En hög sand och en basväxt

 


Lyckan är att få en leverans av ogräsfri sand. Sanden ska främst vara till att plantera växterna närmast huset i. Men jag använde lite idag när jag planterade några Nerium oleander på grund av jordbrist i några av planteringsgroparna.


Nerium oleander är en mycket använd växt här i Grekland. Den är bra i olika typer av planteringar. Man ser den ofta som planteringar i vägkanterna. Men vi ska ha våra som friväxande häckar för att minska insynen i trädgården. Tyvärr så är det oftast omöjligt att köpa färgvarianter här. Man får köpa dem i blom eller så får man se var det blir. Nu har jag planterat ett 20 tal, det har varit ett tungt jobb.


De första jag planterade gav mig ett värdigt motstånd. Att gräva i vår jord när den är torr är nästan omöjligt. Trots hjälp av korp och hacka så är det nästan omöjligt att få ett tillräckligt vitt och djupt hål. Men nu har jag kommit på ett mycket effektivare sätt. Jag vattnar rejält på platsen för plantering innan jag börja gräva. Efter det lyckas man oftast gräva ett hål på ett par minuter. Sen är det bara att plantera. Men ofta är plantorna väldigt kompakta i rotsystemet. Då spolar jag bort mycket av jorden eller leran i rotklumpen innan plantering.


Ibland är det bara sten som kommit upp när jag grävt. Då räcker inte jorden till att plantera i. Då kan det vara bra att ha en hög med sand att återfylla med.
När planteringen är gjord så planterar jag två tre specialpreparerade petflaskor i planteringsgropen. Detta ger en mycket effektivare vattning än att vattna direkt på jorden. Idealet hade varit att ha droppbevattning. Med det skulle bli för mycket slang när vi planterar på så många olika ställen.


Sist täcker jag ytan för att minska avdunstningen. Ett tjockt lager växtklipp eller sten där det är lämpligare hindrar avdunstningen effektivt.

Nikon tar oss till nya höjder


Varje morgon när vi tappar upp vattnet till vårt morgonkaffe så tittar vi ut genom köksfönstret och ser en vacker bergstopp. Ibland kan den vara täckt av ett tunt lager snö eller så har molnen svept in den i ett mjukt ludd. Men idag så syntes toppen klar från vårt fönster. Så vi packade snabbt våra ryggsäckar och körde söder ut till Mount Nikon fot.


Vägen upp var nästan en mil lång. Men väldigt lätt eftersom det är en dålig grusväg hela vägen. Vägen är en favorit bland traktens mountainbikecyklister.


Mycket hade blommat över där vi startade men ju högre upp vi kom desto fantastiske blev blomsterprakten.


Efter 836 meters uppstigning kom vi upp till Mount Nikon topp på 1203 m.ö.h.
Där kunde vi titta ner på vår hemby Agios Nikolaos medan vi njöt av vår medhavda matsäck.
Sen var det bara att vända och gå de ca. 10 kalorimetrarna tillbaka.
Men det var inte sista gången vi besökte platsen. Vi såg många krokusblad högt upp och även mängder med orkidéer som inte var i blom.


Några orkidéater var i blom nu. Och orkidéer är alltid roligt att hitta.

Veckor med besök

Nu är det tredje veckan vi har besök av vänner från Sverige. Och alla har varit intresserade av naturen. En har snöat in på djur. Gärna små som kryper och krälar. En gäst är tokig i växter. Och gästen vi har här nu gillar att röra sig i naturen med kameran. Så det har blivit mycket naturvandring för Christina och mig. Men idag blir vi nog inne. Det blåser från berget och regnet kommer från sidan.


Runt bergsmassivet Taygetos finns det massor av fina miljöer att vandra i. Gamla byar, stigar som använts i tusen år, djupa raviner och snöklädda toppar. Och vill man inte vandra så går det fint att undersöka området med bil eller cykel. Fast cykla uppför bergssluttningarna är inget för amatörer. Här krävs det starka ben – eller elassistans.


Lena och Christina förundras över blomsterprakten nedanför vårt hus. Udden brändes av förra året och nu sprutar det upp pionjärväxter.


Att gå efter strandpromenaden mellan vårt hus och Stoupa tar inte så lång tid. Men har man en fotograf med sig får man lägga på en timme. Vyerna är många och växtligheten fantastisk. Som denna suckulent, Carprobrotus edulis.


Den största överraskningen i veckan var att vi hittade en snödroppe så här års och på relativt låg höjd. Galanthus reginea-olgea ssp. vernalis är en vårblommande form av arten som i vanliga fall blommar på hösten.


Man vet aldrig vad man stöter på när man vandrar i bergen. En tjej med hund på ett hustak. Där uppe är nog utsikten magnifik.


Även på stranden kan man hitta oväntade fotoobjekt.

Tulpanjakt

Eftersom vi har besök av en riktigt hängiven växtälskare så drog vi iväg söderut för att se på tulpaner och annat. Södra delen av Mani-halvön är karg och torr. Naturen liknar den på många av Greklands öar. Längst ner på sydspetsen ligger en halvö på halvön (blir det en kvartsö då?).
I ”Mountain Flower Walk. The Greek Mainland” finns en bra beskrivning av platsen där tulpanerna växer. Vi skulle stanna i andra kurvan och gå upp på åsen. Där finns tulpanerna. Vi räknade kurvor och sprang upp på åsar utan att hitta några tulpaner. Men det gjorde inte så mycket. För vid ett stopp 500 meter tidigare gick jag upp på en kulle för att ta en vybild. Och där uppe växte det massor av vackra tulpaner.

Tulipa goulimyi

 


Efter tulpanstoppet åkte vi ner till byn Porto Kale och drack oss pigga på kaffe och te.

Convolvulus oleifolius

Malva arborea

Denna malva som Christina fotograferar är lite större än alla jag sett tidigare.

Ophrys lutea

Orkidéer av olika slag hittar man överallt så här års.

Anacamptis pyramidalis

Salvia frutescens

Matthiola sinuata

 

Nya prylar och nya matupplevelser i olivlunden


Eftersom vi är så nya här i olivlunden så tillkommer det hela tiden nya saker. En ganska liten obetydlig händelse är att min hemmabyggda soffa har fått trasmattor på toppen – inköpta på Jumbo i Kalamata. I Sverige tror jag den affären är helt inriktad på leksaker. Här i Grekland har de mest husgeråd.


Idag har jag också provkört min nya klippare. Vegetationen i lunden är nu så frodig så det kan vara svårt att ta sig fram. Så det har blivit gångar kors å tvärs. Klipparen är effektiv, men lite jobbigt att ta sig fram med där det är mycket sten i ytan.


Nedanför altantrappan blev det klippt lite extra för att markera siktlinjen.


Och så har vi Filippa här. Och som vanligt är hon en mästare på att plocka saker. Idag blev det Crithmum maritimum. I SKUD står det att det svenska namnet är det ganska intetsägande ”saltmärke”. De alternativa svenska namnen havsfänkål, siöö fennekåål och strandfänkål ger en tydligare vink om att växten är ätbar och god. Googlar man recept på det engelska namnet rock samphire dyker det upp mycket spännande. Detta är en väldigt vanlig växt här på strandklipporna. Men i många områden där den uppskattas i mathållningen är den ovanlig. Den är mycket populär och dyr på Paris lyxkrogar. För oss blev den tillbehör till lunchens omelett. Och vi blev mycket förtjusta i smaken, så det var inte sista gången vi åt Crithmum maritimum.


Till kvällen blev det något betydligt vanligare. En grekisk sallad. Och lite vildsparris.