Ett år i Grekland


Det som bestämde tiden för flytten var Trädgårdsfest mitt i vintern. Jag tänkte att det skulle bli mitt sista år för mig att arrangera den. När jag upptäckte att det var den nionde gången så beslöt jag att även vara med på det tionde året.
Men den viktigaste faktorn var ju att vårt hus var så färdigt att det gick att flytta in.
Så det var bara att säga upp sig från bruket och sätta sig i bilen för att inleda ett nytt liv som grek och pensionär.


Nu är det ett år sedan vi flyttade in i vårt hus i Grekland. Det har varit en tid då det hänt mycket. Vi fick börja med att inreda huset. Trots att vi hade en container full med saker så fick vi lägga mycket tid på inköp av nödvändiga prylar.
Trädgårdsintresset tog vi med oss så rabattgrävning och plantering har det också blivit en hel del av.  Även annat än växter har fått planteras i trädgården. Några murar, planterings bord, trappa, ramper, och ett utekök har också byggts.
De vilda ätbara som växer i vår närhet har vi börjat att prova. Saltmärke har blivit en favorit. Saltmärke växer på klipporna nere vid havet. Man plockar det man behöver till en måltid på några minuter. Även vildsparris finns det gott om. Det är en otrevlig växt vi inte vill ha i vår lund. Men jag går gärna i olivlundarna runt omkring och plockar de späda skotten. Och det finns mycket mer ätbart men det har vi inte riktigt kunskapen till att plocka det än.


Greker är ju inte så olika svenskar men de har andra traditioner och högtider. Den grekiska påsken var en intressant upplevelse. Den firas stort, mycket stort.


Vi har också haft en del trevliga besök. Det har varit ett nöje att visa vårt vackra Mani för dem.


Det har också blivit många vandringar. En gång kom vi helt oplanerat nästan upp på Taygetos högsta topp.


Även Parnonbergen har höga toppar. Här firade vi Christinas sextioårsdag.


Våra 90 olivträd blev också skördade. Vi skördade inte själva utan det gjorde en mycket effektiv Albans familj. Vi hade faktiskt ingen aning om hur en riktigt god olivolja smakar. Men nu vet vi. Och vårt lager av olja kommer räcka länge än.


Att flytta ifrån något kan var tungt. Men att flytta till något kan var riktigt roligt när man får många nya supertrevliga vänner. Här firar vi nyår med några av dem.

Återbesök i Mystras


Nu är det fjärde eller kanske femte gången Christina och jag vandrat bland Mystras kyrkor, kloster och ruiner. Det finns många mycket äldre ställen att besöka om man vill se lite av Greklands historia. Men jag älskar platsen för det finns så mycket välbevarat. Staden är inte så gammal. Den grundades år 1205. Området är mera känt för stormaktstiden några tusen år tidigare då Spartas krigare härskade här. Numera är Sparta bara en rätt vanlig grekisk stad.


Idag består Mystras mest av gamla ruiner men också av en del välbevarade byggnader. Och mellan dessa är det stenlagda vägar och trappor.


Eftersom jag varit här flera gånger förut så beslöt jag mig för att se på byggnaderna längst bort. Så jag tog mig längst åt sydöst. Belöningen blev stor. Där hittade jag denna vackra kyrka med intilliggande hus.  Kyrkan gick inte komma in i men den är tillräckligt intressant på utsidan.


Mitt nästa stopp blev i kvinnoklostret. Det är i bruk än idag. Och här har alltid varit öppet förut så jag chansade på att det även var öppet nu. Och det var det. Så jag fick några bilder inifrån den vackert dekorerade kyrkan.


Därefter var det dags att besöka ännu ett område jag missat vid tidigare besök. I nordöst ligger flera kyrkor och ett museum som jag tror tidigare har fungerat som ett kloster.


Här var kyrkorna öppna så att jag kunde studera de vackert dekorerade kyrkorummen.


Det sista jag hann med att titta på var klostret som numera tjänstgör som museum. Det har ett fantastiskt vackert tak. Men jag fastnade mest för denna vackra trappa.

 

 

Marmor


Alla vägar bär till Krioneri!
Christina och jag var ute och letade växter för några dagar sedan. Vi hittade några fina lokaler. Och så hittade vi ett marmorbrott av en ren slump. Vi körde i bergen innanför Oítilo och hade ställt in GPS:en på Krioneri. Vi fick tre alternativa väger. Jag beslöt att ta den mittersta men av någon anledning hamnade vi ändå på den längst norrut. Och det var tur, för annars hade vi missat stenbrottet med de häftigt stora maskinerna.


Marmor består mest av kalkspat. Den är inte helt ovanlig i Sverige. Här i Mani är det väldigt vanligt att använda marmor vid husbyggen. Stenen i vårt hus består till 80% av marmor. Sandsten är också rätt vanlig i husbyggen. Den är lite billigare och lättare att forma, men duger inte till bärande delar över fönster och dörrar.


Ren marmor är vit. Men det finns också marmor med föroreningar som färgat stenen i alla möjliga färger. En snyggt rosa eller grön marmor är mycket läcker men också väldigt dyr.


Det sägs att pojkar gillar stora maskiner som för oväsen och det gäller nog även för gamla gubbar som mig.


Arbetsmiljön i brottet verkar vara av grekisk standard. Ingen tanke på säkerhet eller hälsa.

Färden bär till vårt älskade Githio


Tidigt på morgonen lämnade vi Elafonisi och rörde oss sakta mot Gythio. Det fanns de som rörde sig ännu långsammare. Då fick Christina hjälpa till med omkörningarna.
Gythio är en liten stad som vi älskar. Där finns nästan allt. Fast vill man ha fina stränder så får man ta sig ut från centrum.


Det ligger fyra hotell på rad med utsikt åt hamnen. Tre har vi bott på innan. Nu var det dags att prova det fjärde. Det fick med beröm godkänt. Så vi bokade flera rum för en gruppresa som går om ett år.


I Gythio finns vår favorittaverna, Barba Sideris. Miljön är helt underbar och maten är alltid av högsta kvalité.


Från staden kan man gå ut till en liten ö som har landförbindelse. Här kan man studera Cyclamen graecum. Nu på hösten kommer det upp blad i alla möjliga och omöjliga mönster.


Cyclamen graecum


Cyclamen graecum

Upp på hatten, ut på tungan


Dag tre på vår hemester började vi med att kolla floran uppe på hatten. Som vanligt fick vi parkera långt från stadsporten. Men vägen dit är ju väldigt vacker med blått hav och prydliga vägkanter, så det gjorde inget.


Den gamla staden Monemvasia är väl värd ett besök. Men vi tog den snabbaste promenadvägen genom staden för att komma upp på hattens topp.


Blomningen hade inte kommit så långt. Bara på den allra högsta delen blommade Sternbergia. Och det var ganska långt mellan cyklamenblommorna. Men om någon vecka kommer varenda kvadratmeter blomma vackert.
Efter besöket på hatten körde vi sakta åt väster över bergskedjan för att leta krokus. Och vi hittade några fina lokaler innan vi körde vidare till Neapoli för en övernattning.


Nästa morgon åkte vidare till Fossil Forest längst ut på landtungan. Det var inte så intressant att det var värt den långa körsträckan.


Det som gjorde besöket vid tungspetsen extra roligt var de stora fälten av vad vi tror är Colchicum lingulatum.


Här växer också Prospero autumnale. Det är ju en väldigt vanlig och spridd växt. Men här växer den i större drivor än vi sett någon annanstans.


Efter allt bilåkande så unnade vi oss bad och avkoppling på en vacker enslig strand.


Sedan bar det av till Elafonisosfärjan för en mycket kort tur ut till ön.