Hemmakär

Christina och jag har blivit hemmakära. När vi bodde i Sverige och jag hade ett jobb, så tog vi alla chanser att åka bort för att uppleva annan natur och kultur. Våra jobb var sådana att det inte var några problem att åka bort fler veckor än vi hade semester.

Nu när vi bor i Grekland så har lusten att resa minskat. Självklart vill vi åka och hälsa på släkt och vänner i Sverige. Men det har ju en epidemi satt stopp för. Vi klarar oss bra här med att pyssla om våra grönsaker och föröka våra prydnadsväxter. Christina har ett jobb som också ska skötas. Men jag får sysselsätta mig med annat för att få schemat fullt. Det blir lite bakning och mycket matlagning. Fotograferandet tar också lite tid, och ännu mer tid tar det jobba med bilderna i Ligthroom och Photoshop. Men snart kommer Airbnb gäster. Då blir det mycket städning för min del.
Om det skulle varit ett normalt år så skulle vi vistas mycket mer ute i naturen med gästande vänner.
Men i går tyckte vi att det var hög tid att kliva av tomten och se något annat.

Vi tog bilen och körde söder ut på en utflykt. Manihalvöns södra del är inte alls så grön och frodig som den är i de norra delarna där vi bor. Här liknar naturen mer den man hittar på öarna i Kykladerna. Vårt första stopp blev på stranden i Skoutari. Den ligger på östra sidan av halvön. Här finns några småhotell och några tavernor. Men det var inget folk på stranden när vi kom. Vi låg och slappade någon timme innan vi tog ett dopp. Det var en chockartad upplevelse. Här var havet nog fem grader kallare än hemma. När vi blivit varma efter det svalkande badet körde vi vidare söder ut för att hitta ett lunchställe.

Vi körde förbi vackra Kótronas, för lite längre söder ut finns en magiskt vacker vik med en underbar taverna.

Foto C. Fryle

Strax efter Kótronas stod två bekymrade damer vid sin döda bil. De frågade mig om jag förstod mig på bilar. Och jag förklarade att jag kan lite. Så jag tittade under motorhuven. Felet var inte svårt att upptäcka. Det hade varit en ångexplosion i kylen. Så den bilen har nog gjort sina sista kilometrar.
Bilstandarden här i södra Peloponnesos är högs varierad. Lägstanivån är långt under en svensk folkracebil. Det är inte ovanligt att man ser bilar på vägarna som saknar vitala delar som lyktor, nummerplåtar, eller skärmar. Jag vet att det finns besiktningsställen i Kalamata. Men om det är obligatoriskt att besiktiga sin bil vet jag inte. Det borde jag naturligtvis veta efter som jag äger en som ofta är ute på vägarna.

Efter mycket trixande för att få bilen parkerad visade det sig att tavernan i Alypa beach var stängd. Så vi vände norr ut igen.

Åter i Kótronas slog vi oss ner på en taverna strax bredvid stranden. Ofta beställer vi in en sallad och en huvudrätt som vi delar på. Så gjorde vi också nu. Bröd får man oftast till maten. Och brödet här var vrålgott. Och salladen var inte dum den heller. Turister köper oftast grekisk sallad och den är ju bra senare på säsongen då tomaterna fått riktig god smak. Men då är gurksäsongen över så då snålas det med gurka. Jag föredrar nästan alltid sallad baserad på grönsallad eller kål. Och sällan blir jag besviken och det blev jag inte nu heller.

Efter måltiden satte vi oss i bilen och körde över bergskedjan till vår sida av halvön. Vi stannade till vid stranden intill byn Neo Itilo. Här är inte stranden så fin som de vi sett tidigare på vår utflykt. Men det vägdes upp av att vattnet säkert var fem grader varmare här än vid förmiddagens bad. Så här låg vi och slumrade en lång stund innan vi vände hem.

Hemma igen triggades de vanliga rutinerna igång. Det blev plantering av ett par melonplantor och en rad sockerärtor.

Ett år i Grekland


Det som bestämde tiden för flytten var Trädgårdsfest mitt i vintern. Jag tänkte att det skulle bli mitt sista år för mig att arrangera den. När jag upptäckte att det var den nionde gången så beslöt jag att även vara med på det tionde året.
Men den viktigaste faktorn var ju att vårt hus var så färdigt att det gick att flytta in.
Så det var bara att säga upp sig från bruket och sätta sig i bilen för att inleda ett nytt liv som grek och pensionär.


Nu är det ett år sedan vi flyttade in i vårt hus i Grekland. Det har varit en tid då det hänt mycket. Vi fick börja med att inreda huset. Trots att vi hade en container full med saker så fick vi lägga mycket tid på inköp av nödvändiga prylar.
Trädgårdsintresset tog vi med oss så rabattgrävning och plantering har det också blivit en hel del av.  Även annat än växter har fått planteras i trädgården. Några murar, planterings bord, trappa, ramper, och ett utekök har också byggts.
De vilda ätbara som växer i vår närhet har vi börjat att prova. Saltmärke har blivit en favorit. Saltmärke växer på klipporna nere vid havet. Man plockar det man behöver till en måltid på några minuter. Även vildsparris finns det gott om. Det är en otrevlig växt vi inte vill ha i vår lund. Men jag går gärna i olivlundarna runt omkring och plockar de späda skotten. Och det finns mycket mer ätbart men det har vi inte riktigt kunskapen till att plocka det än.


Greker är ju inte så olika svenskar men de har andra traditioner och högtider. Den grekiska påsken var en intressant upplevelse. Den firas stort, mycket stort.


Vi har också haft en del trevliga besök. Det har varit ett nöje att visa vårt vackra Mani för dem.


Det har också blivit många vandringar. En gång kom vi helt oplanerat nästan upp på Taygetos högsta topp.


Även Parnonbergen har höga toppar. Här firade vi Christinas sextioårsdag.


Våra 90 olivträd blev också skördade. Vi skördade inte själva utan det gjorde en mycket effektiv Albans familj. Vi hade faktiskt ingen aning om hur en riktigt god olivolja smakar. Men nu vet vi. Och vårt lager av olja kommer räcka länge än.


Att flytta ifrån något kan var tungt. Men att flytta till något kan var riktigt roligt när man får många nya supertrevliga vänner. Här firar vi nyår med några av dem.

Återbesök i Mystras


Nu är det fjärde eller kanske femte gången Christina och jag vandrat bland Mystras kyrkor, kloster och ruiner. Det finns många mycket äldre ställen att besöka om man vill se lite av Greklands historia. Men jag älskar platsen för det finns så mycket välbevarat. Staden är inte så gammal. Den grundades år 1205. Området är mera känt för stormaktstiden några tusen år tidigare då Spartas krigare härskade här. Numera är Sparta bara en rätt vanlig grekisk stad.


Idag består Mystras mest av gamla ruiner men också av en del välbevarade byggnader. Och mellan dessa är det stenlagda vägar och trappor.


Eftersom jag varit här flera gånger förut så beslöt jag mig för att se på byggnaderna längst bort. Så jag tog mig längst åt sydöst. Belöningen blev stor. Där hittade jag denna vackra kyrka med intilliggande hus.  Kyrkan gick inte komma in i men den är tillräckligt intressant på utsidan.


Mitt nästa stopp blev i kvinnoklostret. Det är i bruk än idag. Och här har alltid varit öppet förut så jag chansade på att det även var öppet nu. Och det var det. Så jag fick några bilder inifrån den vackert dekorerade kyrkan.


Därefter var det dags att besöka ännu ett område jag missat vid tidigare besök. I nordöst ligger flera kyrkor och ett museum som jag tror tidigare har fungerat som ett kloster.


Här var kyrkorna öppna så att jag kunde studera de vackert dekorerade kyrkorummen.


Det sista jag hann med att titta på var klostret som numera tjänstgör som museum. Det har ett fantastiskt vackert tak. Men jag fastnade mest för denna vackra trappa.

 

 

Marmor


Alla vägar bär till Krioneri!
Christina och jag var ute och letade växter för några dagar sedan. Vi hittade några fina lokaler. Och så hittade vi ett marmorbrott av en ren slump. Vi körde i bergen innanför Oítilo och hade ställt in GPS:en på Krioneri. Vi fick tre alternativa väger. Jag beslöt att ta den mittersta men av någon anledning hamnade vi ändå på den längst norrut. Och det var tur, för annars hade vi missat stenbrottet med de häftigt stora maskinerna.


Marmor består mest av kalkspat. Den är inte helt ovanlig i Sverige. Här i Mani är det väldigt vanligt att använda marmor vid husbyggen. Stenen i vårt hus består till 80% av marmor. Sandsten är också rätt vanlig i husbyggen. Den är lite billigare och lättare att forma, men duger inte till bärande delar över fönster och dörrar.


Ren marmor är vit. Men det finns också marmor med föroreningar som färgat stenen i alla möjliga färger. En snyggt rosa eller grön marmor är mycket läcker men också väldigt dyr.


Det sägs att pojkar gillar stora maskiner som för oväsen och det gäller nog även för gamla gubbar som mig.


Arbetsmiljön i brottet verkar vara av grekisk standard. Ingen tanke på säkerhet eller hälsa.

Färden bär till vårt älskade Githio


Tidigt på morgonen lämnade vi Elafonisi och rörde oss sakta mot Gythio. Det fanns de som rörde sig ännu långsammare. Då fick Christina hjälpa till med omkörningarna.
Gythio är en liten stad som vi älskar. Där finns nästan allt. Fast vill man ha fina stränder så får man ta sig ut från centrum.


Det ligger fyra hotell på rad med utsikt åt hamnen. Tre har vi bott på innan. Nu var det dags att prova det fjärde. Det fick med beröm godkänt. Så vi bokade flera rum för en gruppresa som går om ett år.


I Gythio finns vår favorittaverna, Barba Sideris. Miljön är helt underbar och maten är alltid av högsta kvalité.


Från staden kan man gå ut till en liten ö som har landförbindelse. Här kan man studera Cyclamen graecum. Nu på hösten kommer det upp blad i alla möjliga och omöjliga mönster.


Cyclamen graecum


Cyclamen graecum