Utflykt åt sydöst


Anledningen till vår utflykt var att vi hört att grönsaksmarknaden i Areópoli skulle vara riktigt bra. Och det visade den sig vara. Så vi inhandlade massor med fräscha livsmedel.


Det är lätt att bli trött av att handla. Och är man i Areópoli så ska man passa på att vila benen och dricka kaffe på ett av stadens färgglada caféer.


Eftersom dagen ännu var ung så beslutade vi oss för att köra över till tungans östsida. Vägrenarna är helt fantastiska så här års. Överallt blommar det i överflöd.


Och får man se mattor med Muscari och orkidéer så blir det fotostopp.


Vårt mål var en plantskola i Gythio. Vi har kört förbi den många gånger, men aldrig haft tid att gå in. Det visade sig vara den trängsta plantskola vi någonsin besökt. Det gick sällan att sätta fötterna parallellt i gångarna för då rev man ner krukor. Och det gjorde det inte så lätt att hitta växterna som vi behövde. Plantskolans utbud av terrakotta är imponerande. Så en vacker kruka fick följa med hem.


Sedan var det dags för lunch. Inte långt från plantskolan ligger vår absoluta favorit bland Peloponnesos tavernor. På Barba Sideris har vi ätit flera gånger. Men detta var första gången vi satt på deras uteservering vid stranden. Och på uteserveringar i Grekland brukar det ju alltid finnas tiggande katter. Det gjorde det också här. Men att det finns en ful anka som visligen inte tigger men håller den tiggande katten sällskap och kliar den på ryggen är nog rätt ovanligt.


Av mat blir man trött. Så vi beslutade oss för att åka till någon avskild plats och sova middag. På den häftiga halvön utanför Kotronas slog vi oss ner i en lugn vik. Och vi blev väldigt varma av att ligga på den svarta stranden. Så vi kylde av oss med ett bad. Årets första! Det var svalt, men inte jättekallt.


På en mur vid ett kapell hittade vi en av mina favoriter. En gul Onosma.


Sedan bar det av hemåt över lite högre berg. Där blommade det också rikligt och vaxblomman (Cerinthe) såg vi miljontals.

Lunch med utsikt

Planen för dagen var en långvandring upp till Hotell Faraggi för att äta lunch på deras veranda. Därifrån ser man djupt ner i ravinen samtidigt som man ser Taygetos toppar.


Väderleksrapporterna sa lite olika saker. Regn skulle det bli men när var frågan. Det fick bli en egen rapport som skapades på vår balkong med utsikt. Inga mörka moln i sikte så det var bara att spänna på sig kängorna.


Den första biten blev den brantaste med många fina vyer i ryggen ner mot Kardamyli och havet.


Strax ovanför kapellet Hagia Sophia besökte vi en mycket stilren privatträdgård, skapad av Katerina Georgi. Trädgårdskulturen i Grekland är inte så välutvecklad, så det var extra roligt att se en så fin trädgård just här, bara några kilometer från vårt kommande boende.


Här uppe en bit från kusten finns många tomter som säljs till humana priser. Jag tror Peter blev lite sugen på ett köp här. En tomt med Euphorbia på muren måste vara hans dröm. Men ytan på denna är i minsta laget.


Än var det många steg kvar tills vi skulle nå vårt lunchställe. Förbi det lilla kapellet som knappt syns på bilden och en bra bit till. När vi äntligen nådde Hotell Faraggi som alltid är öppet – så möttes vi av en skylt att det bara var öppet fredag, lördag och söndag i november! Och eftersom dörren var låst så måste det vara en annan veckodag. Det var bara att vända och ta en annan väg ner. Och inga matställen skulle vi nå förrän vi var nere i Kardamyli igen.


Med tomma magar och spänstiga steg gick vi raskt nedför genom vackra byar, spännande raviner och olivlundar. Eftersom vi gick med näsorna åt havet hade vi fantastisk utsikt hela tiden


Sista biten gick på snabbt nedför på gamla stenvägar. Vi ville ner innan solen försvann i havet.


Men det visade sig att solen i Grekland går ner mycket senare så här års än i Sverige.

 

Från Areópoli till Kardamyli via Agios Nikolaos


Vi vaknade upp i Areópoli efter en god natts sömn. I alla fall sov jag gott trots att sängarna var usla. Några av de andra fick fajtas med mygg hela natten.
Min plan var att vi skulle åka söderut och titta på narcisser, men alla var så trötta på bilåkande så vi planerade om rutten. Innan vi åkte var det dags för frukost. Hungriga och glada satte vi oss på den enda öppna baren. Men de började inte servera frukost förrän en timme senare. Så vi fick nöja oss med kaffe. Vi tog istället en kort tur söderut till en krokuslokal vi besökt tidigare. Tyvärr var platsen nu helt igenväxt. Så vi vände norrut till vårt favoritcafé och bageri för en välbehövlig sen frukost.

 


Tog tyvärr inga bilder på pajerna och bakverken våra medpassagerare beställde. De kalorierna borde ha räckt till en hel arme. Men de åts upp med god aptit av fyra personer.
Ni får nöja er med en bild på en av de andra gästerna.


Vi hade uppgifter om att efter vägen bakom bageriet som går brant ner mot havet växer det tätt med lökväxter. Och det stämde verkligen! En helt fantastisk växtlokal!


Vi fortsatte sedan ner till havet där vi har en favoritbadvik. Här var det självklart att ta ett helt ljuvligt bad för fyra sjättedelar av oss.


Vi körde vidare norrut till vårt nybygge. Intresset från våra medresenärer var stort. Övre altanen utanför gästvåningen uppskattades mest. Kanske kommer de tillbaka när huset är beboeligt.


Från huset gick vi vidare längs strandpromenaden till marinan för en lunch. Det är bara 700 meter att gå men det finns mycket att se. Och som vanligt blev det många stopp för växtdiskussioner.


Vi har ett favoritcafé och en favorittaverna i vår hemby. Så vi gick dit och beställde lunch.
Vi gick inte till två ställen utan det är så ordnat att går man till Molos café och blir serverad mat från Ellis Taverna. Sätter man sig på tavernan kommer dryckerna från caféet… När vi slog oss ner reste sig gästerna vid grannbordet och hälsade på oss. Det visade sig vara ett par från Karlstad som har hus i samma by som vi och som vi bara haft kontakt med på nätet innan. Vi fick in vår beställda mat och som vanligt så var det supergott.


Sedan lämnade vi Agios Nikolas och körde vidare norrut en liten bit och checkade in på ett boende ovanför hamnen i Kardamyli.

Monemvasia – ön som ser ut som en hatt!

Vi anlände till Monemvasia strax innan solen gick ner.


Ön är en gammal befästning som byggdes av invånarna på fastlandet för att skydda sig mot anfallande fientliga styrkor. Idag går det en väg ut till ön. Men innanför byns murar kommer fortfarande inget fordon. På kvällen hann vi inte se så mycket av byn. Istället åt vi gott och firade Peters födelsedag.


På morgonen efter var det tungt att ta sig upp de hundra meterna till platån. Men det var det värt! Uppe på platån är det många ruiner som aldrig blivit återuppbyggda. Nere i byn är däremot det mesta restaurerat på ett smakfullt sätt.


På ”hatten” kan den botanikintresserade hitta massor av vackra och intressanta växter.


Jag önskar att vi hade haft mer tid att fotografera i morgonljuset. Hela ön kryllar ju av vackra färger, detaljer och stenarbeten.


I vanliga fall försöker vi bo billigt. Denna natt kostade vi på oss lite extra. Det innebar drygt 35€ per person. Och vi fick ett helt magiskt boende. Stort, välutrustat och sagolikt vackert. På kvällen satt vi på denna fina uteplats medan solen sjönk ner bakom bergen.
När vi checkade ut efter en fantastisk frukost så talade damen i receptionen svenska med oss. Det visade sig att hennes morfar är svensk. För en väldig massa år sedan när han och hans grekiska hustru var ute i världen och jobbade tyckte morfar att de skulle ha ett hus i hennes hemland Grekland och ett i Sverige. Det blev det ett hus här på ön och ett i Torekov. Bättre investeringar är svårt att göra.
Vill du bo sagolikt? Boka här > https://www.malvasiahotel-traditional.gr/el/
Bilden lånad av hotellet.


På förmiddagen gick färden vidare till Areopoli. Vi hann med både botaniska stopp och badstopp.

Gytheio till Monemvasia

Från Gytheio körde vi österut mot den östligaste tungan på Peloponnesos.


Första stoppet gjorde vi ovanför skeppsvraket Dimitrios. Men nu var det annat än ett skeppsvrak vi var ute efter, så vi botaniserade istället på andra sidan vägen.


Där hittade vi en del som påminner om våren – men det är normal höstblomning på Peloponnesos.


På vägen över den östligaste tungan körde vi över ett högt bergspass med utsikt över den bördiga slätten. På slätten odlas frukt av skilda slag. Här har Julia och Peter hittat något intressant bakom ett mastixsnår.
Mastix, Pistacia lentiscus, är en intressant växt som även finns ute i kustbandet. Säkert har du fått i dig kådan med maten någon gång. Och är du skådespelare så har du kanske dagligen kletat in kådan i ansiktet…


Som vanligt blev det många vägstopp för att titta på skönheterna.


Dagens positiva upptäckt var Gerakas-viken. Här var det sagolikt vackert, med intressant flora, fina bryggor och bra tavernor.

Strax innan solen gick ner nådde vi fram till ön Monemvasia, som ser ut precis som en rundkullig hatt.

På resande fot på Peloponnesos

Vårt grekiska liv kan ju inte bara handla om oliver och husprojekt. Därför passade Christina och jag på att guida några vänner på södra Peloponnesos. Det blev mest växtlighet eftersom det intresserade dem mest.


Vi hade stämt träff i Kalamata. Därifrån åkte vi den mycket vackra vägen över ett bergspass mot Sparti för att på kvällen hamna i Gytheio. Eftersom jag slarvade med kartläsningen så körde vi ”fel” väg upp mot passet. Men det visade sig vara ett lyckokast – en vacker väg med många blommande växter i stället för den lite tråkiga väg vi hade tänkt köra. Här fick vi se de första lökväxterna och passande nog bemöttes våra svenska vänner av blågula höstblommor.


På östsidan ner från passet körde vi den fantastiskt vackra vägen ner mot Mystras och Sparti.
Här blev det fler stopp. Och man blir alltid lika glad när man får se snödroppar och krokus vilt i naturen. Det är bara att konstatera, höstblomningen på Peloponnesos är värd en rundresa.


När vi väl var över bergskedjan gjordes ett kulturstopp i Mystras, som är en gammal muromgärdad (ruin-)stad från 1200-talet. Eftersom vi kom dit första söndagen i första vintermånaden var det fri entré. Det tackar vi för. Men var var vintern? Antagligen långt borta. Det var 25 grader över nollan.


Idag bebos staden bara av några nunnor och de flesta renoverade husen har eller har haft en religiös användning.


Kvällen avslutades i Gytheio på underbara Barba Sideris, stadens bästa och trevligaste taverna. Missa inte den!

Förberedelser inför flytten

 

Det är inte mycket jag kan göra utan en digital karta. Papperskartor har jag hela bokhyllan fylld med. Men de har nästan helt spelat ut sin roll. Nu är det digitala karttjänster som gäller. Hur många Google-kartor jag skapat har jag ingen aning om. Och nu har jag skapat en som du som gäst hos Christina och mig kommer att ha användning för. Länk till kartan hittar ni längst mer i blogginlägget.

På kartan hittar ni de bästa badvikarna.

 

Sevärdheter som kloster, väderkvarnar och mycket mer finns på kartan.

 

Vackra naturområden.

 

Riktigt fina vandringsleder.

 

Fina fotovyer.

 

Bra matställen.

 

Men de allra bästa växtlokalerna hittar du inte här. Dem har jag lagt in på en annan karta som är lite halvhemlig för att inte leda enstaka mindre nogräknade ”växtjägare” dit!

>>Besök min Google karta 

På vilken ö bygger ni?

En ö?

Grekland har den tolfte längsta kustlinjen i världen på 13 676 km. Med 1 400 öar blir det lätt så. Trots detta så utgör den absolut största delen av kvadratmetrarna fastland. Och 80% är berg.
Så jag vill inte bo på någon ö. Även om det kan vara underbart att semestra på någon ö, så är det lite av ett fängelse att bo på en. Grekland har möjligen en ö jag skulle kunna tänka mig att bo på. Evia (eller Euboia) som ligger väldigt nära Aten, med broförbindelse och många färjor till fastlandet.
Men vi hamnade på Peloponnesos som är en del av fastlandet som också kan räknas som en halvö. Åker man längst ner i söder till mittentungan kommer man till Mani. Här bygger vi vårt hus. Här är somrarna svalare än i Aten. Servicen är god. Naturen vacker, dramatisk och väldigt artrik. Och stränderna är många och vackra.

Så jag tycker att ni ska skippa öarna på er nästa semester. Ta en road trip på fastlandet.

Kan jag locka med några fastlandsbilder?


Gythio har lika vackra soluppgångar som Lindos på Rhodos. Men Gythio ligger på fastlandet.


Litochoro vid berget Olympos fot i maj.


På Tymfi kan man svalka sig i snön när sommaren är som hetast.


På Monemvasia blommar hatten i ett otroligt överflöd i november.


Vid Alipa Beach på Peloponnesos kan man både bo, äta och sova.


Voidokilia är troligen Greklands vackraste strand.


Foneas beach är en av miljontals fina badvikar på fastlandet.


Gnospi är min personliga favorit. Här slipper jag sand mellan tårna.


36.82999, 22.28167
Här är exakt position där vi bygger. Väldig nära vattnet – men ändå på fastlandet.

Den halländska vintern = en otillfredsställande upplevelse

Förhoppningsvis har jag bara en och en halv halländsk vinter kvar att uppleva. Min passion är att odla min trädgård och vandra i naturen. Och detta är sällan trevligt att göra i det halländska vinterklimatet. Därför åker Christina och jag ofta bort på vintern och upplever andra kulturer och andra stigar under vintern. Så sex dagar efter vi kom hem från vår senaste resa så skakar kroppen i längtan efter en annan plats med ett annat väder. Här kan ni se några sköna vandringsställen.

Grekland, Taygetos, Ridomou Ravine i september

Grekland, Vikos Gorge i juni

Grekland, Peloponnesos,Monemvasia i november

Grekland, Kreta, Balos beach i maj

Turkiet, Lake Bafa Nature Park i mars

Vietnam, Mekongdeltat, Vinh Long i mars

Kina, Huangshan National Park i mars

En välgörande semester

Det är vad Christina och jag just haft. Denna gång gick trippen till Teneriffa. På Playa de las Américas och Los Gigantes kan man ligga i en solstol vid poolen och dricka paraplydrinkar. Det är antagligen rogivande på sitt sätt. Men inte riktigt vår grej. Vi gillar det vilda Teneriffa där vi kan vandra och stressa av på ett 100-procentigt sätt. Vi blir inte så fysiskt utvilade. Oftast värker benen av ansträngning när man gått en hel dag upp och ner genom raviner. Men huvudet blir tomt på alla måsten och alla andra betungande tankar. I vildmarken finns bara plats för njutning.
Under två veckor hann vi bo på fyra ställen. Men den mesta tiden tillbringade vi på Anaga-halvön. Anaga är vilt, otillgängligt och enormt vackert. Här finns de häftigaste vandringslederna, de vackraste stränderna och de mest pittoreska byarna. Däremot finns det ingen utbyggd service. Butikerna i byarna är inte mer än hål i väggen, om det finns någon alls. Restauranger finns, men de stänger tidigt när alla dagturisterna lämnar byarna och stränderna i sina turistbussar och bilar för att ta sig tillbaka till solkusten.

 
Almáciga, en liten pärla till ort som ligger perfekt för vandring och surfing för de som gillar den sporten.


Surfare på Playa de Almáciga. Här går också fint att bada om inte vågorna är för stora.


Vandring ovanför Playa Tamadiste.


Playa de Benijo räknas som en av världens vackraste stränder. Här trängs fotograferna i solnedgången.


Runt Pico de Teide finns också många bra och vackra vandringsleder