jag hade förberett ett senapskok så det var bara att ta itu med det.

Söndag med två mål

Efter en lördag med mulet och blåsigt väder var det gott att vakna upp i ett soligt och vindstilla Mani.  I veckan hade Christina sett bilder från en fyr i närheten som vi inte visste fanns.
Så vi åkte norr ut och ut på udden sydöst om Kalamata. Här är fin utsikt över Kalamata, berg och hav. Överallt växer det olivträd. Det hör ju området till.

Vi parkerade bilen vid kyrkan Aghios Dimitrios. Valde vägen som går till fyren och som inte har något namn på några kartor. Efter 500 meter hade vi ett vägval. Jag var säker på att det var den vänstra, så jag kollade inte kartan så noga. Så vi gick 825 meter nedför innan vi upptäckte att vi gått fel. Efter ytligare 825 meter uppför så var vi på rätt väg igen.

Fyren ligger vackert i landskapet med utsikt över Kalamatabukten. På andra sidan ser man Peloponnesos västligaste tunga. 

Vårt mål blev nu beach Dikotaki för en lunch och kanske ett bad. Vägen dit är väldigt lång. Men genom att snedda genom buskvegetationen kunde vi kapa vägen med 75 %. Att gå utanför stigarna i Manis kuperade buskterräng är inte att rekommendera. 100 meter bland buskar och snår tog en dryg halvtimme. Sen var det fin väg till stranden. Har fick vi mat, vila och ett kallt bad. När kraften återvänt gick vi den långa vägen tillbaka till vår parkerade bil. Men denna gång gick vi hela tiden på bra vägar och stigar och slapp taggar som hela tiden ville in i huden.

Så här såg vår promenad ut. Det kan vara bra att ha ett spår sparat till nästa gång vi besöker området. Jag hoppas Cristina har lagt in varningstext för smitvägen genom buskterrängen.

Hela vår vandring kantades av tusentals orkidéer.  

Inte mycket till mandelblom

Det har varit mycket trädgårdsarbete den senaste tiden. Igår kände vi för ett avbrott och packade en picknik, för att inta på ängarna ovanför Platsa. Där skulle vi sitta och njuta av alla mandelträd i full blom.
Men när vi väl kom dit så var det bara enstaka träd som blommade. Vi beslöt oss att köra vidare och försöka hitta något nytt. Jag visste om en väg som går från Platanos upp i bergen. Efter som det i stort sett var en vit fläck på vår karta beslutade vi oss för att se om den var framkomlig. Vägen mellan Platanos och Somatiana var riktigt fin och omgivningarna var helt magiska i vårblomningen. Efter  Somatiana blev vägen mycket sämre så vi parkerade där och Christina fick fotografera ett mandelträd eller om det är någon annan Prunusart.

Foto: Christina F

 2,4 kilometer längre upp i bergen finns ett kapell enligt vårt karat. Vi beslöt oss för att äta vår lunch där. Hela vägen dit gick vi på en körväg som på sina ställen var riktigt fin och på andra ställen riktigt dålig.

Foto: Christina F

På den lilla ängen utanför kapellet hade många kor, tjurar och kalvar samlats. Även en åsna (hen till höger) som till slut försiktigt vågade närma sig mig.

Foto: Christina F

Kapell är de perfekta picknickställena för gamla trötta kroppar. Här hittar man alltid murar i lagom sitthöjd.

Det syntes tydligt att kapellet var väl omhändertaget trots sin avlägsna plats. Här inte brann det i oljelamporna. Väggarna är för grova för väggmålningar men det saknades inga inramade ikoner.

På tillbakavägen träffade vi på årets första sköldpadda. Hen fick agera fotomodell.

Foto: Christina F

När vi kom tillbaka till vår bil stor där ett gäng gattet och njöt av den vackra utsikten.
Det blev en riktigt fin tur trots den sparsamma mandelblomningen.

Sextiofem

Idag har jag fyllt år. Det sägs att man går i pension när man blir 65 år. Jag tjuvstartade för två år sedan. Det var ett klokt beslut.
Dagen började fint med lite överraskningar som Christina ordnat. Nybryggt kaffe och presenter, blommor och festliga ballonger i taket. Efter kaffet ringde mina barnbarn och sjöng och hurrade för mig. Det var en trevlig överraskning.

Foto: C. Fryle

Eftersom vädret var toppen tog vi bilen upp till Milea och gick en av de häftigaste cyklamenstigarna i området. Mest såg vi Cyclamen hederifolium med de mest varierade bladformer och mönster. Här växer också gott om Cyclamen graecum. Och lite av Cyclamen rhodium ssp peloponnesiacum.

I bäckfåran blommar massor av Iris unguicularis. Och på stigen börjar Himanthoglossum robertianum resa på sig.

Foto: C. Fryle

Sedan körde vi vidare till Moni Vaidenitsa. Där är en liten kyrka och klosterruiner.  Platsen är ett populärt picknikställe. Och det var här vi intog vår enkla lunch. Medan Christina sprang runt och fotade växter så passade jag på att ta en tupplur i solen.

Foto: C.Fryle

Nedanför klostret rinner en bäck och i bäckravinen växer mängder med vackra blommor. Det mest spännande som blommar nu är Galanthus reginae-olgae ssp. vernalis. Det är en vårblommande variant av en höstblommande snödroppe som just nu är i startgroparna och man kan nog hitta blommande exemplar i en månad till.

Det är mycket som just nu börjar blomma här uppe på 800 meter över havet. Den är anemonen har just slagit ut. Jag har sett den många gånger förr och alltid trott att det är en Anemone blanda. Men när jag kollade i Manifloran idag så fick jag tänka om. Så nu anser jag att det är en Anemone apennina. Men på något ställe står det att apennina och blanda är synonymer så jag kanske hade rätt förut också.
Efter några timmar ute i solen drog vi oss hemåt och fixade en enkel middag.  

En aktiv söndag!

Januari kan vara en bister månad här i södra Grekland. Men i år har den hittills varit varmare än någonsin. Det skulle enligt prognosen bli 22 grader och solsken idag. Efter frukost gick jag ut i lunden och klippte markvegetationen för gräs kan man inte kalla det. De flesta klipper bara sina olivlundar en gång om året. Men jag klipper rätt ofta för att det inte ska bli för tungt och jobbigt. Väntar jag för länge så blir många av örterna väldigt grova och nästan vedartade i stjälkarna och snudd på omöjliga att få av. Nu har jag klippt två av fyra terrasser. Det är ungefär två tredjedelar av ytan jag ska klippas. Så om två regnfria dagar ska jobbet vara avklarat den här gången.  

C. Fryle

Vi lunchtid packade vi ner lunchen i en ryggsäck och begav oss till Kardamili för att vandra en kort tur på stigarna ovanför byn. Här är lätt att gå och många av kaldirimerna är väldigt väl bevarade här.

Vissa bitar gick vi på stigar genom busksnår. Christina var väldigt förutseende och klippte grenar som var i vägen. Alla vandrare borde ha en sekatör i fickan och hjälpa till med att hålla stigarna öppna.

c. Fryle

Den varma vintern har gjort att mycket av växtligheten är långt kommen. Idag såg vi årets första orkidé.  

C. Fryle

Vi gick inte så långt upp innan vi vände nedåt igen. Skulle vi vänt längre upp så hade vi inte varit tillbaka vid bilen innan solen gått ned.

Vi tog desto mera tid på oss att utforska Kardamili. Byn kan delas in i tre tidsepoker. Den på bilden är den allra äldsta delen. Här finns en väl bevarad kyrka och ett fint tornhus samt några bebodda hus och en hel del ruiner.

C. Fryle

Den näst äldsta delen är väldigt charmig och här hittar man massor med snygga detaljer och även några små underbara hotell.
Den nyaste delen har däremot inte så mycket charm utan är byggd runt huvudvägen där all trafik måste passera genom byn.