Hemmakär

Christina och jag har blivit hemmakära. När vi bodde i Sverige och jag hade ett jobb, så tog vi alla chanser att åka bort för att uppleva annan natur och kultur. Våra jobb var sådana att det inte var några problem att åka bort fler veckor än vi hade semester.

Nu när vi bor i Grekland så har lusten att resa minskat. Självklart vill vi åka och hälsa på släkt och vänner i Sverige. Men det har ju en epidemi satt stopp för. Vi klarar oss bra här med att pyssla om våra grönsaker och föröka våra prydnadsväxter. Christina har ett jobb som också ska skötas. Men jag får sysselsätta mig med annat för att få schemat fullt. Det blir lite bakning och mycket matlagning. Fotograferandet tar också lite tid, och ännu mer tid tar det jobba med bilderna i Ligthroom och Photoshop. Men snart kommer Airbnb gäster. Då blir det mycket städning för min del.
Om det skulle varit ett normalt år så skulle vi vistas mycket mer ute i naturen med gästande vänner.
Men i går tyckte vi att det var hög tid att kliva av tomten och se något annat.

Vi tog bilen och körde söder ut på en utflykt. Manihalvöns södra del är inte alls så grön och frodig som den är i de norra delarna där vi bor. Här liknar naturen mer den man hittar på öarna i Kykladerna. Vårt första stopp blev på stranden i Skoutari. Den ligger på östra sidan av halvön. Här finns några småhotell och några tavernor. Men det var inget folk på stranden när vi kom. Vi låg och slappade någon timme innan vi tog ett dopp. Det var en chockartad upplevelse. Här var havet nog fem grader kallare än hemma. När vi blivit varma efter det svalkande badet körde vi vidare söder ut för att hitta ett lunchställe.

Vi körde förbi vackra Kótronas, för lite längre söder ut finns en magiskt vacker vik med en underbar taverna.

Foto C. Fryle

Strax efter Kótronas stod två bekymrade damer vid sin döda bil. De frågade mig om jag förstod mig på bilar. Och jag förklarade att jag kan lite. Så jag tittade under motorhuven. Felet var inte svårt att upptäcka. Det hade varit en ångexplosion i kylen. Så den bilen har nog gjort sina sista kilometrar.
Bilstandarden här i södra Peloponnesos är högs varierad. Lägstanivån är långt under en svensk folkracebil. Det är inte ovanligt att man ser bilar på vägarna som saknar vitala delar som lyktor, nummerplåtar, eller skärmar. Jag vet att det finns besiktningsställen i Kalamata. Men om det är obligatoriskt att besiktiga sin bil vet jag inte. Det borde jag naturligtvis veta efter som jag äger en som ofta är ute på vägarna.

Efter mycket trixande för att få bilen parkerad visade det sig att tavernan i Alypa beach var stängd. Så vi vände norr ut igen.

Åter i Kótronas slog vi oss ner på en taverna strax bredvid stranden. Ofta beställer vi in en sallad och en huvudrätt som vi delar på. Så gjorde vi också nu. Bröd får man oftast till maten. Och brödet här var vrålgott. Och salladen var inte dum den heller. Turister köper oftast grekisk sallad och den är ju bra senare på säsongen då tomaterna fått riktig god smak. Men då är gurksäsongen över så då snålas det med gurka. Jag föredrar nästan alltid sallad baserad på grönsallad eller kål. Och sällan blir jag besviken och det blev jag inte nu heller.

Efter måltiden satte vi oss i bilen och körde över bergskedjan till vår sida av halvön. Vi stannade till vid stranden intill byn Neo Itilo. Här är inte stranden så fin som de vi sett tidigare på vår utflykt. Men det vägdes upp av att vattnet säkert var fem grader varmare här än vid förmiddagens bad. Så här låg vi och slumrade en lång stund innan vi vände hem.

Hemma igen triggades de vanliga rutinerna igång. Det blev plantering av ett par melonplantor och en rad sockerärtor.

Fredagsrutin med sällan uppnått mål

På fredag förmiddag har jag de senaste veckorna cyklat till vårt postfack i Stoupa. Den mesta posten kommer bara en gång i veckan till vårt område och det är på torsdagen.  Vägen dit är några kilometer på en fantastiskt vacker cykelbana som går efter havet.

Utanför cykelbanan är det mesta vassa branta klippor som passar utmärkt att fiska från. Fångsten är nog skral men det är ända ett utmärkt sätt att koppla av på. Om man vill bada så går det också om man känner till ställena där man tar sig ner till vattnet.

Jag tar nästan alltid omvägen om stranden i Stoupa. Ett normalt år skulle här vara massor av solstolar och gott om folk trots att det är tidig förmiddag. Men i år är det annorlunda.

Men byns katter bryr sig inte om epidemier och restriktioner. Man skulle tro att de skulle ha det svårt nu när det inte finns turister att tigga mat av. Men de engelska damerna ser till att de får sin dagliga dos av kattpellets.

Väl framme vid postkontoret får man vara glad om de har öppnat i tid. På dörren sår det anslaget vilka tider de har öppet. ”de har öppet” var en överdrift. Tanken en gång att de skulle vara bra öppettider. Men om man ruckar lite på tiderna verkar inte vara så noga. Att öppna 90 minuter senare är ju inte så farligt och jag får mer motion efter som jag måste cykla två gånger till mitt fack.
Som svensk kan man tycka det är konstigt att ha ett postfack i grannbyn. Det skulle ju vara mycket enklare att få posten i en låda vid huvudvägen 25 meter från tomtgränsen. Men det grekiska postverket ELTA har inte den servisen. Posten i vår by som har ett eget postnummer hamnar på en taverna. Posten som kommer till Stoupa hamnar i stora högar som man får gå igenom själv. Fast om man har ett postfack så sorteras det in där.
Postnord kanske inte är världens effektivaste organisation men de är ändå ljusår före ELTA.

Idag var det ett brev i postfacket. Det var länge sedan sist. Att brevet var ett tråkigt brev var ju lite snöpligt. Jag vet ju att tre brev som jag verkligen vill ha har varit på väg från Sverige i många veckor.  

Även om utdelningen på mina cykelturer till postkontoret är skralt, så är det i alla fall roligt att träffa den trevliga och servisvänliga personalen

Morgon på stela ben

Det känns i kroppen att man inte är tjugofem längre. Värst är det på morgonen. För att få igång kroppen så brukar jag ta en promenad. Oftast går den genom vår by.
När jag druckit mitt morgonkaffe och läst tidningarna så stoppar jag två morötter i fickan och ger mig iväg.
När jag gått 100 meter på strandpromenaden så ser jag min nyvunne vän som är en häst. Med hjälp av morötter har vi kommit varandra riktigt nära. I början av vår bekantskap var hon rätt reserverad. Men nu tillåter hon att jag klappar henne och rensar hennes man från skräp. Efter några minuter går jag vidare in åt byn.

När jag kommer in i bebyggelsen så möts jag av byns största hotell. Där har ingen lyckats checka-in än. Det är inte bara vår by som har ett stort cementskelett närmast finaste badstället. Även Stoupa norr om oss och Ag. Dimitrios söder om oss har liknade stora skelett i närheten av de populäraste baden. Det sägs att det var en man som råkade dö som byggde dem och att arvingarna inte var intresserade att driva igenom projektet. Men är det verkligen så?

När jag kommer ut till genomfartsvägen passerar jag byns roligaste tomt. Hela murkrönet är dekorerat med blomsterkrukor. Och där innanför finns massor med djur och bråte.

Katter finns det i överflöd av. Men denna morgon dröjde det till sjukhuskapellet innan jag träffade på den första. Det är inte illa att vi i vår lilla by har ett litet sjukhus med dygnet runt jour.
Däremot är det illa att vi har så förfärligt gott om katter. Och att det är så många ser områdets engelska damer till. De åker dagligen runt och matar alla katter i alla byar.

En aloe har funnit livsutrymme i ett dött mullbär. Så här års föredrar jag de levande mullbären. Jag går under många under min promenad. De flesta är sterila men några ger frukt. Och under dessa sträcker jag mig i min fulla längd för att nå några söta bär som stoppas i munnen.

När jag kommer utanför Katerina’s Market så sitter alltid en av bröderna utanför och väntar på att de ska öppna. Det sägs att han är broder till två andra med samma handikapp. Men jag vet inte om de stämmer att de är bröder. Men de spelar ingen roll. De har var och en sin givna plats i samhället.

Utanför Βεζουβιος vezuvios badar inga turister idag. Det är för tidigt och så finns det ju knappt några turister här i år.

Vid Anna Maria Studios sitter en man och tvättar sina nyupptagna potatisar. Jag är lite avundsjuk på deras odlingar. De är så friska och frodiga.

Blommor på höjden

Nere vid kusten är det varmt som en fin svensk sommar nu. Men det är fortfarande vår uppe i bergen. Igår åkte vi dit för att hitta vårblomningen. Nere vid kusten är mycket redan överblommat.
Vi besöker ofta en sluttande orkidéäng som ligger på 1200 meter. Och där var blomningen fantastisk.

Foto: C Fryle

Strax ovanför orkidéängen åt vi vår medhavda lunch i en gammal djurfålla, omgärdade av Phlomis fruticosus. Utsikten åt väster är magnifik och i horisonten ser man Peloponnesos västra tunga.

På 1300 meter började vi stöta på stora kuddar av Astragalus monspessulanus.

När vi kom upp till dagens högsta notering på 1600 meter fick vi en fin utsikt mot sydöst och till vänster syns Peloponnesos östligaste tunga.

<< Onosma sp – Primula vulgaris >>

Därefter fortsatte vi bara en kort bit fram till den skuggiga och blöta barrskogen. I det rinnande vattnet trivs Primula vulgaris. Och i de torra gläntorna växer Onosma sp. Vilken art kan jag inte säga så här efteråt. Det finns fyra att välja på när jag tittar i Manifloran.

Christina har hittat en liten fin Euphorbia på hög höjd. Plantan ska nog städas innan fotograferingen.

Var man borde och vad man gjorde

Så här på första maj borde vi vara ute och protestera mot världens orättvisor. Men i stället så gick Christina och jag en lång promenad i omgivningarna.
>>Vår promenad

Vi började med en uppstigning på 250 meter. Det borde inte fresta på så mycket. Men nu blommar olivträden och då får jag svårare att andas. Så det var lite jobbigt i början men det lättade snart.

På andra sidan huvudvägen från vårt hus står ett träd och blommar vackert rött nu. Det är ett lampborstträd Callistemon. Sådant har vi inte i vår trädgård. Men vi har många buskar som får röda miniatyrborstar.

Andra växter har andra sorters borstar. Dessa kanske inte är lika tilltalande. Men kanhända blir det så småningom något vackert av dessa larver.

När vi nått 250 meter över havet så tog vi en paus vid ett kapell som ligger i en bergsbrant. På båda sidor om kapellet finns ingångar till en stor grotta. Men vi stannade på utsidan och njöt av den fantastiska utsikten.

På bergväggarna vid kapellet växer fullt med korintklocka Campanula topaliana.

Efter pausen började nedstigningen. Våren har varit torr så många växter börjar redan vissna. Men tydligen hittar fjärilarna ändå lite godsaker i sista stund. När det gäller djur så är jag inte villiga att skriva in några namn. Det skulle antagligen bli helt galet.

Ytterligare ett kryp vi hittade efter vägen. En vårtbitare kanske. Men det är en grov gissning. I alla fall har vi många insekter med sådana här hoppben, och jag kan inte namnet på en enda.