En upptäcktsresa i det lilla


När man hamnar i en ny miljö så finns det mycket att upptäcka. Träden, arkitekturen och gatulivet är sådant man upptäcker utan ansträngning. Det kommer på en automatiskt. Men de små sakerna kräver lite mer. Och jag bestämde mig för att sätta fokus på de små sakerna. En av anledningarna till detta är att jag alltid varit en usel macrofotograf. Så jag bytte till ett macroobjektiv på kameran och gav mig ut.
På stränderna växer denna lilla blomma på långa stänglar. Trots att vinden var måttlig vajade stänglarna mer än lovligt. Men jag hittade några stänglar som rörde sig lite mindre. Det blev ett 20 tal bilder och ingen jag blev direkt nöjd med.


Då var det lättare med detta snäckskal som är hårt fixerat i berget. Och så är ju det betydligt större än blomman.
Jag tror att snäckskalet har varit helt inneslutet men på grund av eroderingen så tittar de fram.


Jag går dagligen förbi ett litet träd med dessa läckra förställningar. Egentligen så behövs inget macroobjetiv för förställningen är lite större än ett hönsägg.


Djur finns det gott om i vår olivlund. Ibland kommer de på besök ända upp på altanen. Denna vad det nu är tog nog sig en tupplur för den hade inga planer på att flyga.


Men lättast är ändå att fotografera djuren när de är döda. De ger en tid att testa många vinklar och kamerainställningar.
Jag inser att det krävs mycket mer övning för att bli en hyfsad macrofotograf.

På högre höjd


Efter många heta dagar nere vid kusten ville vi upp i bergen. Vi beslöt oss för att försöka köra upp genom Vassiliki Forest till Kalamata klätterklubbs stuga. Det är ett bra ställe att vandra från om man vill upp på riktigt hög höjd. Härifrån går också en markerad led upp till Taygetos högsta topp Profitis Ilias. Jag skulle bestämt avråda någon från att köra upp dit med en tvåhjulsdriven bil. Men det gjorde vi – med hjärtat i halsgropen!


Vi valde att följa leden upp mot Profitis Ilias. När vi kom upp över trädgränsen så öppnade sig ett sagolikt vackert landskap.


Långt bort syns toppen. Någon gång ska vi upp på den. Men denna gången startade vi vandringen ett par timmar för sent för att nå ända upp i acceptabelt väder. Så vi vände någon kilometer innan. Regn och åska förföljde oss på tillbakavägen.


Så här års vill vi högt upp för att hitta den intressanta floran. Och vi fick verkligen se många rara växter. Det var några små snölegor kvar efter vandringsvägen och i dess kant blommade krokus (Crocus nivalis).

Där det finns snötryck och starka vindar föredrar växterna att bli låga och kompakta.


På tillbakavägen var det skönt att komma ner till trädgränsen där vi kunde få lite skydd från regnet. Och åsknedslagen höll sig ett par kilometer söderut.


Under tallarna hittade vi riktigt vackra eldsalamandrar. De trivdes säkert extra bra nu när det blivit lite fuktigare.


Tillbakavägen gick på samma usla vägar men vi tog oss neråt. När vägarna äntligen blev riktigt bra så fick vi trängas med boskapen.

En promenad genom byn


När jag vill ta det lite lugnt och slappna av så tar jag mig gärna en promenad. Egentligen började promenaden med att jag skulle fotografera vår skylt ute vid vägen. Färgkombinationen blev bra. Den syns bättre än alla andra skyltar i området. När jag ändå var 40 meter från huset så tyckte jag det var lika bra att fortsätta gå.


Vi bor i norra delarna av Agios Nikolaos. I södra delen är det tätare bebyggt. Och det byggs rätt mycket ända bort till berget i söder.


Över allt i Grekland finns det vackra dörrar. Christina är galen i att fotografera dem. Jag nöjer mig med en och annan dörr.

Den grekiska trädgården är inte mycket att skryta över. Visst finns det en och annan vacker. Men de är väldigt sällsynta. Men det är vanligt att man planterar några vackra buskar runt huset.


Även perenner ser man och denna gladiolus var så hög att jag fick titta upp på den.


Att odla i krukor och i begagnade olivdunkar är vanligt. Då kan man välja något lite exklusivare.


I mani byggs nästan bara stenhus. Men i byar med lägre kulturvärde får man även bygga putsade hus. Och Agios Nikolaos är nog en rätt ny bostadsort. Före världskrigen var det nog bara en hamn för fiskare som bodde längre upp i bergen.


Att turistsäsongen närmar sig ser man på att fler tavernor öppnar och att ortens enda klädbutik skyltar med fina plagg.


Mellan marinan och vårt hus passerar jag några av traktens kattälskare. Och det kan gå hett till mellan katterna. Har man riktig otur så kan ett öga stryka med.


Innan jag åter kom hem passerade jag Gnospi. Det såg så lockande ut så jag gick hem och bytte kameran mot badbyxor och gick tillbaka till Gnospi.

Nikon tar oss till nya höjder


Varje morgon när vi tappar upp vattnet till vårt morgonkaffe så tittar vi ut genom köksfönstret och ser en vacker bergstopp. Ibland kan den vara täckt av ett tunt lager snö eller så har molnen svept in den i ett mjukt ludd. Men idag så syntes toppen klar från vårt fönster. Så vi packade snabbt våra ryggsäckar och körde söder ut till Mount Nikon fot.


Vägen upp var nästan en mil lång. Men väldigt lätt eftersom det är en dålig grusväg hela vägen. Vägen är en favorit bland traktens mountainbikecyklister.


Mycket hade blommat över där vi startade men ju högre upp vi kom desto fantastiske blev blomsterprakten.


Efter 836 meters uppstigning kom vi upp till Mount Nikon topp på 1203 m.ö.h.
Där kunde vi titta ner på vår hemby Agios Nikolaos medan vi njöt av vår medhavda matsäck.
Sen var det bara att vända och gå de ca. 10 kalorimetrarna tillbaka.
Men det var inte sista gången vi besökte platsen. Vi såg många krokusblad högt upp och även mängder med orkidéer som inte var i blom.


Några orkidéater var i blom nu. Och orkidéer är alltid roligt att hitta.

Veckor med besök

Nu är det tredje veckan vi har besök av vänner från Sverige. Och alla har varit intresserade av naturen. En har snöat in på djur. Gärna små som kryper och krälar. En gäst är tokig i växter. Och gästen vi har här nu gillar att röra sig i naturen med kameran. Så det har blivit mycket naturvandring för Christina och mig. Men idag blir vi nog inne. Det blåser från berget och regnet kommer från sidan.


Runt bergsmassivet Taygetos finns det massor av fina miljöer att vandra i. Gamla byar, stigar som använts i tusen år, djupa raviner och snöklädda toppar. Och vill man inte vandra så går det fint att undersöka området med bil eller cykel. Fast cykla uppför bergssluttningarna är inget för amatörer. Här krävs det starka ben – eller elassistans.


Lena och Christina förundras över blomsterprakten nedanför vårt hus. Udden brändes av förra året och nu sprutar det upp pionjärväxter.


Att gå efter strandpromenaden mellan vårt hus och Stoupa tar inte så lång tid. Men har man en fotograf med sig får man lägga på en timme. Vyerna är många och växtligheten fantastisk. Som denna suckulent, Carprobrotus edulis.


Den största överraskningen i veckan var att vi hittade en snödroppe så här års och på relativt låg höjd. Galanthus reginea-olgea ssp. vernalis är en vårblommande form av arten som i vanliga fall blommar på hösten.


Man vet aldrig vad man stöter på när man vandrar i bergen. En tjej med hund på ett hustak. Där uppe är nog utsikten magnifik.


Även på stranden kan man hitta oväntade fotoobjekt.