Sextiofem

Idag har jag fyllt år. Det sägs att man går i pension när man blir 65 år. Jag tjuvstartade för två år sedan. Det var ett klokt beslut.
Dagen började fint med lite överraskningar som Christina ordnat. Nybryggt kaffe och presenter, blommor och festliga ballonger i taket. Efter kaffet ringde mina barnbarn och sjöng och hurrade för mig. Det var en trevlig överraskning.

Foto: C. Fryle

Eftersom vädret var toppen tog vi bilen upp till Milea och gick en av de häftigaste cyklamenstigarna i området. Mest såg vi Cyclamen hederifolium med de mest varierade bladformer och mönster. Här växer också gott om Cyclamen graecum. Och lite av Cyclamen rhodium ssp peloponnesiacum.

I bäckfåran blommar massor av Iris unguicularis. Och på stigen börjar Himanthoglossum robertianum resa på sig.

Foto: C. Fryle

Sedan körde vi vidare till Moni Vaidenitsa. Där är en liten kyrka och klosterruiner.  Platsen är ett populärt picknikställe. Och det var här vi intog vår enkla lunch. Medan Christina sprang runt och fotade växter så passade jag på att ta en tupplur i solen.

Foto: C.Fryle

Nedanför klostret rinner en bäck och i bäckravinen växer mängder med vackra blommor. Det mest spännande som blommar nu är Galanthus reginae-olgae ssp. vernalis. Det är en vårblommande variant av en höstblommande snödroppe som just nu är i startgroparna och man kan nog hitta blommande exemplar i en månad till.

Det är mycket som just nu börjar blomma här uppe på 800 meter över havet. Den är anemonen har just slagit ut. Jag har sett den många gånger förr och alltid trott att det är en Anemone blanda. Men när jag kollade i Manifloran idag så fick jag tänka om. Så nu anser jag att det är en Anemone apennina. Men på något ställe står det att apennina och blanda är synonymer så jag kanske hade rätt förut också.
Efter några timmar ute i solen drog vi oss hemåt och fixade en enkel middag.  

Jakten på löken

Lök av olika sorter är ett måste. Helst ska det finnas tre, fyra sorter hemma för att krydda maten med. Den bästa löken är vild. Den har bara fördelar. Den smakar fantastiskt, är gratis och ger mig motion när jag ska hämta den.
Idag cyklade jag en bit söder ut där branta klippor störtar ner mot havet. Där växer den vilda purjolöken. Den kan växa direkt i små sprickor i berget. Men där är den inte så lätt att plocka. Då är det bättre att söka nere i diket där jordmånen är bättre. Där finns mer fukt och många andra växter de måste konkurrera med. De blir långa i kampen om ljuset. Är det fuktigt som det är nu så är det bara att dra i dem lätt. Då får man upp hela plantan.

Dagens skörd blev god i flera bemärkelser.

Här i de branta partierna trivs många andra växter. Är man lika barnslig som jag så är det lätt hänt att en kaktus får ett ansikte.

Kaktusarna har goda frukter men dom är inte så roliga att handskas med. Så det blev ingen skörd av dem.

Pipörten trivs bra i diket nedanför branten. Den är en långblommare. Från tidig höst till sen vår.

Ferulan står med torra blomställningar. Nya blad är på väg upp och med dess imponerande växtkraft kommer det inte dröja länge innan nya ståtliga blomställningar står och vajar i vinden.

Hemma igen blev till att rensa löken.

Till kvällen serverade Christina en välsmakande fisksoppa med vild purjolök.

Guerilla gardening i Agios Nikolaos

I Agios Nikolaos mellan marinan och Pantazistranden har vi en smal sandremsa mellan vägen och havet. Där växer en del intressanta växter. Den är också hårt utsatt för slitage av människor, hundar, slagregn och vågor. Vi har sett att det lilla beståndet av strandlilja Pancratium maritimum har minskat i antal. I år var det bara ett par ynkliga plantor som blommade. Långt ner i söder på Manihalvön finns stora sandstränder där den blommar i tusental. I vår by finns inte förutsättningarna för ett sådant överflöd. Men vi vill gärna ha ett livskraftigt bestånd även i fortsättningen.

I oktober förra året sådde Christina Pancratium-frö i en kruka med ren sand. De grodde på bara någon vecka och har fått stå och växa till sig i krukbänken under det gångna året. Först som små sytrådar, men med tiden allt kraftigare. De har aldrig vissnat ner, utan hållit sig konstant gröna även under sommarens extrema torka. Vi har redan några exemplar i trädgården och fler har vi inte plats för i våra sandbäddar. I vår vanliga lera skulle strandliljan inte klara sig länge. Den vill ha ren sand.

Idag skakade vi loss all sand från frösådden. Rötterna hade utvecklat sig väldigt bra.

I eftermiddags tog jag en cykeltur till andra sidan byn. Med mig hade jag en plastkasse med många strandliljeplantor och en smal planteringsspade. När jag satt och planterade i sanden passerade många flanörer förbi på strandpromenaden strax ovanför mitt huvud. Du undrade säkert vad jag höll på med.

Förhoppningsvis får dom svaret om några år när massor av vackra vita strandliljor står i blom.

Julstök i paradiset

Överallt läser jag om och ser bilder på förberedelserna inför jul. Jag tror kanske att många har mer tid till förberedelserna när de är begränsade av corona-epidemin. Vi har också mer tid men det blir inte så mycket förberedelser ändå. Och varför skulle det bli det när Christina och jag antagligen inte kommer träffa en enda kotte under jul och nyår. Lite extra gott att äta ska vi naturligtvis laga. Och blir vi sugna på att dansa runt granen så får vi låtsas att vårt chiliträd är en gran.

Inga förberedelser alltså. Istället gör vi vad som faller oss in. Och idag när jag vaknade fick jag ett infall att jag skulle lära mig att skilja Cyclamen grekum från Cyclamen hederifolium. Jag gick ut i trädgården och plockade några blad som Christina och jag kunde studera. Tyvärr hittade jag inte blommor på båda arterna. Oftast är det väldigt lätt genom att titta på bladen eller blommorna. Men ibland kan behöver man titta lite närmare för variationsrikedomen är väldigt stor inom arterna. Och vad man ska titta på letade vi lätt upp på nätet.  Nu har vi lärt oss flera nyttiga skillnader. Bladets pärlband hittar man på Cyclamen grekum men aldrig på Cyclamen hederifolium. Sen finns det massor av andra skillnader som jag inte ska avhandla här.

När vi väl tog oss ut på altanen så stod två krukor med Narcissus romieuxii i blom. Vi har flera krukor med spännande narcisser och andra lökväxter på gång. Det är en otrolig lyx att kunna odla dess vackra lökväxter ute. Hade vi bott i Sverige så skulle vi vara tvungna att odla dessa i ett uppvärmt alpinhus.

På friland blommar nu narcissus tazetta ’Paperwhite Ziva’. En bukett av dessa väldoftande skönheter står i köksfönstret och kökstjänsten lite angenämare.

Att skaffa Brexit-växter och frö har varit mycket viktigare än att förbereda julen. Britterna är fantastiska odlare och har ett sortiment som tilltalar växtnördar. Tyvärr så kommer ett stort intressant sortiment av växter försvinna med britterna inom EU nu till nyår. Så vi har handlat lite extra därifrån. Idag kommer en kartong med suckulenter. Det blev ju rena Julafton för Christina och mig.     

Det som upptar vår mesta tid nu är beskärning och flisning av olivträden. Det är ett drygt jobb. Jag fuskar lite med de allra mjukaste topparna. Jag gör som grekerna. Tänder en mysig brasa med dem.

Och innan solen sjunker för lågt så vill jag hinna med ett bad. Efter som jag gladligen kan ligga i en kvart så kan inte vattnet vara allt för kallt.

Höstlök och benknotor

Foto C. Fryle

Ännu en tur i bergen har vi avverkat. Målet var att gå en vacker vandring och samtidigt få se lite av de första blommande höstlökarna.
Vi körde till Miléa och parkerade bilen på torget. Vid ett litet kafé satt några herrar och pratade. Den enda som arbetade var dödgrävaren på andra sidan muren där gravarna finns.
Vägen upp mot klostret Panagia Giatrissa har jag gått förut så inga digitala kartor behövdes. Det är ju bara att följa ledmarkeringarna.
Den första biten går man i något som liknar svenska fägator. Det är en av områdets bästa växtplatser för cyklamen. På skuggsidorna växer C. hederifolium och där solen kommer åt C. graecum.

Så här års ser vi inte så mycket blad men desto fler blommor. Variationen är stor och några ser ut som små vindkraftverk.

När vi kom lite längre upp blev marken magrare och vi gick på små stigar, stenlagda kalderimer och nere i själva bäckfåran.
På ett ställe var vi ouppmärksamma och gick fel. Men det var ju bara att plocka upp mobilen och kolla på den digitala kartan och se var vi var i förhållande till leden. Men min mobil fanns inte någonstans. Jo, hemma på skrivbordet – till ingen nytta. Så vi fick springa runt och leta efter leden. Men det var inte lätt för här på bergssluttningarna går boskap och gör egna leder kors och tvärs. Fast någon boskap såg vi inte till, men väl en gammal sköldpadda.

Men man ska inte sörja över att man är vilse. Hade vi följt spåret så hade vi missat några fina exemplar av Colchicum bivonae (höger). Till vänster en Prospero autumnale. Den växer överallt, men är lätt att missa ändå för den är så liten. Men kryper man nära så upptäcker man dess skönhet.

När vi väl hade hittat rätt igen så kom vi till ett parti där denna vackra Crocus boryi hade börjat blomma.

Foto C. Fryle

Till slut kom vi fram till en källa dit djur av olika slag kommer för att dricka vatten. När vi närmade oss så hördes vildsvinen springa och gömma sig.
Här var det skönt att skölja av sig och sitta under de stora valnötsträden och torka.
Sen var det bara att vända om och gå stigen neråt tills vi nådde vår bil igen.

Nyfikenheten över vad dödgrävaren höll på med fick mig att gå in på kyrkogården. Där hade han radat upp ben från en avliden. Jag kan inte traditionerna, men antingen är dom väl uppgrävda eller så ska dom grävas ner.