Fredagsrutin med sällan uppnått mål

På fredag förmiddag har jag de senaste veckorna cyklat till vårt postfack i Stoupa. Den mesta posten kommer bara en gång i veckan till vårt område och det är på torsdagen.  Vägen dit är några kilometer på en fantastiskt vacker cykelbana som går efter havet.

Utanför cykelbanan är det mesta vassa branta klippor som passar utmärkt att fiska från. Fångsten är nog skral men det är ända ett utmärkt sätt att koppla av på. Om man vill bada så går det också om man känner till ställena där man tar sig ner till vattnet.

Jag tar nästan alltid omvägen om stranden i Stoupa. Ett normalt år skulle här vara massor av solstolar och gott om folk trots att det är tidig förmiddag. Men i år är det annorlunda.

Men byns katter bryr sig inte om epidemier och restriktioner. Man skulle tro att de skulle ha det svårt nu när det inte finns turister att tigga mat av. Men de engelska damerna ser till att de får sin dagliga dos av kattpellets.

Väl framme vid postkontoret får man vara glad om de har öppnat i tid. På dörren sår det anslaget vilka tider de har öppet. ”de har öppet” var en överdrift. Tanken en gång att de skulle vara bra öppettider. Men om man ruckar lite på tiderna verkar inte vara så noga. Att öppna 90 minuter senare är ju inte så farligt och jag får mer motion efter som jag måste cykla två gånger till mitt fack.
Som svensk kan man tycka det är konstigt att ha ett postfack i grannbyn. Det skulle ju vara mycket enklare att få posten i en låda vid huvudvägen 25 meter från tomtgränsen. Men det grekiska postverket ELTA har inte den servisen. Posten i vår by som har ett eget postnummer hamnar på en taverna. Posten som kommer till Stoupa hamnar i stora högar som man får gå igenom själv. Fast om man har ett postfack så sorteras det in där.
Postnord kanske inte är världens effektivaste organisation men de är ändå ljusår före ELTA.

Idag var det ett brev i postfacket. Det var länge sedan sist. Att brevet var ett tråkigt brev var ju lite snöpligt. Jag vet ju att tre brev som jag verkligen vill ha har varit på väg från Sverige i många veckor.  

Även om utdelningen på mina cykelturer till postkontoret är skralt, så är det i alla fall roligt att träffa den trevliga och servisvänliga personalen

Morgon på stela ben

Det känns i kroppen att man inte är tjugofem längre. Värst är det på morgonen. För att få igång kroppen så brukar jag ta en promenad. Oftast går den genom vår by.
När jag druckit mitt morgonkaffe och läst tidningarna så stoppar jag två morötter i fickan och ger mig iväg.
När jag gått 100 meter på strandpromenaden så ser jag min nyvunne vän som är en häst. Med hjälp av morötter har vi kommit varandra riktigt nära. I början av vår bekantskap var hon rätt reserverad. Men nu tillåter hon att jag klappar henne och rensar hennes man från skräp. Efter några minuter går jag vidare in åt byn.

När jag kommer in i bebyggelsen så möts jag av byns största hotell. Där har ingen lyckats checka-in än. Det är inte bara vår by som har ett stort cementskelett närmast finaste badstället. Även Stoupa norr om oss och Ag. Dimitrios söder om oss har liknade stora skelett i närheten av de populäraste baden. Det sägs att det var en man som råkade dö som byggde dem och att arvingarna inte var intresserade att driva igenom projektet. Men är det verkligen så?

När jag kommer ut till genomfartsvägen passerar jag byns roligaste tomt. Hela murkrönet är dekorerat med blomsterkrukor. Och där innanför finns massor med djur och bråte.

Katter finns det i överflöd av. Men denna morgon dröjde det till sjukhuskapellet innan jag träffade på den första. Det är inte illa att vi i vår lilla by har ett litet sjukhus med dygnet runt jour.
Däremot är det illa att vi har så förfärligt gott om katter. Och att det är så många ser områdets engelska damer till. De åker dagligen runt och matar alla katter i alla byar.

En aloe har funnit livsutrymme i ett dött mullbär. Så här års föredrar jag de levande mullbären. Jag går under många under min promenad. De flesta är sterila men några ger frukt. Och under dessa sträcker jag mig i min fulla längd för att nå några söta bär som stoppas i munnen.

När jag kommer utanför Katerina’s Market så sitter alltid en av bröderna utanför och väntar på att de ska öppna. Det sägs att han är broder till två andra med samma handikapp. Men jag vet inte om de stämmer att de är bröder. Men de spelar ingen roll. De har var och en sin givna plats i samhället.

Utanför Βεζουβιος vezuvios badar inga turister idag. Det är för tidigt och så finns det ju knappt några turister här i år.

Vid Anna Maria Studios sitter en man och tvättar sina nyupptagna potatisar. Jag är lite avundsjuk på deras odlingar. De är så friska och frodiga.

För mycket av det goda

Att ha ett grönsaksland är kul. Och att gräva upp ny mark att för att odla på är lätt. Enda problemet är att ta hand om skörden.  

Squashplantor har vi tre av. Det är två för mycket. Drygt fyra kilo om dagen mäktar vi inte med att sätta i oss.

Foto C, Fryle

Chiliplantor har vi massor av.

Foto C, Fryle

Frysen är full av Brun Rocoto. Och i kylskåpet står burkar med egengjord chilisås och sambal.

Nu har vi satt ut en låda och hoppas att förbipasserande ska ta för sig av vårt överskott.
Det försvinner lita varje dag trots att det inte passerar så mycket folk på vår lilla väg.

Nu är nya grödor på väg att mogna. Tomater ser det ut att bli väldigt mycket av. Vi har 4 melonplantor utplanterad och ska plantera ut några till. Men jag räknar med att vi klarar av att äta alla melonerna själva. Rekommendationen är att max driva fram 4 meloner per planta.

Min bakgrund finns i Neochori

Nu vräker regent ner. Då är det bra att ha inomhusprojekt att pyssla med. På sista tiden har dessa projekt mest bestått av bakning. Men nu är frysen sprängfulle så då får det bli en annan sysselsättning.
Nu har bakningen fått ersättas av Photoshop. Den typ av bilder jag jobbar med nu kräver bakgrunder. Och dessa åkte jag upp till Neochori och fotade innan regnet kom.

Vackra ytor finns att hitta överallt som i plåten på denna vackra cementblandare.

Eller i denna fantastiskt vackra dörr. Jag hittade även vacker puts, åldrat trä, slitna stenar och mycket annat.

I byarna finns alltid djur. Två hästar var riktigt kärvänliga och deras päls fick bidra till bakgrundssamlingen.
Denna vakthund är en av de trevligare sorterna. Den orkade bara skälla några få skall. När den märkte att jag inte blev rädd så viftade den bara lite slött på svansen.

Nuvarande Photoshop projekt går ut på att frilägga ben och lägga dessa på fina ytor.

Här ligger benet på två bakgrunder i olika lager som blandats. Hur många lager jag jobbar med är väldigt olika, men det kan bli väldigt många med olika blandningslägen.

Jag hittade en fin skalle mitt i byn. Det kliade lite i fingrarna, men jag tror inte det är riktigt lämpligt att bära hem skallar som ligger på någons tomt.

När ängen är slagen

Plumbago auriculata, blyblomma

När markfloran i olivlunden är slagen då får vi njuta av våra planterade växter. Det är inte så många tycker Christina och jag. Men det beror på att vi är vana vid många arter från vår förra trädgård. Där lämnade vi nog några tusen arter.
Blyblomman har vi fyra buskar av. De står i blickfånget åt havet. Där binder de blåa blommorna ihop vår lund med havet.

Punica granatum, granatäpple

Granatäpplet är det som jag tycker är allra vackrast nu. Det är inte bara blommorna som är vackra. Även frukterna kan vara riktigt vackra. Jag hoppas att något av våra träd ger riktigt röda frukter. Men om de skulle vara bleka så ger de i alla fall lika goda frukter.

Pandorea jasminoides, jasminpandorea

Jasminpandorea klättrar på vår altan. Finast är den om man står på övervåningen och tittar ner där den kryper på bambutaket.

Nerium oleander

Oleander är nog den vanligaste busken som odlas här i Grekland.  Den finns i väldigt många varianter. Vi har flera olika sorter. Den går utmärkt att forma till små träd.  Våra står som insynsskydd mot vår väg och mot grannhotellet.

Metrosideros excelsa, maorimyrten

Maorimyrten har vi i tre korta häckstumpar som man placerar när man kommer in på tomten. Än så länge har den bara blommat med några få blommor. Och de är ju urläckra. Men vi har mer tänkt på det vackra växtsättet och de tjocka gråtonade bladen när vi gjort vårt val av häckväxt.

Gomphrena globosa ’Strawberry Fields’, klotamarant

Klotamarant en är en låg perenn med den läckraste blomfärg. Jag blir väldigt sugen på jordgubbar varje gång den blommar. Fröna har vi köpt i Sverige. Där säljs den som ettåring.

Gomphrena globosa ’Strawberry Fields’, klotamarant

Jungfrun i det gröna har Christina spritt massor av frö av. Och vackrare blomma och förställning är svårt att hitta.

Ruellia simplex

Ruellia odlas det mycket här i trakten. Det är knappas en växt man behöver köpa. Dess sticklingar är blixtsnabb att sätta rötter. Så den har vi rätt många plantor av.  De stora blå blommorna slår ut på förmiddagen och trillar av på eftermiddagen. Dagen efter blommar den lika rikt igen.

Westringia fruticosa, kustrosmarin

Kustrosmarin var den första busken vi köpte. Blommorna är vackra men den blommar aldrig riktigt överdådigt. Trots det så är vi överförtjusta i vår kustrosmarin-häck.