En urspårad tillvaro


Jag har under många år använt wikiloc vid mina vandringar. Det är en app som man kan lägga GPS-spår med. Man kan även ladda ner andras spår. Jag har lagt flera spår som andra kan följa på sina vandringar. Detta är en fantastisk bra funktion. Men jag har stört mig mer och mer på wikiloc. Menyhanteringen är hopplöst klumpig och svår att förstå sig på. När man lägger spår så kan den helt på eget bevåg sluta uppdatera trots att man ställt in att den ska uppdatera även om telefonen vill gå i viloläge. Ibland när man laddat ner ett spår och följer detta så har det stängt ner sig. Det är ju bara att öppna det nedladdade spåret igen men ändå väldigt irriterande.


Nu vill jag ha en bättre app och tror att jag hittat en. Jag har börjat testa viewranger. Idag la jag mitt första spår. Det blev ett spår för cyklister. Visst var det lite letande i menyerna här också. Men de är logiska och lätta att komma ihåg. På telefonen ser det riktigt snyggt ut men ska man titta på datorn så är det smått. Man utnyttjar inte skärmbredden. Att måttenheterna inte blev metriska var en överraskning. Men det ändrar betraktaren på kartans dropdown-meny.
Hur man lägger in bilder i rutten kom jag inte på förrän jag var hemma igen. Så det blev en dålig bild på huset.


Andra testrundan för dagen gick till Trachila. Det är en mycket vacker väg med väldigt få bilar. Framme i Trachila tar vägen slut. Nu passade jag på att ta flera bilder. Det är väldigt bra om spåren har bifogade bilder. Det säger mycket om terrängen och det är sådant som är värdefullt när man ska välja ett spår att följa.


Jag hade hoppats på bättre bildkvalité än hos wikiloc men det var ungefär samma. Däremot så läggs det in etiketter automatiskt. Det kan nog vara praktiskt om man fotograferar en vy med bergstoppar. Men för det mesta så förstör det bara bilderna. Så vid nästa tur ska jag testa om de går att få bort dessa hemska etiketter.


Framme i Trachila så passade Christina och jag på att motionssimma. Vi gissade att vi sam 500 meter. Det stämde rätt bra tror jag. Det dröjer nog inte länge innan vi är tillbaka i vattnet där.

På högre höjd


Efter många heta dagar nere vid kusten ville vi upp i bergen. Vi beslöt oss för att försöka köra upp genom Vassiliki Forest till Kalamata klätterklubbs stuga. Det är ett bra ställe att vandra från om man vill upp på riktigt hög höjd. Härifrån går också en markerad led upp till Taygetos högsta topp Profitis Ilias. Jag skulle bestämt avråda någon från att köra upp dit med en tvåhjulsdriven bil. Men det gjorde vi – med hjärtat i halsgropen!


Vi valde att följa leden upp mot Profitis Ilias. När vi kom upp över trädgränsen så öppnade sig ett sagolikt vackert landskap.


Långt bort syns toppen. Någon gång ska vi upp på den. Men denna gången startade vi vandringen ett par timmar för sent för att nå ända upp i acceptabelt väder. Så vi vände någon kilometer innan. Regn och åska förföljde oss på tillbakavägen.


Så här års vill vi högt upp för att hitta den intressanta floran. Och vi fick verkligen se många rara växter. Det var några små snölegor kvar efter vandringsvägen och i dess kant blommade krokus (Crocus nivalis).

Där det finns snötryck och starka vindar föredrar växterna att bli låga och kompakta.


På tillbakavägen var det skönt att komma ner till trädgränsen där vi kunde få lite skydd från regnet. Och åsknedslagen höll sig ett par kilometer söderut.


Under tallarna hittade vi riktigt vackra eldsalamandrar. De trivdes säkert extra bra nu när det blivit lite fuktigare.


Tillbakavägen gick på samma usla vägar men vi tog oss neråt. När vägarna äntligen blev riktigt bra så fick vi trängas med boskapen.

Trevligt besök


Att var pensionär och flytta utomlands är mycket trevligt. Men samtidigt blir kontakten med vännerna hemma i Sverige lite bristfällig. Innan gick jag till ett jobb fem dagar i veckan och träffade jobbarkompisar. Då är det extra kul att få besök av en kär f.d. arbetskamrat. Och kanske var det inte konstigt att just Peter blev den första. Han var ju ändå i närheten på sin årliga grekiska båtluff – och tog vägen om Fryle House innan han åter åkte hem och tog tag i vardagen och jobbet.


Vi hann besöka många platser och självklart måste vi även visa vår vackra marina hemma i Agios Nikolas.


Att älska att bada i det blå Medelhavet är det något som Peter, Christina och jag har gemensamt. Därför var ett besök vid grottorna i Kataphygi prioriterat. Vi hade tur med vågorna som var väldigt små. När de är stora vill man inte bada där.


En rejäl road trip på vår halvös västsida gjorde vi också. Det blev många bad och besök i flera vackra byar. Även Christina och jag fick se lite nytt när vi besökte Mezapos fina naturhamn och ett par stränder i byn.


Kaffe är en mycket viktig del av grekernas vardag. Här introducerar vi Peter i de kalla kaffedrinkarna.


Det var inte bara Christina och jag som trivdes väldigt bra ihop med Peter. Även våra insekter hade ett gott öga till honom.

En promenad genom byn


När jag vill ta det lite lugnt och slappna av så tar jag mig gärna en promenad. Egentligen började promenaden med att jag skulle fotografera vår skylt ute vid vägen. Färgkombinationen blev bra. Den syns bättre än alla andra skyltar i området. När jag ändå var 40 meter från huset så tyckte jag det var lika bra att fortsätta gå.


Vi bor i norra delarna av Agios Nikolaos. I södra delen är det tätare bebyggt. Och det byggs rätt mycket ända bort till berget i söder.


Över allt i Grekland finns det vackra dörrar. Christina är galen i att fotografera dem. Jag nöjer mig med en och annan dörr.

Den grekiska trädgården är inte mycket att skryta över. Visst finns det en och annan vacker. Men de är väldigt sällsynta. Men det är vanligt att man planterar några vackra buskar runt huset.


Även perenner ser man och denna gladiolus var så hög att jag fick titta upp på den.


Att odla i krukor och i begagnade olivdunkar är vanligt. Då kan man välja något lite exklusivare.


I mani byggs nästan bara stenhus. Men i byar med lägre kulturvärde får man även bygga putsade hus. Och Agios Nikolaos är nog en rätt ny bostadsort. Före världskrigen var det nog bara en hamn för fiskare som bodde längre upp i bergen.


Att turistsäsongen närmar sig ser man på att fler tavernor öppnar och att ortens enda klädbutik skyltar med fina plagg.


Mellan marinan och vårt hus passerar jag några av traktens kattälskare. Och det kan gå hett till mellan katterna. Har man riktig otur så kan ett öga stryka med.


Innan jag åter kom hem passerade jag Gnospi. Det såg så lockande ut så jag gick hem och bytte kameran mot badbyxor och gick tillbaka till Gnospi.

Kardamili International Jazz Festival 2019

 

I över en vecka festar vi till glad musik i grannbyn. Att en norsk jazzklubb lägger en festival i en liten grekisk by är osannolikt. Men så är det i alla fall här. Det beror antagligen på att i byn bor några driftiga utvandrade norrmän.
I går var det dags för ett festivalttåg. Sådana tillfällen brukar Christina och jag inte missa. Vi är där med våra kameror.


Paraplyer och färgglada kläder hör tydligen till. Det gör ju att feststämningen ökar.


Även på herrarna kan det finnas lite sparsamt med färgglädje.


Jazz tilltalar mest den äldre generationen men även en och annan ung dyker upp i tåget.


Utan musiker ingen jazz.


Jazz är glädje.