Marknad i Areopoli

Igår var det lördag och marknad i Areopoli. Vi brukar åka dit. Men tyvärr så har vi varit förhindrade från det en längre tid. Reserestriktionerna har varit hårda och trots att vi har nära till Areopoli så har vi inte fått åka dit. Att passera gränsen mellan Messenia och Lakonia har varit strängeligen förbjudet. Men nu lättas på restriktion efter restriktion.
Marknaden är en guldgruva för frukt och grönt-älskare. Men det finns även annat som tvål, torkade örter och hudvårdsmedel gjort på olivolja. Fiskbilen var väldigt välfylld och populär igår. Mitt resesällskap var mest intresserade av livdjursförsäljarna. Så nu pågår det en intensiv diskussion om hönshusbygge här hemma.

Efter marknaden körde vi lite söderut för att njuta på en strand. Vi hamnade på Παραλία Γυάλια som ligger alldeles utanför den populära orten Yerolimenas. Stranden är liten och ligger mycket skyddad från vind och vågor. Här finns både klappersten och fin sand. Vill man ha skugga så finns det träd som skuggar fram till efter lunch någon gång.
Badtemperaturen var inte jättebehaglig. Kanske 19 grader. Men det blev så varmt så jag behövde tre snabba dopp.

Lunchpaj åt vi på stranden. På bageriet ett stenkast från marknaden i Areopoli köper vi gärna pajer. De är de godaste vi hittat i hela Grekland.
Melonen orkade vi inte pressa i oss, så den fick följa med hem. Jag tror melondoften spred sig över hela byn när jag delade den när vi kom hem. Så goda meloner lyckades jag aldrig köpa i Sverige.

På hemvägen stannade vi vid torget i Areopoli och beställde freddo cappuccino. Det är en riktigt god kall kaffe.
Det orange kaféet är enkelt, men med bra kaffe med snabb service. Ljuset här är märkligt varmt när solstrålarna silas genom det orange skuggtaket och belyser de lika orange stolarna.

Släpp fångarna loss det är vår!

Äntligen lättas det lite på restriktionerna här i Grekland. Nu kan vi röra oss friare och hitta på mer. Livet kommer bli lite lättare och roligare.
Så igår gjorde vi en heldag med sköna aktiviteter. Vi började med att åka upp i bergen med en picknickkorg. Där satt vi och njöt av en enkel måltid i skuggan under ett valnötsträd.

Med mätta magar gick vi på upptäcktsfärd efter en bäckfåra. Här hittade vi stora bestånd av mynta. Men den var inte av en kvalité som man vill använda i drinkar och matlagning.
 I vattnet simmade tusentals grodyngel och på botten pilade sötvattenskrabbor fram och tillbaka. Djur och helst småkryp och reptiler är något som roar vår gäst mycket. Så här blev vi kvar en bra stund.

På kvällen gick vi ut och åt i vår by. Det var andra dagen tavernorna har öppet för sittande gäster. Det värmde rejält i hjärtat att se att byn har fått liv igen. I över 6 månader har alla restauranger, kaféer och barer varit stängda.

Men inomhus på tavernorna får det inte serveras någon mat. Hit in får man bara gå för att besöka toaletten. Men då ska munskyddet vara på.

Det fina med att sitta och äta på en taverna är den trevliga stämningen med alla glada och vänliga människor. Men egentligen är det roligare att laga sin egen mat. Eftersom jag inte fick laga någon middag igår så började jag morgonen i köket.
Redan igår satte jag en surdegsgrund. Idag knådade jag ihop en deg som förhoppningsvis ska förse oss med bröd en vecka. Det blev bara vetemjöl så resultatet blev lite blekt.
Eftersom jäsningen brukar ta tre-fyra timmar så hann jag med att baka lite knäckebröd under tiden.

Jag hann även göra en stor burk surkål. Risken är att den utvecklas lite för fort för bästa smaken. Nu är det rätt varmt inne och jag kör inte i gång AC:n bara för en burk surkål…

Söndag med två mål

Efter en lördag med mulet och blåsigt väder var det gott att vakna upp i ett soligt och vindstilla Mani.  I veckan hade Christina sett bilder från en fyr i närheten som vi inte visste fanns.
Så vi åkte norr ut och ut på udden sydöst om Kalamata. Här är fin utsikt över Kalamata, berg och hav. Överallt växer det olivträd. Det hör ju området till.

Vi parkerade bilen vid kyrkan Aghios Dimitrios. Valde vägen som går till fyren och som inte har något namn på några kartor. Efter 500 meter hade vi ett vägval. Jag var säker på att det var den vänstra, så jag kollade inte kartan så noga. Så vi gick 825 meter nedför innan vi upptäckte att vi gått fel. Efter ytligare 825 meter uppför så var vi på rätt väg igen.

Fyren ligger vackert i landskapet med utsikt över Kalamatabukten. På andra sidan ser man Peloponnesos västligaste tunga. 

Vårt mål blev nu beach Dikotaki för en lunch och kanske ett bad. Vägen dit är väldigt lång. Men genom att snedda genom buskvegetationen kunde vi kapa vägen med 75 %. Att gå utanför stigarna i Manis kuperade buskterräng är inte att rekommendera. 100 meter bland buskar och snår tog en dryg halvtimme. Sen var det fin väg till stranden. Har fick vi mat, vila och ett kallt bad. När kraften återvänt gick vi den långa vägen tillbaka till vår parkerade bil. Men denna gång gick vi hela tiden på bra vägar och stigar och slapp taggar som hela tiden ville in i huden.

Så här såg vår promenad ut. Det kan vara bra att ha ett spår sparat till nästa gång vi besöker området. Jag hoppas Cristina har lagt in varningstext för smitvägen genom buskterrängen.

Hela vår vandring kantades av tusentals orkidéer.  

Upptäcktsfärd utanför olivlunden

Morgonen startade med lite mulet och blåsigt väder. Bra arbetsväder om man haft något roligt arbeta att göra i trädgården. En grind står på tur att tillverkas. Men nu är jag i Grekland och inte i mitt fädernesland. Här kan vi inte göra så mycket mer än att rulla tummarna så länge alla restriktioner pågår. Att ta bilen och handla material till att bygga något är förbjudet. Handla mat får vi göra men bara inom 2 kilometer från hemmet. Finns det ingen affär så får man åka till den närmaste.
Jag skulle ju gärna varit en bit upp i bergen och vandrat nu. Där sprutar det upp orkidéer och andra vackra växter så här års. Men jag får inte ta bilen och åka ifrån hemmet för att ta en promenad lite längre bort. Ska jag ta en promenad så ska det vara från hemmet och jag får inte vara borta längre än två timmar.
Så efter förmiddagskaffet spände jag på mig skorna lastade famnen full med återvinningssopor och slängde soporna på min återvinningsplats och steg av tomten för en upptäcktsfärd i de närmaste omgivningarna.

Jag tar ofta en liten väg genom olivlundarna på andra sidan huvudvägen. I några olivlundar så utnyttjas marken till mycket mer än olivodling. På ett ställe odlas det massor med roliga saker. Tätt står det. Mycket står i olika återvunna kärl. Alla stammar är vitmålade. Det ger ett intryck av kärlek till odlandet.

På ett annat ställe har det gått helt över styr. Här har man låtit kaktusfikonen ta över. Odlar man kaktusfikon så måste man vara väldigt noga vid beskärningen. Inte en enda bladbit får hamna på marken. För då blir det ohjälpligt en ny planta.

Hus passerar jag också. Det byggs en hel del nya hus trots att det finns gott om obebodda hus. Gamla hus är oftast rätt dåligt byggda på många sätt. Men nya har en jordbävningssäker stomme. Och de har till och med isolering. Isoleringen är sällan så tjock, men det behövs inte så mycket vid havsnivån. 500 meter upp är det betydligt kallare på vintern.  

De flesta hus är stenhus i traditionell stil. Men det finns en del modernare putsade hus. Arkitekturupproret finns inte i Grekland som tur är. Så sådana här vackra hus kan byggas utan att bli bespottade.

Riktigt charmiga gamla ruckel finns det gott om. Detta ligger alldeles vid havet på bästa platsen söder om Agios Nikolaos. Det kan nog inbringa en bra slant om ägaren får för sig att sälja. Men Greker säljer aldrig om de inte har någonstans att stoppa in pengarna. Och banken duger inte.

Att måla på saker verkar vara en omtyckt sysselsättning. Elstolpar finns det hur många som helst om det är någon som känner för att utveckla sitt konstnärskap.

Inte mycket till mandelblom

Det har varit mycket trädgårdsarbete den senaste tiden. Igår kände vi för ett avbrott och packade en picknik, för att inta på ängarna ovanför Platsa. Där skulle vi sitta och njuta av alla mandelträd i full blom.
Men när vi väl kom dit så var det bara enstaka träd som blommade. Vi beslöt oss att köra vidare och försöka hitta något nytt. Jag visste om en väg som går från Platanos upp i bergen. Efter som det i stort sett var en vit fläck på vår karta beslutade vi oss för att se om den var framkomlig. Vägen mellan Platanos och Somatiana var riktigt fin och omgivningarna var helt magiska i vårblomningen. Efter  Somatiana blev vägen mycket sämre så vi parkerade där och Christina fick fotografera ett mandelträd eller om det är någon annan Prunusart.

Foto: Christina F

 2,4 kilometer längre upp i bergen finns ett kapell enligt vårt karat. Vi beslöt oss för att äta vår lunch där. Hela vägen dit gick vi på en körväg som på sina ställen var riktigt fin och på andra ställen riktigt dålig.

Foto: Christina F

På den lilla ängen utanför kapellet hade många kor, tjurar och kalvar samlats. Även en åsna (hen till höger) som till slut försiktigt vågade närma sig mig.

Foto: Christina F

Kapell är de perfekta picknickställena för gamla trötta kroppar. Här hittar man alltid murar i lagom sitthöjd.

Det syntes tydligt att kapellet var väl omhändertaget trots sin avlägsna plats. Här inte brann det i oljelamporna. Väggarna är för grova för väggmålningar men det saknades inga inramade ikoner.

På tillbakavägen träffade vi på årets första sköldpadda. Hen fick agera fotomodell.

Foto: Christina F

När vi kom tillbaka till vår bil stor där ett gäng gattet och njöt av den vackra utsikten.
Det blev en riktigt fin tur trots den sparsamma mandelblomningen.