Sextiofem

Idag har jag fyllt år. Det sägs att man går i pension när man blir 65 år. Jag tjuvstartade för två år sedan. Det var ett klokt beslut.
Dagen började fint med lite överraskningar som Christina ordnat. Nybryggt kaffe och presenter, blommor och festliga ballonger i taket. Efter kaffet ringde mina barnbarn och sjöng och hurrade för mig. Det var en trevlig överraskning.

Foto: C. Fryle

Eftersom vädret var toppen tog vi bilen upp till Milea och gick en av de häftigaste cyklamenstigarna i området. Mest såg vi Cyclamen hederifolium med de mest varierade bladformer och mönster. Här växer också gott om Cyclamen graecum. Och lite av Cyclamen rhodium ssp peloponnesiacum.

I bäckfåran blommar massor av Iris unguicularis. Och på stigen börjar Himanthoglossum robertianum resa på sig.

Foto: C. Fryle

Sedan körde vi vidare till Moni Vaidenitsa. Där är en liten kyrka och klosterruiner.  Platsen är ett populärt picknikställe. Och det var här vi intog vår enkla lunch. Medan Christina sprang runt och fotade växter så passade jag på att ta en tupplur i solen.

Foto: C.Fryle

Nedanför klostret rinner en bäck och i bäckravinen växer mängder med vackra blommor. Det mest spännande som blommar nu är Galanthus reginae-olgae ssp. vernalis. Det är en vårblommande variant av en höstblommande snödroppe som just nu är i startgroparna och man kan nog hitta blommande exemplar i en månad till.

Det är mycket som just nu börjar blomma här uppe på 800 meter över havet. Den är anemonen har just slagit ut. Jag har sett den många gånger förr och alltid trott att det är en Anemone blanda. Men när jag kollade i Manifloran idag så fick jag tänka om. Så nu anser jag att det är en Anemone apennina. Men på något ställe står det att apennina och blanda är synonymer så jag kanske hade rätt förut också.
Efter några timmar ute i solen drog vi oss hemåt och fixade en enkel middag.  

En aktiv söndag!

Januari kan vara en bister månad här i södra Grekland. Men i år har den hittills varit varmare än någonsin. Det skulle enligt prognosen bli 22 grader och solsken idag. Efter frukost gick jag ut i lunden och klippte markvegetationen för gräs kan man inte kalla det. De flesta klipper bara sina olivlundar en gång om året. Men jag klipper rätt ofta för att det inte ska bli för tungt och jobbigt. Väntar jag för länge så blir många av örterna väldigt grova och nästan vedartade i stjälkarna och snudd på omöjliga att få av. Nu har jag klippt två av fyra terrasser. Det är ungefär två tredjedelar av ytan jag ska klippas. Så om två regnfria dagar ska jobbet vara avklarat den här gången.  

C. Fryle

Vi lunchtid packade vi ner lunchen i en ryggsäck och begav oss till Kardamili för att vandra en kort tur på stigarna ovanför byn. Här är lätt att gå och många av kaldirimerna är väldigt väl bevarade här.

Vissa bitar gick vi på stigar genom busksnår. Christina var väldigt förutseende och klippte grenar som var i vägen. Alla vandrare borde ha en sekatör i fickan och hjälpa till med att hålla stigarna öppna.

c. Fryle

Den varma vintern har gjort att mycket av växtligheten är långt kommen. Idag såg vi årets första orkidé.  

C. Fryle

Vi gick inte så långt upp innan vi vände nedåt igen. Skulle vi vänt längre upp så hade vi inte varit tillbaka vid bilen innan solen gått ned.

Vi tog desto mera tid på oss att utforska Kardamili. Byn kan delas in i tre tidsepoker. Den på bilden är den allra äldsta delen. Här finns en väl bevarad kyrka och ett fint tornhus samt några bebodda hus och en hel del ruiner.

C. Fryle

Den näst äldsta delen är väldigt charmig och här hittar man massor med snygga detaljer och även några små underbara hotell.
Den nyaste delen har däremot inte så mycket charm utan är byggd runt huvudvägen där all trafik måste passera genom byn.

Jakten på löken

Lök av olika sorter är ett måste. Helst ska det finnas tre, fyra sorter hemma för att krydda maten med. Den bästa löken är vild. Den har bara fördelar. Den smakar fantastiskt, är gratis och ger mig motion när jag ska hämta den.
Idag cyklade jag en bit söder ut där branta klippor störtar ner mot havet. Där växer den vilda purjolöken. Den kan växa direkt i små sprickor i berget. Men där är den inte så lätt att plocka. Då är det bättre att söka nere i diket där jordmånen är bättre. Där finns mer fukt och många andra växter de måste konkurrera med. De blir långa i kampen om ljuset. Är det fuktigt som det är nu så är det bara att dra i dem lätt. Då får man upp hela plantan.

Dagens skörd blev god i flera bemärkelser.

Här i de branta partierna trivs många andra växter. Är man lika barnslig som jag så är det lätt hänt att en kaktus får ett ansikte.

Kaktusarna har goda frukter men dom är inte så roliga att handskas med. Så det blev ingen skörd av dem.

Pipörten trivs bra i diket nedanför branten. Den är en långblommare. Från tidig höst till sen vår.

Ferulan står med torra blomställningar. Nya blad är på väg upp och med dess imponerande växtkraft kommer det inte dröja länge innan nya ståtliga blomställningar står och vajar i vinden.

Hemma igen blev till att rensa löken.

Till kvällen serverade Christina en välsmakande fisksoppa med vild purjolök.

Ett gott slut en bra början

2020 går mot sitt slut. Det blev ett regnigt slut. Mellan jul och nyår har det regnat massor. Så även på nyårsafton. Därför satt jag inne vid datorn hela förmiddagen och försökte vara kreativ i Photoshop. Jag skapade en del nya bilder av mina foton. Inte för att jag kommer ha någon större användning av dem. Men jag fick förmiddagen att gå och jag hade roligt.

Framåt lunch blev vädret lite bättre så jag tog mig en cykeltur. Jag var ute en tur dagen innan också. Trots att jag passerade tre samhällen så såg jag inte en enda människa. Men på nyårsaftons eftermiddag var det folk överallt och alla populära fiskeplatser var upptagna.

När jag kom hem från min tur började det att skymma men det hindrade inte Christina från att plantera småbuskar innanför vår entrégrind. Här ska bli en yta avgränsad av murar med ett böljande landskap av lägre buskar som lavendel, rosmarin, Cistus, salvia med mera. Alla plantor som sätts nu har Christina sticklingsförökat eller frösått.
På kvällen åt vi lite kanin och efter det försökte vi hålla oss vakna till tolvslaget. Men det var omöjligt trots ihärdiga ansträngningar.

Foto C Fryle

På nyårsdagen vaknade vi till ett strålande väder. Eftersom det var torkväder passade vi på att köra en maskin tvätt. När den var hängd packade vi våra ryggsäckar med lunchpaket och kameror och begav oss till bergen ovanför Kardamili. Här kryllar det av bra vandringsstigar och så har man en magnifik utsikt över Taygetos högsta toppar. Så här års när snön har lagt sig där uppe är de som vackrast. Snön kan ligga kvar länge. Ända tills midsommar finns där gott om snölegor.

Foto C Fryle


Vårt mål var kyrkan bredvid hotell Faraggi.  Hotellet är ett fantastiskt ställe att äta på, men det är fortfarande lockdown så ingen mat serveras där nu. På vägen dit passerar vi vildmark, olivlundar och byar. Det är svårt att låta bli att palla apelsiner när man går förbi ett översållat träd på en ödetomt. Så fyra små apelsiner slank ner i fickorna. Dom kunde konkurrera väl med citronerna om surheten. Gången innan jag pallade så gjorde jag det på min vän Åkes träd. Till och med destillerat vatten smakar mer än Åkes apelsiner. Så jag får nog sluta upp med att palla och börja betala för mig.

Foto C Fryle

Framme vid kyrkan packade vi upp vårt bröd, olivolja, salt och tomater. Bröd, olivolja och salt är numera med på alla våra utflykter. Och att även kunna äta färska egenodlade tomater efter nyår är inte så dumt.
Efter måltiden gottade vi oss länge i solen. Det är rätt fantastiskt att det går att ligga och sova middag på en stenläggning i januari. När middagsluren var avklarad vände vi nedåt och tog en parallell väg tillbaka till bilen.
Nu hoppas vi på många fina dagar och underbara promenader innan hettan blir för mycket för vandringar i bergen.  

Guerilla gardening i Agios Nikolaos

I Agios Nikolaos mellan marinan och Pantazistranden har vi en smal sandremsa mellan vägen och havet. Där växer en del intressanta växter. Den är också hårt utsatt för slitage av människor, hundar, slagregn och vågor. Vi har sett att det lilla beståndet av strandlilja Pancratium maritimum har minskat i antal. I år var det bara ett par ynkliga plantor som blommade. Långt ner i söder på Manihalvön finns stora sandstränder där den blommar i tusental. I vår by finns inte förutsättningarna för ett sådant överflöd. Men vi vill gärna ha ett livskraftigt bestånd även i fortsättningen.

I oktober förra året sådde Christina Pancratium-frö i en kruka med ren sand. De grodde på bara någon vecka och har fått stå och växa till sig i krukbänken under det gångna året. Först som små sytrådar, men med tiden allt kraftigare. De har aldrig vissnat ner, utan hållit sig konstant gröna även under sommarens extrema torka. Vi har redan några exemplar i trädgården och fler har vi inte plats för i våra sandbäddar. I vår vanliga lera skulle strandliljan inte klara sig länge. Den vill ha ren sand.

Idag skakade vi loss all sand från frösådden. Rötterna hade utvecklat sig väldigt bra.

I eftermiddags tog jag en cykeltur till andra sidan byn. Med mig hade jag en plastkasse med många strandliljeplantor och en smal planteringsspade. När jag satt och planterade i sanden passerade många flanörer förbi på strandpromenaden strax ovanför mitt huvud. Du undrade säkert vad jag höll på med.

Förhoppningsvis får dom svaret om några år när massor av vackra vita strandliljor står i blom.