Nu är det klippt

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar


Efter olivskörden kan vi börja beskära våra träd. Beskärningen görs på olika sätt. Många beskär och skördar samtidigt. Det är naturligtvis effektivt och ger minst jobb. Men vi som i stort sett alltid är på plats i vår lund kan med fördel sköta beskärningen under lång tid. Nästan alla bränner allt klipp. Men det är ju lite synd att låta all näring och allt mullbildande material gå upp i rök. När vi precis flyttat hit eldade vi också en del ris. Det brinner blixtsnabbt!


Numera kör vi allt som inte är grovt nog för ved till kaminen genom en kompostkvarn. Det är mycket ris – så det tar lång tid. Men det är ett lätt jobb. Det är bara skönt att stå där och mata grenar medan man tänker djupa tankar.


Klippet blir riktigt bra till gångar i grönsakslandet och på ytor där vi står och går mycket. Så småningom bryts det ner och ökar förhoppningsvis mullhalten något i vår leriga mineraljord.


Det är inte bara smågrenar som tas. Många av träden är misskötta och fula. Då kan det behövas lite våldsammare beskärning. Och som tack får vi ved till vår kamin.


Jag tror att alla träd har skador. Många är inte så stora.


Men vissa är riktigt stora. Det är inte ovanligt att de kör med traktorer i lundarna. Och kör de på en gren så blir det lätt långa sprickor i stammen. Och det leder naturligtvis till röta. Men olivträd är tåliga och växer alltid vidare trots att de misshandlats våldsamt.


Målet med beskärningen är att få bra skörd på friska träd. Och så vill vi naturligtvis ha dem vackra också. Men man lyckas inte alltid att få ett eftersatt träd vackert på en beskärning.

Hjulhandel i Kalamata

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar


När regnet öser ner så behöver man något annat att göra än att vara i trädgården. Även så här efteråt kan det vara gott att hålla sig därifrån. För då har jorden blivit en lervälling. Om nu inte all jord spolats ut i havet.


Så det blev in shoppingtur till Kalamata. Dit är det inte så långt, men vägen är slingrande så det tar ändå tid att köra. Då är det bäst att tänka efter vad som behöver inhandlas.
Själv behövde jag ett riktigt bra däck. Som inte släpper igenom alla vassa taggar från buskar och örter. Försäljaren lovade att detta var det bästa till mina krav.


Men däcket var inte det viktigaste utan det var fler häckplantor av Maorimyrten (Metrosideros excelsa). Så förhoppningsvis blir det uppehåll i morgon så vi kan plantera.


Lite viktigt var också kryddor till glöggen. För färdig glögg är nog omöjligt att få tag i i Kalamata.


Vi hittade också andra roliga vegetabilier i affären. Johannesbröd (Ceratonia siliqua) säljs som en smaksättare eller kakaoersättning. Efter som Johannesbrödträd växer över allt här omkring så köpte jag inget nu, utan plockar själv till sommaren. Då kanske jag tar med stjälkarna också. De ska vara utmärkt att brygga vin på. Det borde bli vin med glöggkaraktär.

En solig söndagspromenad

PubliceratFörfattareChristina FryleLämna en kommentar


Det var en så strålande morgon att vi drog iväg en bit upp i bergen för prova en vandringsled vi aldrig gått tidigare, med start i Kato Xora, den nedre delen av byn Milea. Leif tog inte med någon kamera – så för en gångs skull är det jag (Christina) som bloggar.


Vi trodde att leden mest skulle gå nedför, eftersom den följer Tepeni-ravinen. Men stigen gick långt ovanför ravinens botten. Leden, som är gammal och till stora delar stenlagd, förbinder Milea med byn Elaiochori.


Landskapet är grönt efter höstregnen, och lite höstfärg bidrar ekar och perukbuskar med. Kapellet högst uppe på toppen till höger hittade vi ingen stig till – men det ska vi försöka ta oss till från ett annat håll vid tillfälle.


Cyklamen kantar varje stig vi går. Det spelar ingen roll om det är torrt och soligt eller i ett skuggigare läge. Här i solen är det Cyclamen graecum som trivs och blommar. Jag undrar om grekerna har samma känslor för cyklamen som vi svenskar har för blåsippor och vitsippor. Att de liksom har etsat sig fast i folksjälen och gör en extra varm om hjärtat.


På tillbakavägen blev jag förälskad i nummer 47. En så vacker och hemlig entré sätter fantasin i rörelse.


I byn tog vi en avstickare till plateian och den fina kyrkan. Tornet har en massa spännande figurer.


…och interiören var ganska olik andra kyrkor och kapell. Gillade särskilt den ljusblå stjärnhimlen.


Sittplatser strax intill kyrkan. Dam- och herrsida, eller?

Promenad med ändrade planer

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar


Tanken inför dagens promenad var att jag skulle hålla mig i olivlundarna. Men riktigt så blev det inte. Christina tyckte att vi kunde knyta ihop vår första sträcka med en sträcka vi gått tidigare. Då blev det lite vandring på bergssidan också.


Det byggs en del i olivlundarna och ofta är tomtgränserna lite underligt dragna.


Vår promenad gick genom den trevliga byn Rigklia. Här som i alla andra byar finns det hus att köpa. Och det här ligger ju riktigt fint och ser bra ut. Men insidan vågar jag inte säga något om.


Rigklia har även en begravningsplats och de döda får, som alltid, magnifik utsikt.


Ett hus i byn gav mig idén till att snickra en liten vacker trädörr till vår elmätare.


Även dörrar i plåt kan vara förföriskt vackra. Kan det vara en familj av ovanligt småväxta som byggt detta kapell?


I Rigklias omgivningar finns massor av sådana här gamla stensättningar. Nu har jag glömt vad de användes till.


Åkerringblomman (Calendula arvensis) behöver vi inte köpa från Impecta fröhandel – där den just nu lanseras som en av årets nyheter. Det ska vara en utmärkt blomma i sallader och bakverk. Här finns den överallt – även i tusental hemma i vår egen olivlund.


En liten bit ovanför vår by ligger denna solelanläggning. Den har fyra jättepaneler som följer solen från morgon till kväll.

 

Morgonpromenad utan snöskor

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar


När kroppen känns stel och sliten fungerar det bra med att starta dagern med en promenad.
Att kroppen kändes lite sliten kan bero på de två mullbärsträden jag planterade i går eftermiddag. Det är rätt vanligt att jag får spetta väck massor av sten vid plantering. Och här där det svarta mullbäret nu står var det inte mycket jord, med desto mer sten. Där jag planterade det sterila mullbäret fanns knappt inga stenar alls. Ibland har man tur.


Det räckte att jag steg av tomten för att hitta spår av olivplockarna. Tyvärr är det en vanlig att man lämnar skräp efter sig än vad man är.


Andra spår av olivplockningen är ris. Det finns lite olika sätt att skörda oliver. Det effektivaste är nog att sköta beskärningen samtidigt som plockningen.
Tyvärr kommer väldigt mycket av de energi och näringsrika klippet att eldas upp.


Efter som det har varit en fin helg för olivskörd har olivsäckarna samlats i enorma mängder utanför pressarna. Men de ska nog ha hunnit pressa ifatt innan nästa helg.


I vår lilla hamn ligger inte många båtar så här års. Fritidsbåtarna är uppdragna och endast några deltidsfiskare har båtarna i.


Att ha djur mitt inne i samhället ger en väldigt mysig känsla. Själv skulle jag gärna ha lite höns om det inte var så stort ansvar.


Nästan hemma igen. Taygetos högsta topp ligger dold bakom lägre toppar. Men där uppe ligger antagligen snön fast jag inte kan se den.


Nu har solen stigit så högt att den når vårt frukostbord. Det är lyx att kunna sitta ute  och äta frukost utan att bli kall om rumpan.