Efter en semester i Sverige kom vi till slut hem. Resan tog lång tid och vi var inte hemma förrän några minuter över 23,00.
Vi möttes av ett hem som var prydligare än när vi åkte. Husvakterna skötte sig mycket bra.
När vår katt Kimchi hörde våra röster kom hon som ett skott och la sig på rygg för att bli klappad. Där efter fick hon en väldig fart och ville leka. Hon for upp och ner i olivträden.  Mörkret gjorde att vi var tvungna att flytta in leken. Där fortsatte hon sitt springande och hoppande tills jag blev trött och vi la oss i sängen. Sen sov vi gott några timmar till hon väckte mig och vill ut och jaga sork. Eller vad hon hade för planer.

På morgonen efter hemkomst var det dags att inspektera höns och trädgård. Två hönor tjurade och ville inte gå ut.  Konstigt att de inte förstår att de måste vara ägg under dem för att de ska bli kycklingar. Men de har antagligen hönshjärnor.

På nätet runt hönsgården klänger en vinranka. Trots att många klasar blivit bortklippta så finns det otroligt många klasar som strax är mogna.
Vi har två vinrankor till. Men bara en av dessa ger lite frukt och den andra tror jag inte har några klasar.

Popkornmajsen ser lite tanig ut. Jag har ökat bevattningen så jag hoppas på många stora kolvar.

Bevattningsmunstyckena kollar jag ofta för de ha lätt att sätta igen sig. Men det var ingen större fara med munstyckena. Där emot hade en bevattningsautomat slut på batteriet. Den slingan hade nog missat några vattningar.
När vi åkte till Sverige var det alldeles lagom svalt. Hade jag vetat att det skulle komma en värmebölja så hade jag fördubblat vattenmängden.  

När jag varit borta så länge längtar jag hem så jag kan laga mat och pyssla med annat i köket. Första köksuppgiften var att tappa min Limoncello på flaska. Tycker att det blev lite för lite citronsmak men styrkan och sötman finns där.

Äntligen har vi kommit i gång med vår simning. Det blev senare i år. I torsdags gjorde jag en provtur på 350 simtag. Det var tungt. På fredagen fick jag med mig Christina. Vi sa att vi börjar med 500 meter. Det gick så lätt att vi dubblade sträckan. Idag var vi i igen och sam 1000 meter. Jag hoppas att vi ska kunna simma hela sommaren och långt in på hösten. Men man vet aldrig. För mig gör nästan allt ont numera. Mad artros i höften och spinal stenos i ryggen så kommer smärtorna lätt och ofta. Men det hjälper inte att sitta still. Simning är det som gör minst ont om vattnet är varmt. Är det för kallt så får jag fruktansvärda kramper i benen.

 Nu känns det som om jag kommit i kapp och landat hemma. Nu vill jag ägna de heta eftermiddagarna i svalkan inomhus och sy.
Vi fick med oss massor med tyg från Sverige. Och en hel del kul textil-färger.