Vägen till Fredag på en måndag


Att vandra är något som är kul och givande. Vi tror att många andra och kanske några av våra gäster även tycker det är kul. Därför försöker jag utforska området och lägga gps-spår så fler än Christina och jag kan hitta stigarna. Idag har jag lagt ett mycket kort spår. Som ni kan se om ni följer länken.
https://my.viewranger.com/track/details/MTMxODk5NTk=


Inte långt ifrån oss ser man ett kapell som ligger efter en klippvägg. Vi har bara vetat om en väg dit. Men det är ju alltid roligare att gå en rundgång än fram och tillbaka. Så vi chansade på att det skulle finnas en stig upp från olivlundarna. Vi kom rätt nära men den sista biten virrade vi runt bland buskar och stenblock. Men vi kom upp till sist.
Väl uppe vid klostret såg vi en fin stig ner till olivlundarna. Så den tog vi på hemvägen och samtidigt la vi ett gps-spår.


Kapellet ligger inte särskilt högt över havet. Men utsikten åt Ag. Dimitrios är ändå magnifik.


Det är inte alla kapell som är öppna. Men här kunde vi komma in och studera de religiösa ikonerna.


Kapellet är tillägnat helgonet Paraskevi. Hennes namn betyder fredag på grekiska. Paraskevis föräldrar som var greker, men bosatta i Rom. De var barnlösa långt upp i åren. När dottern äntligen föddes, på en fredag, fick hon namnet efter veckodagen. Hon framställs alltid bärandes på en skål med den romerske härskaren Antonius Pius ögon. Hon förblindade honom med en skvätt kokande tjära (som han först låtit sänka ner henne i utan att hon tycktes känna av det). Därefter gav hon honom synen tillbaka. Hon gjorde en massa andra under – men hon är framförallt de synskadades helgon.


Bergväggarna utanför kapellet är också väldigt spännande med fantastiska håligheter och mönster. Där bor ödlor, insekter och mycket annat. Och här växer den vackra Lithodora zahnii, som vi annars bara sett en bra bit högre upp i bergen.

Samtliga foton: Christina Fryle

Födelsedagsshopping i Kalamata


Min födelsedag började mycket bra, med att Christina bjöd mig på morgonkaffe och present. Fyra fantastiskt vackra kaffemuggar gjorda av keramikern Ingvar Bengtsson i Varberg. Dom ser ut att vara specialdesignade för vårt hus. Och behövda är de också. Trots att vi har massor av muggar så händer det väldigt ofta att alla står odiskade i diskmaskinen.


Efter frukosten satte vi oss i bilen för att åka till Kalamata. De sista dagarnas nederbörd har hamnat som snö uppe i bergen. Och efter vägen fick vi många fina vyer både mot havet och mot bergen. Jag tycker denna vägsträcka är en av de vackraste jag åkt i Grekland.


Väl inne i Kalamata for vi runt till några olika ställen för att handla m.m.
På Jumbo var det fullt med utklädningsgrejer framtagna. Det är ju karnevalstider så här års. Jag hittade ett par horn som jag tycker är som gjorda för min fru.


Efter besök på Jumbo, telefonbutiken, kaffe och plantskola var det dags för lunch. Vi hamnade som så många gånger förut på tavernan ”Costas” Vassiliadis. Det är ett otroligt populärt ställe som man måste veta om för att hitta till. Det ligger inklämt mellan åkerlappar och småindustrier i Kalamatas utkant. Är ni i närheten så passa på att besöka stället. Men kom på dagen för på kvällen har de inte öppet.


Därefter var det dags för livsmedelsinköp. Vi kör nästan alltid samma runda. Först Lidl som är både är billigt och dessutom har en hel del som annars inte är så lätt att få tag på i Grekland. Därefter blir det alltid Sklavenitis. Där är det chark-, ost- och fiskdiskarna som lockar – och att butiken är rymlig, fräsch och trevlig med ett mycket brett sortiment. Att man kan köpa världens godaste mjukglass där för nästan ingenting ökar förstås dragningskraften ytterligare.


Hemma igen var det dags att laga lite extra gott. Räkor kokta på nordiskt vis finns inte att köpa. Så vi försökte fixa det själva. Ett kilo råa räkor kokades i vatten, öl, salt och en liten nypa socker. Resultatet blev bättre än förväntat. Så nästa gång vi är i Kalamata köper vi nog räkor igen. Men det behövs inte så mycket som i Sverige. Grekiska räkor har mer kött och mindre skal. Jag vet inte hur det går till, men de får plats i skalet ändå.

En annan Ansgar i sökaren

Idag tog jag mig tid att åka till byn Nikon eller Nikonas. De flesta orter i Grekland går att stava på flera sätt. Målet var att hitta ett kapell där jag skulle fotografera munken Nikon.
S:t Nikon var en kristen munk som var utsänd för att frälsa det ogudaktiga folket. Han var på många platser i nuvarande Grekland. Det sista området han var verksam i var Mani här på Peloponnesos i slutet av 900-talet. Det var det allra sista området i Grekland som kristnades. Så han var hundra år senare än Ansgar. Ansgar lyckades ju kristna det svenska folket. Men Nikon var mycket framgångsrikare. Än idag så är grekerna Europas mest troende folk.


J
ag parkerade min bil vid vägkanten för att hitta munken Nikon. Det första jag hittade var ett hotell. Det fick mig att undra ”Vem i herrans namn bygger ett hotell här?”.


Vid torget hittade jag det lilla kaféet Poliana. Det såg lika tomt och övergivet ut som hotellet.


På andra sidan torget reser sig kyrkan mot skyn. Men den var låst, så om Nikon finns avporträtterad där fick jag tyvärr inte reda på.


Jag gick fram och tillbaka. Kors å tvärs för att hitta ett öppet kapell. Men byn är otroligt nog utan små kapell. I de flesta andra gamla byar ligger kapellen på armlängds avstånd. Så det är lite komiskt att byn som fått namnet efter munken som kristnat Peloponnesos verkar vara den minst kristna byn.  Så något porträtt på Nikon fick jag inte. Men väl på denna prinsessa. Och det var ju lika rolig det.


Nästa gång jag kommer till Nikon så bryr jag mig inte om att stanna. Då åker jag vidare på den smala vägen till mer spännande platser.


Högt ovanför byn Nikon Ligger berget Nikons topp. Det är en mycket mer besöksvärd plats än byn. Därifrån har man magisk utsikt ner mot kusten.

Ett år i Grekland


Det som bestämde tiden för flytten var Trädgårdsfest mitt i vintern. Jag tänkte att det skulle bli mitt sista år för mig att arrangera den. När jag upptäckte att det var den nionde gången så beslöt jag att även vara med på det tionde året.
Men den viktigaste faktorn var ju att vårt hus var så färdigt att det gick att flytta in.
Så det var bara att säga upp sig från bruket och sätta sig i bilen för att inleda ett nytt liv som grek och pensionär.


Nu är det ett år sedan vi flyttade in i vårt hus i Grekland. Det har varit en tid då det hänt mycket. Vi fick börja med att inreda huset. Trots att vi hade en container full med saker så fick vi lägga mycket tid på inköp av nödvändiga prylar.
Trädgårdsintresset tog vi med oss så rabattgrävning och plantering har det också blivit en hel del av.  Även annat än växter har fått planteras i trädgården. Några murar, planterings bord, trappa, ramper, och ett utekök har också byggts.
De vilda ätbara som växer i vår närhet har vi börjat att prova. Saltmärke har blivit en favorit. Saltmärke växer på klipporna nere vid havet. Man plockar det man behöver till en måltid på några minuter. Även vildsparris finns det gott om. Det är en otrevlig växt vi inte vill ha i vår lund. Men jag går gärna i olivlundarna runt omkring och plockar de späda skotten. Och det finns mycket mer ätbart men det har vi inte riktigt kunskapen till att plocka det än.


Greker är ju inte så olika svenskar men de har andra traditioner och högtider. Den grekiska påsken var en intressant upplevelse. Den firas stort, mycket stort.


Vi har också haft en del trevliga besök. Det har varit ett nöje att visa vårt vackra Mani för dem.


Det har också blivit många vandringar. En gång kom vi helt oplanerat nästan upp på Taygetos högsta topp.


Även Parnonbergen har höga toppar. Här firade vi Christinas sextioårsdag.


Våra 90 olivträd blev också skördade. Vi skördade inte själva utan det gjorde en mycket effektiv Albans familj. Vi hade faktiskt ingen aning om hur en riktigt god olivolja smakar. Men nu vet vi. Och vårt lager av olja kommer räcka länge än.


Att flytta ifrån något kan var tungt. Men att flytta till något kan var riktigt roligt när man får många nya supertrevliga vänner. Här firar vi nyår med några av dem.

På promenad mellan regnskurarna


Egentligen behövs det inget uppehåll mellan regnskurarna nu. Vi har fått alldeles för lite vatten i höst och vinter. Men idag har det äntligen kommit några skurar.
Även om det är fuktigt så behöver kroppen motion. Så jag tog mig en promenad.
På andra sidan vägen gick jag förbi grannarnas avokadoträd. Jag blir alltid lika avundsjuk. Mina träd kommer nog inte ge frukt än på några år.


En bit upp för backen rundade jag Spirit of Life yogacenter. Där var det liv och rörelse. Tre gulliga hundar följde mig hela vägen runt. Det var ett väldigt skällande. De var nog glada att få se någon annan än matte och husse så här års när det inte finns några turister att skälla på.


Nästa utskällning fick jag vid brandstationen. Idag var deras hundar försedda med trattar. Kan det vara för att deras skall ska höras längre?
Vi har det rätt tryggt här. Brandstationen ligger väldigt nära oss och distriktets lilla sjukhus ligger nästan lika nära. Men ännu närmare ligger det lokala ölbryggeriet.


Jag passerade många snår av denna växt. Det är ett otyg som jag tror Endast Peter Korn kan gilla. Det är en Ephedra foeminea, och den gillar att parasitera på andra växter. Man ser den oftast i förfallna stenmurar och vanvårdade olivträd. Vi har lite av den på vår tomt men inte så mycket att det blivit ett problem. Idrottsmän ska passa sig för denna växt. Upptäcks den i deras blod döms de för doping.


Det finns andra saker i byn som man ska vara försiktig med. Vi har två skyttevärn. Detta är det lilla i söder. På en kulle mitt i byn har vi ett mycket större. Jag tror inte det utgör några större risker idag. Men under andra världskriget skulle nog tyskarna hålla sig på behörigt avstånd.


Utanför ställverket i byn har ett elskåp med knivsäkringar blåst upp. Och nu har just en störtskur vräkt ner. Men vi har strömmen kvar. Undrar om alla i byn är lika lyckligt lottade.


Även de med fast telefon ovanför Gnospi ser ut att leva farligt.