Återbesök i Mystras


Nu är det fjärde eller kanske femte gången Christina och jag vandrat bland Mystras kyrkor, kloster och ruiner. Det finns många mycket äldre ställen att besöka om man vill se lite av Greklands historia. Men jag älskar platsen för det finns så mycket välbevarat. Staden är inte så gammal. Den grundades år 1205. Området är mera känt för stormaktstiden några tusen år tidigare då Spartas krigare härskade här. Numera är Sparta bara en rätt vanlig grekisk stad.


Idag består Mystras mest av gamla ruiner men också av en del välbevarade byggnader. Och mellan dessa är det stenlagda vägar och trappor.


Eftersom jag varit här flera gånger förut så beslöt jag mig för att se på byggnaderna längst bort. Så jag tog mig längst åt sydöst. Belöningen blev stor. Där hittade jag denna vackra kyrka med intilliggande hus.  Kyrkan gick inte komma in i men den är tillräckligt intressant på utsidan.


Mitt nästa stopp blev i kvinnoklostret. Det är i bruk än idag. Och här har alltid varit öppet förut så jag chansade på att det även var öppet nu. Och det var det. Så jag fick några bilder inifrån den vackert dekorerade kyrkan.


Därefter var det dags att besöka ännu ett område jag missat vid tidigare besök. I nordöst ligger flera kyrkor och ett museum som jag tror tidigare har fungerat som ett kloster.


Här var kyrkorna öppna så att jag kunde studera de vackert dekorerade kyrkorummen.


Det sista jag hann med att titta på var klostret som numera tjänstgör som museum. Det har ett fantastiskt vackert tak. Men jag fastnade mest för denna vackra trappa.

 

 

Fortet på kullen


Många gånger har jag kört vägen mellan hemmet i Agios Nikolaos och Areópoli.  När jag kommit till Itilo så ser jag ett fort på andra sidan ravinen. Spännande!


Jag har alltid tänkt att jag vill se det på nära håll. Men jag har inte haft tid att gå hela vägen upp från Neo Itilo.


Från vackra Neo Itilo är det 240 meters stigning upp till fortet.


Men igår när jag var ute på en tur med bilen så såg jag på Google-map att det var en körbar väg ända upp. Så då tog jag mig tid att köra upp för en upptäcktsfärd i fortet.


Det visade sig att det inte var mycket av byggnaderna som stod upp. En konstruktion som antagligen varit en vattencistern var någorlunda hel.


Mot havet finns tre torn. Ett är helt rasat men två är rätt intakta trots att det finns några smitvägar genom murverket.


Om nu inte det är så mycket att se på här uppe så är det i alla fall en fantastisk utkiksplats. Och om några månader ska jag hit i gen för marken här bjuder på många olika biotoper på liten yta. Det kan ju ge en rik vårflora.

Skönheten i ravinens kant


Pigi är en liten by som ligger brant där en ravin börjar. 280 meter över havet ger det en fantastisk vy över dalen, kustbyarna och havet. Det finns inte så mycket näringsverksamhet förutom ett kafé vid kyrkan och en taverna. Kafé har aldrig varit öppet när jag besökt byn. Det finns också en mycket populär taverna. Tyvärr har jag inte besökt den heller.


Efter som det är så brant så är de flesta gränder smala och vackra trappor slingrar sig mellan husen.


En vacker trappa och en liten dörr som går in till något vi bara får fantisera om.


Kyrkan ligger inträngd långt in i ravinen. Hit når inte solen förrän en bra bit in på dagen. Det är här man gör entré till byn om man kommer vandrande på leden från Pantazi beach. Vill man sen ta en annan väg tillbaks till Pantazi beach, så går man till grannbyn Platsa och tar leden ner som startar vid kyrkan. Detta är en vandring som jag kan rekommendera när som helst på året.


Kyrkan har jag aldrig varit inne i. Men som vana har jag att känna på alla kapell- och kyrkdörrar. Och idag kom jag in i två kapell. Och vad jag hittade gjorde mig inte besviken. Fantastiska målningar!


Även det andra kapellet är mycket vackert dekorerat.

På andra sidan vägen I Rigklia


Rigklia är en högst livaktig by. Byn ligger bra till alldeles vid sidan av huvudvägen. Det är nära till den fina stranden Pantazi. Och till affärerna i Agios Nikolaos är det bara drygt en kilometer. Detta är antagligen anledningen till att den inte är lika avfolkad som byarna högre upp i bergen. Ibland tar Christina och jag en promenad dit. Fågelvägen har vi 1650 meter dit. Men vi kan inte flyga så det blir betydligt längre att gå på de krokiga stigarna dit och hem.
När jag tog med kameran dit och gick runt så såg jag inte många människor. Men spåren efter dem var desto fler.


Fortsätter man vägen genom Rigklia så kommer man till Ano Rigklia (Övre Rigklia). Här är husen äldre. Några är förfallna men många är renoverade till toppskick.


Genom byarna går en miniravin. Och ett stenkast söder ut går den större ravinen vid vars mynning Pantazi beach ligger.


Som i alla byar så står här skrotbilar. Fast denna Lada Niva kanske ändå inte är skrotfärdig. Den har ju luft i däcken.


Olivlundarna går långt in i byn. Och hänger man upp tomsäckarna på tork så är det nog färdigskördat för den här säsongen.


Även här finns en olivpress. Synd att den inte var igång. Jag hade gärna gått in och inspekterat en svensk separator. Det hade blivit lite nostalgi från min tid på Värö Bruk.


Innan jag lämnade byn fick jag en trevlig pratstund med en flock getter.

Nu är det klippt


Efter olivskörden kan vi börja beskära våra träd. Beskärningen görs på olika sätt. Många beskär och skördar samtidigt. Det är naturligtvis effektivt och ger minst jobb. Men vi som i stort sett alltid är på plats i vår lund kan med fördel sköta beskärningen under lång tid. Nästan alla bränner allt klipp. Men det är ju lite synd att låta all näring och allt mullbildande material gå upp i rök. När vi precis flyttat hit eldade vi också en del ris. Det brinner blixtsnabbt!


Numera kör vi allt som inte är grovt nog för ved till kaminen genom en kompostkvarn. Det är mycket ris – så det tar lång tid. Men det är ett lätt jobb. Det är bara skönt att stå där och mata grenar medan man tänker djupa tankar.


Klippet blir riktigt bra till gångar i grönsakslandet och på ytor där vi står och går mycket. Så småningom bryts det ner och ökar förhoppningsvis mullhalten något i vår leriga mineraljord.


Det är inte bara smågrenar som tas. Många av träden är misskötta och fula. Då kan det behövas lite våldsammare beskärning. Och som tack får vi ved till vår kamin.


Jag tror att alla träd har skador. Många är inte så stora.


Men vissa är riktigt stora. Det är inte ovanligt att de kör med traktorer i lundarna. Och kör de på en gren så blir det lätt långa sprickor i stammen. Och det leder naturligtvis till röta. Men olivträd är tåliga och växer alltid vidare trots att de misshandlats våldsamt.


Målet med beskärningen är att få bra skörd på friska träd. Och så vill vi naturligtvis ha dem vackra också. Men man lyckas inte alltid att få ett eftersatt träd vackert på en beskärning.