Vår höst är här

Nu är det hög tid att möta hösten här på Peloponnesos. Den påminner mer om den svenska våren än om den svenska hösten. Nu grönskar det efter att höstregnen har kommit med vatten till de törstiga växterna. Det jag tycker är allra intressantast bland höstgrönskan är lökväxterna. Christina och jag har samlat på oss en hel del fina växtlokaler. Många av dem ligger utan för vår kanton. Och på lördag gäller nya restriktioner för att hindra smittspridning och vi kan inte längre resa fritt till andra delar av Peloponnesos.
Även här i Grekland verkar pandemin ha fått fart på spridningen. Så igår hade vi bara två dagar på oss att besöka områden utan för vår egen region. Vi beslöt oss därför för att genast packa matsäck och kameror för att skåda blommande höstlök. För på fredagen skulle det bli blåsigt och risk för regn. Men det har varit en toppen-fredag idag. Jag har kunnat ta min middagslur på stranden och även hunnit med två bad.
Den vänstra bilden är vår medhavda matsäck. Egenhändigt bakat surdegsbröd med vår egen olivolja. Den högra bilden är ett vegetabiliskt minfält. Sprutgurka!

Denna lilla Narcissus serotinus blommar även hemma hos oss nu. Vi har hittat en lokal lite längre söder ut där den finns i massor. Den är bland de tidigaste lökväxterna och är snart överblommad.

Crocus boryi är relativt vanlig och vi såg den på flera ställen. På ett ställe som vi inte varit på förut växte den i tusental tillsammans med den vackra Crocus goulimyi.

Crocus goulimyi

Den krokus jag tycker är allra vackrast är Crocus niveus. Den har en stor blomma med vita eller svagt violetta kronblad.

Sternbergia lutea växer inte på så många ställen. Men där den växer, växer den ofta i stora täta bestånd.  Med sin starkt gula färg på den stora blomman blir det en häftig upplevelse att se den i hundratal på en liten yta.

Det finns ju också växter som klarat av sin blomning. De har nu frö och Christina samlade lupinfrön – Lupinus albus, en inhemsk art som ofta används som gröngödsel i olivlundar.

Finbesök i paradiset

Det är underbart att vara tillbaka i Grekland. Efter en vecka Sverige utan sin min fru vid min sida blev saknaden plågsam.
Men det alldeles extra roliga var ju att jag fick med mig min son Markus när jag åkte hem igen. Jag skulle ju också haft med mig Christinas Filippa men tråkigt nig drabbades hon av feber och idag sätter man sig inte i ett flyg i det skicket. När Renée fick reda på att Filippa skulle komma hit så bokade hon också ett flyg hit till Kalamata. Så nu har vi Två av våra barn här men ingen Filippa.
Markus och jag tog flyget till Aten där jag hade min bil parkerad.
Och är det första gången man åker från Atenhållet över till Peloponnesos, så är det obligatoriskt med ett stopp vid den gamla bron över korintkanalen.

Vädret var strålande de första dagarna och vi kunde sitta på gästvåningens terrass och njuta av den fantastiska utsikten.

När Renée hade anslutet passade vi på att äta på Stoupas taverna med högst betyg. Så att våra gäster skulle få smaka på det grekiska köket.

Renée har mestadels varit hemma och jobbat medan Markus har semester och kunnat utforska Manis hemligheter lite mer.
Den lokala ölen Nema som bryggs alldeles nära oss fick godkänt. Och det grekiska kaffet som finns i många olika varianter gillar de flesta. Här provar Markus en kall freddo medan jag dricker en freddo cappuccino.

Vi har även hunnit med att utforska några badplatser och bergen uppe vid Hotel Faraggi. Vi följde den vackra vägen till ravinens botten. Sen gick vi tillbaka för att äta en måltid på Faraggis fantastiska takterrass.

Vi har inte kunnat presentera så många av våra lokala vänner för våra gäster. Men djuren presenterar sig själva. Och vissa gör det på ett underligt sätt. Varför hunden räckte ut tungan åt Markus men inte åt mig kan man ju fundera på.
Än är det några dagar kvar för våra gäster här så lite mer kul ska vi hitta på. Förhoppningsvis slutar det regna snart. Igår fick vi över 60 mm. Idag behöver vi inget.

Idag en varannandag

Idag är det en varannandag. Då sköter jag min motion genom att ta en lång morgonpromenad. Det brukar bli något mellan 5 och 6 kilometer. Igår var också en varannandag. Faste en annan varannandag. Då motionerar jag genom att simma en kilometer. Ibland kommer det lite emellan som stör, som tillexempel vind och vågor. Då får jag ta två morgonpromenader på rad.  
Jag går nästan alltid söder ut från vårt hu. Där finns så många alternativa väger och välja på. Men idag beslutade jag gå upp för bergsluttningen och göra en utsväng åt norr, för att få se lite annat. Och så är det så fin utsikt över vårt hus. Det är det som ser så litet ut och ligger närmast havet.

En bit upp i backen står alltid en ledning och sprutar vatten. Jag tror det är en blå övertrycksventil som bara gör sitt jobb. Ytligare några meter upp är det et stort hål i vägen på grund av en vattenläcka som tydligen har fixats till hjälpligt. Standarden på vattennätet i området är så fruktansvärt dåligt. Jag har jobbat mycket med vatten så jag är lite vattenskadad och har stora krav. Vattenledningar förläggs på ett vårdslöst sätt. Råkar man köra ner lite grann i dikeskanten för ett trångt möte så är det stor risk att hjulen hamnar på en vattenledning.  Och tryckklasen på de flesta ledningar är inte särskilt imponerande. Och alla ledningar är underdimensionerade
Men som tur är har vårt hus alltid vatten. Så är det inte överallt. Byn söder om oss och några av bergsbyarna kan vara utan vatten i månader. Då får man köpa från tankbil.

På några ställen ser jag grottor som har används som skydd för boskap. Många av dessa används än i dag. Och här är det få djur som är dekorerade med plastbrickor i öronen. Dom ingår antagligen i den svarta ekonomin.

Här är förvånansvärt många hus som inte är bebodda. Några har bara blivet en stomme innan bygget stoppats. Andra är nästan helt färdiga men ändå inga som flyttat in. Andra har varit bebodda men nu står öde. Varför det är så har finns det många olika anledningar till men det är jag inte kompetent till att skriva en avhandling om.

Ett mycket populärt träd i området är det sterila mullbäret. Det har fördelen att det inte släpper någon frukt som kladdar ner marken. Och tyngder man ner grenarna så blir det fina skuggtak.

När jag gått långt och högt upp i bergen var det dags att byta stig för att vandringen inte skulle ta hela dagen. Jag hade sett ut gångvägen på kartan innan, men det är inte alltid det är så väl uppdaterade. Jag fick ta mig fram genom busk-landskapet där den obefintliga stigen var inritad. Några lindriga rivmärken på smalbenen blev det. Men dom är vana vid så mycket värre.
Det gick snabbt att ta sig nedför och det berodde nog mest på kaffesuget.  

Höstlök och benknotor

Foto C. Fryle

Ännu en tur i bergen har vi avverkat. Målet var att gå en vacker vandring och samtidigt få se lite av de första blommande höstlökarna.
Vi körde till Miléa och parkerade bilen på torget. Vid ett litet kafé satt några herrar och pratade. Den enda som arbetade var dödgrävaren på andra sidan muren där gravarna finns.
Vägen upp mot klostret Panagia Giatrissa har jag gått förut så inga digitala kartor behövdes. Det är ju bara att följa ledmarkeringarna.
Den första biten går man i något som liknar svenska fägator. Det är en av områdets bästa växtplatser för cyklamen. På skuggsidorna växer C. hederifolium och där solen kommer åt C. graecum.

Så här års ser vi inte så mycket blad men desto fler blommor. Variationen är stor och några ser ut som små vindkraftverk.

När vi kom lite längre upp blev marken magrare och vi gick på små stigar, stenlagda kalderimer och nere i själva bäckfåran.
På ett ställe var vi ouppmärksamma och gick fel. Men det var ju bara att plocka upp mobilen och kolla på den digitala kartan och se var vi var i förhållande till leden. Men min mobil fanns inte någonstans. Jo, hemma på skrivbordet – till ingen nytta. Så vi fick springa runt och leta efter leden. Men det var inte lätt för här på bergssluttningarna går boskap och gör egna leder kors och tvärs. Fast någon boskap såg vi inte till, men väl en gammal sköldpadda.

Men man ska inte sörja över att man är vilse. Hade vi följt spåret så hade vi missat några fina exemplar av Colchicum bivonae (höger). Till vänster en Prospero autumnale. Den växer överallt, men är lätt att missa ändå för den är så liten. Men kryper man nära så upptäcker man dess skönhet.

När vi väl hade hittat rätt igen så kom vi till ett parti där denna vackra Crocus boryi hade börjat blomma.

Foto C. Fryle

Till slut kom vi fram till en källa dit djur av olika slag kommer för att dricka vatten. När vi närmade oss så hördes vildsvinen springa och gömma sig.
Här var det skönt att skölja av sig och sitta under de stora valnötsträden och torka.
Sen var det bara att vända om och gå stigen neråt tills vi nådde vår bil igen.

Nyfikenheten över vad dödgrävaren höll på med fick mig att gå in på kyrkogården. Där hade han radat upp ben från en avliden. Jag kan inte traditionerna, men antingen är dom väl uppgrävda eller så ska dom grävas ner.  

Taggar och rutter

Att vandra i omgivningarna här i Mani är en härlig upplevelse. Men det är svårt att ta sig fram planlöst. Därför använder vi markerade leder, digitala spår och rutter. Jag har lagt ut massor med rutter som kan användas av andra. Det är kul när jag ser att någon verkligen har följt i mina fotspår.
Idag var målet att gå en fin vandring och samtidigt lägga ett bra spår som både vi och andra kan använda i framtiden.
Det kändes lite extra angeläget att digitalisera just denna vandring. Vi har en gång tidigare misslyckats med att ta oss ner från Hagia Sophia till klostret Likaki.
Så idag vände vi på rutten och gick upp från klostret på branten där vi gick bort oss på nervägen sist. Det är faktiskt mycket lättare att följa en stig uppför än nedför.  

Ner till flodbädden var det en hyfsat bred väg, men på norrsidan var det stenigt och en hel del snår.

Smilax aspera på bilden till vänster har långa väldigt taggiga revor som man hela tiden fastnar i. Men när man känner blomdoften så blir den förlåten. Blommorna varierar från vita till rosaröda. Och bären är vackert klarröda.
På den högra bilden ser du bladen från en mycket vanlig ek. Den river gott i skinnet när man kommer för nära. Bladen är stenhårda och mycket vasstandade.

När vi kom in i den lilla byn Kalyves hittade vi ett kapell tillägnat jungfru Maria. Till vår lycka var det öppet så vi kunde komma in och titta på de fantastiska väggmålningarna.
När vi gått några få meter längre in i byn träffade vi en vänlig och pratglad holländare. Han frågade vart vi var på väg. När vi talade om att vi skulle till Likaki sa han att vi gått lite för långt. Han var vänlig och visade oss till rätt stig.

Likaki 2007

Vägen ner till klostret var lätt och mycket använd. Och det kan vi nog tacka klosterrenoverarna för.
Nu var klostret omringat av ställningar och takteglet glänste nytt.
När vi var här för första gången 2007 var stället mycket vackrare. Men det är roligt att någon lägger kraft och pengar på att bevara stället.
Insidan av klosterkyrkan har jag bara sett på bild. Och det är en stor önskan att någon gång få se den IRL.

Efter nästan fullgjord vandring fick vi denna vackra vy över Kardamili.
Dit åkte vi på hemvägen för ett stopp på kajen för ett bad.

Länk till Vandringen:
https://my.viewranger.com/route/details/MzQ0MDcxNg==