Hemlös och övergiven

För ungefär en vecka sedan satt det en kattunge på en mur några meter från vår tomt. Den skrek och skrek. Jag tänkte att den måste nog vara hungrig. Christina och jag diskuterade vad vi kunde göra för den lilla stackaren. Vi satte dit en skål med vatten och en med mat. Då blev den tyst i en halv dag sen började skriket igen. Vi gav den mer mat och den tystnade. Men när hungern slog till igen beslöt vi att mata den hemma i stället. För den var helt klart övergiven.
Jag gjorde en liten låda till hen som skulle bli hens nya hem. Men den föll inte så bra i smaken. Det finns ju så många bättre ställen på vår altan.

Kattungen gjorde sig snabbt hemmastadd på vår altan. Men långt ut i lunden ville den inte gå. Så hen fick bekanta sig med omgivningarna från min axel. Nu har katten blivit mycket djärvare och kan skutta efter oss i lunden och grönsakslandet. Men när jag går upp till containern och drar igång något skränande elektriskt verktyg så vill hen hem till sin altan.

Hen älskar att vara med Cristina och mig. Hen ska bli kliad och gnugga nos. Och helst ska hen ligga på ett bröst och sova.

Hittills har hen bara fått vara på altanen. Vi tänkte att där ska vara en trygga plats. Men när katten förstått och lärt sig att katter inte får vara på bordet så ska hen även få komma in. Men det är ju inte så lätt att hålla sig därifrån där alla läckra dofter kommer ifrån.

Idag var hen hos veterinären och vi var väldigt nyfikna på kön och ålder. Det första veterinären sa var att det var en vacker lite kattflicka. Vi hade bestämt namn innan. Om det var en pojk så skulle han heta Carex. Men nu fick det bli Dotty.
Vikten var 650 gram och åldern ca: 3,5 månader. Vi trodde att hon var mycket yngre. Men det är kanske inte så konstigt efter som hon kom till oss undernärd.
Nu när hon blivit avmaskad och fått medicin mot ohyra och kvalster så kommer hon bli Agios Nikolaos coolaste katttjej .

Släpp fångarna loss det är vår!

Äntligen lättas det lite på restriktionerna här i Grekland. Nu kan vi röra oss friare och hitta på mer. Livet kommer bli lite lättare och roligare.
Så igår gjorde vi en heldag med sköna aktiviteter. Vi började med att åka upp i bergen med en picknickkorg. Där satt vi och njöt av en enkel måltid i skuggan under ett valnötsträd.

Med mätta magar gick vi på upptäcktsfärd efter en bäckfåra. Här hittade vi stora bestånd av mynta. Men den var inte av en kvalité som man vill använda i drinkar och matlagning.
 I vattnet simmade tusentals grodyngel och på botten pilade sötvattenskrabbor fram och tillbaka. Djur och helst småkryp och reptiler är något som roar vår gäst mycket. Så här blev vi kvar en bra stund.

På kvällen gick vi ut och åt i vår by. Det var andra dagen tavernorna har öppet för sittande gäster. Det värmde rejält i hjärtat att se att byn har fått liv igen. I över 6 månader har alla restauranger, kaféer och barer varit stängda.

Men inomhus på tavernorna får det inte serveras någon mat. Hit in får man bara gå för att besöka toaletten. Men då ska munskyddet vara på.

Det fina med att sitta och äta på en taverna är den trevliga stämningen med alla glada och vänliga människor. Men egentligen är det roligare att laga sin egen mat. Eftersom jag inte fick laga någon middag igår så började jag morgonen i köket.
Redan igår satte jag en surdegsgrund. Idag knådade jag ihop en deg som förhoppningsvis ska förse oss med bröd en vecka. Det blev bara vetemjöl så resultatet blev lite blekt.
Eftersom jäsningen brukar ta tre-fyra timmar så hann jag med att baka lite knäckebröd under tiden.

Jag hann även göra en stor burk surkål. Risken är att den utvecklas lite för fort för bästa smaken. Nu är det rätt varmt inne och jag kör inte i gång AC:n bara för en burk surkål…

Sextiofem

Idag har jag fyllt år. Det sägs att man går i pension när man blir 65 år. Jag tjuvstartade för två år sedan. Det var ett klokt beslut.
Dagen började fint med lite överraskningar som Christina ordnat. Nybryggt kaffe och presenter, blommor och festliga ballonger i taket. Efter kaffet ringde mina barnbarn och sjöng och hurrade för mig. Det var en trevlig överraskning.

Foto: C. Fryle

Eftersom vädret var toppen tog vi bilen upp till Milea och gick en av de häftigaste cyklamenstigarna i området. Mest såg vi Cyclamen hederifolium med de mest varierade bladformer och mönster. Här växer också gott om Cyclamen graecum. Och lite av Cyclamen rhodium ssp peloponnesiacum.

I bäckfåran blommar massor av Iris unguicularis. Och på stigen börjar Himanthoglossum robertianum resa på sig.

Foto: C. Fryle

Sedan körde vi vidare till Moni Vaidenitsa. Där är en liten kyrka och klosterruiner.  Platsen är ett populärt picknikställe. Och det var här vi intog vår enkla lunch. Medan Christina sprang runt och fotade växter så passade jag på att ta en tupplur i solen.

Foto: C.Fryle

Nedanför klostret rinner en bäck och i bäckravinen växer mängder med vackra blommor. Det mest spännande som blommar nu är Galanthus reginae-olgae ssp. vernalis. Det är en vårblommande variant av en höstblommande snödroppe som just nu är i startgroparna och man kan nog hitta blommande exemplar i en månad till.

Det är mycket som just nu börjar blomma här uppe på 800 meter över havet. Den är anemonen har just slagit ut. Jag har sett den många gånger förr och alltid trott att det är en Anemone blanda. Men när jag kollade i Manifloran idag så fick jag tänka om. Så nu anser jag att det är en Anemone apennina. Men på något ställe står det att apennina och blanda är synonymer så jag kanske hade rätt förut också.
Efter några timmar ute i solen drog vi oss hemåt och fixade en enkel middag.  

Två blir Tre

Foto C. Fryle

Idag börjar vi på vårt tredje år i Fryle House. Det har varit två år med många roliga upplevelser och en del slit. Fat bara roligt slit som att göra rabatter och plantera spännande växter i ett för oss okänt klimat. Det har krävt en hel det att sätta sig in i. Christina har suttit många timmar på Internet och letat information om odlingsbara växter. Översta bilden är från inflyttningsdagen. Då fanns det inte mycket mer än olivträd på tomten.
Nu har vi anlagt så att vi har fått mycket växtlighet runt huset. Och lite prydnadsväxter och fruktträd i periferin.  

Vi har ett stort grönsaksland som har gett oss mycket gott att äta. Men det ska bli ännu mer i år om vi nu har lyckats lära oss hur vi ska odla i detta heta klimat.

En del kompletterande anläggningar har vi också gjort. Som utedusch, några trappor och uteköket på nedersta bilden.  På översta bilden är vårt planteringsbord med en mur utanför. Nu växer det cyklamen i muren och framför muren står ett sterilt mullbär som ska ge härlig skugga. Christina har förökat så mycket så jag blivit tvungen att mura upp ett stort bord att förvara plantbackar på. Och under bordet kan jag lagrat ved från olivträdsbeskärningen. Det skärs mycket så vi har ved så vi klarar oss hela vintern.

Våra nittio olivträd gav väldigt bra skörd första året. Men lite sämre 2020. I år vet vi antagligen hur vi ska hålla undan ohyran så vi kan få en riktig jätteskörd.
Vi konsumerar själva mycket olivolja. Mycket mer än vi trott skulle vara möjligt. En del har vi också givit bort till släckt och vänner. Men en pandemi har sett till att många har fått stanna hemma så mycket olja finns kvar. Enn del av oljan har förädlats till mjukgörande salva eller den röda antiseptiska hypericumoljan.

Visserligen kände vi till området vi flyttat till ganska bra. Men det har funnits mycket att utforska i vår närhet. Vi har hittat många fina stigar och massor av fina platser där de raraste växterna växer.

Vi han också med en lite rekognoseringsresa öster ut till Peloponnesos östligaste tunga. Men sen slog pandemin till och med det lockdown som gjorde det svårt att röra sig över större områden.

Markus J

Vi har ju en stor gästvåning som vi hoppats att många släktingar och vänner skulle passa på att bo i. Och visst har det varit en del vänner här men inte så många som planen såg ut för ett år sedan. De sista gästerna vi hade här i våras hade stora problem att ta sig hem. Det ställdes in flyg och ändrades tider varje dag. Men till slut kom de i alla fall hem. Men vi hade ändå rätt bar beläggning av Airbnb gäster förra året. Men den marknaden har varit död i några månader och kommer nog inte leva upp förrän till sommaren.
Ett litet resefönster uppenbarade sig några veckor i höstas och då lyckades vi få ner två av våra barn. Det var 2020 års största höjdpunkt.
Nu hoppas vi på att alla ska bli vaccinerade så vi kan umgås med våra vänner både här i Grekland och vännerna från Sverige.  

Ett gott slut en bra början

2020 går mot sitt slut. Det blev ett regnigt slut. Mellan jul och nyår har det regnat massor. Så även på nyårsafton. Därför satt jag inne vid datorn hela förmiddagen och försökte vara kreativ i Photoshop. Jag skapade en del nya bilder av mina foton. Inte för att jag kommer ha någon större användning av dem. Men jag fick förmiddagen att gå och jag hade roligt.

Framåt lunch blev vädret lite bättre så jag tog mig en cykeltur. Jag var ute en tur dagen innan också. Trots att jag passerade tre samhällen så såg jag inte en enda människa. Men på nyårsaftons eftermiddag var det folk överallt och alla populära fiskeplatser var upptagna.

När jag kom hem från min tur började det att skymma men det hindrade inte Christina från att plantera småbuskar innanför vår entrégrind. Här ska bli en yta avgränsad av murar med ett böljande landskap av lägre buskar som lavendel, rosmarin, Cistus, salvia med mera. Alla plantor som sätts nu har Christina sticklingsförökat eller frösått.
På kvällen åt vi lite kanin och efter det försökte vi hålla oss vakna till tolvslaget. Men det var omöjligt trots ihärdiga ansträngningar.

Foto C Fryle

På nyårsdagen vaknade vi till ett strålande väder. Eftersom det var torkväder passade vi på att köra en maskin tvätt. När den var hängd packade vi våra ryggsäckar med lunchpaket och kameror och begav oss till bergen ovanför Kardamili. Här kryllar det av bra vandringsstigar och så har man en magnifik utsikt över Taygetos högsta toppar. Så här års när snön har lagt sig där uppe är de som vackrast. Snön kan ligga kvar länge. Ända tills midsommar finns där gott om snölegor.

Foto C Fryle


Vårt mål var kyrkan bredvid hotell Faraggi.  Hotellet är ett fantastiskt ställe att äta på, men det är fortfarande lockdown så ingen mat serveras där nu. På vägen dit passerar vi vildmark, olivlundar och byar. Det är svårt att låta bli att palla apelsiner när man går förbi ett översållat träd på en ödetomt. Så fyra små apelsiner slank ner i fickorna. Dom kunde konkurrera väl med citronerna om surheten. Gången innan jag pallade så gjorde jag det på min vän Åkes träd. Till och med destillerat vatten smakar mer än Åkes apelsiner. Så jag får nog sluta upp med att palla och börja betala för mig.

Foto C Fryle

Framme vid kyrkan packade vi upp vårt bröd, olivolja, salt och tomater. Bröd, olivolja och salt är numera med på alla våra utflykter. Och att även kunna äta färska egenodlade tomater efter nyår är inte så dumt.
Efter måltiden gottade vi oss länge i solen. Det är rätt fantastiskt att det går att ligga och sova middag på en stenläggning i januari. När middagsluren var avklarad vände vi nedåt och tog en parallell väg tillbaka till bilen.
Nu hoppas vi på många fina dagar och underbara promenader innan hettan blir för mycket för vandringar i bergen.