Kategori: Vandring

Nytt år nya rutiner!

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar


2023 la jag ut en bild om dagen på Instagram. Det tog rätt mycket fokus från min blogg. Men nu är det nytt år. Instagramuppdateringarna kommer bli färre och blogginläggen kommer förhoppningsvis med tätare intervall. Vi får se hur det går. Orosmomentet är en katt som kommer och lägger sig i min famn varje gång jag sätter mig vid datorn. Vilket gör det svårt att producera något där.
Jag får bli lite hårdare och kasta ut den störande katten om det blir för jobbigt.

Först en liten tillbakablick på 2023. Året bjöd på många härliga upplevelser. Men inget slår veckan då mina barn och barnbarn var på besök.

Det nya året började bra med strålande sol och folk på stränderna. Men redan på dag två så kom duggregnet.

Det har hänt en del sedan förra blogginlägget. För mig har det blivit roligt att fotografera växter igen. Jag har ju liksom inte haft någon användning för växtbilder efter som Christina alltid tar bilder på samma växter och dessutom gör det bättre.
Nu har vi gått med i iNaturalist som är en databas där det läggs in alla typer av naturobservationer. Där kan man också söka på växter, djur med mera. De flesta växterna presenteras med exakt position. Men vissa extra skyddsvärda växter kan man bar få se ungefärlig position på.
Det är en mycket bra site för de som har ett naturintresse.


Vi har också gått med i en grupp som rensar upp och återställer vandringsleder. Som gammal trädgårdsmurvel så är det en lätt match att ta itu med alla hemska taggiga växter. Värre än taggar är dammet från Phlomis fruticosa. Det får alla att hosta och nysa något förfärligt.

Vi har kommit in i ett textil flow. Christina har alltid varet en mästersömmerska. För mig är hantverket helt nytt. Jag började med att brodera. Det är en perfekt syssla när man vill ta det lugnt eller när det regnar. Sen började jag låna Christinas nya symaskin. Det blev en riktig höjdare. Men väldigt svårt att förstå sig på maskinen och tekniken. Sen att lägga sömmarna i rätt ordning och vända tygbitarna åt rätt håll är en utmaning det med.


I dag på förmiddagen blev det en ny modell på en kasse. Jag gillar den skarpt. När jag syr nästa av samma modell så ska jag göra den lite bättre och lite snyggare.   

En regnig dag?

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Vad gör man en dag då väderleksappen lovar massor med regnskurar hela dagen?
Eftersom vi har botaniskt intresserade vänner här just nu så beslutade vi oss för att botanisera i vägkanterna. Vi vet var de intressantaste växterna kan finnas, så det är ingen större risk att vi är långt från bilen om en häftig regnskur beslutar sig för att dränka oss.

Vi körde en bit söder ut och hade inte väntat oss att få se så många arter av intressanta höstblommande lökväxter. Sternbergia lutea och Narcissus serotinus är normalt tidiga, så de var vi säkra på att få se.  Däremot så är det väl tidigt för höstkrokus. Men vi hittade både Crocus niveus och Crocus goulimyi, om än i blygsamma bestånd.

När vi gjort några botaniska stopp utan att ha fått något regn så beslutade vi oss för att köra vidare till Tigani.
Tigani betyder stekpanna och halvön är mycket lik en stekpanna i formen.

Vi gick inte ut på själva stekpannan utan tog en kort stig söder ut till kyrkan Ekklisia Odigitria. Den ligger mycket dramatiskt mot en hög klippa som sträcker sig långt upp mot himlen. Nedanför störtar berget brant ner mot havet.
Från norr syns kyrkan knappt då den har samma färg som bergväggen.  I klipporna runt om finns grottor där folk har bott. Troligen inte permanent. Men jag kan ha fel.
Kyrkan är i rätt dåligt skick. Målningarna har tagit skada av vind och vatten.

På golvet finns det stenar som är dekorerade med figurer som jag inte känner igen från andra kyrkor. Den tvehövdade draken är rätt vanlig. Men den här har bara ett huvud och liknar mer en fågel.

Den korta stigen från vägen till kyrkan bjuder inte på så många utsvävningar i terrängen då området är så brant. Men det gör inte så mycket, för miljön längs stigen är så speciell att den ändå är mycket intressant för oss som gillar att springa runt och leta fina växter.

Efter kyrkobesöket ville vi ha lunch och sedan ett bad.
I byn Porto Kokorakis finns både taverna och badstrand. Men tavernan var stängd så vi tog bara några bilder på den fina runda naturhamnen som finns mitt i byn, innan vi åkte vidare till Areópoli och intog en god lunch.

Areópoli ligger en liten bit från havet, så vi åkte ner för backen till Limeni och badade i fantastiskt turkosblå vatten.

På vägen hem stannade vi vid en brant klippvägg som nästan inte har någon sol på hela dagen.  Här växte den väldoftande Campanula versicolor.
Det blev en riktigt bra dag utan en enda regndroppe.

Manihalvön. Den perfekta platsen för vandrare!

PubliceratFörfattareLeif Fryle1 kommentar

På Manihalvön finns många vandringsleder. Övriga Grekland saknar inte heller vandringsleder. Men här i Mani har det alltid bott folk och körbara vägar anlades först långt senare än på andra platser i Europa. Därför har folk förflyttat sig mellan byarna på stenlagda stigar som än idag ofta går att använda. Många vandringsleder är beskrivna i böcker och på nätet, så det är lätt att hitta en för alla tillfällen. Vandringsturismen är inte så utbredd som på många andra håll. Vilket både är en fördel och en nackdel. Du slipper trängas med andra vandrare. Nackdelen kan vara att vissa leder är dåligt underhållna. Men det finns alltid lokalbefolkning att fråga till råds.


Härom dagen deltog vi i en vandring med en lokal vandringsgrupp. Femtio personer hade slutit upp och det var trevligt att få lära känna nya människor. Men det var lite för många för att jag skulle känna det där sköna lugnet som en vandring ger.

Igår var vi ett mycket mindre gäng, åtta skandinaver och ett par britter, som gick till några avfolkade byar på smala stenlagda stigar. Den största delen av sträckan var riktigt bra. Men en kilometer var lite igenväxt och gav oss rivsår på våra barhudade vader.

Fördelen med en liten grupp är att man hinner prata med alla och uppleva mer av naturen.

Ibland passeras någon taverna på vandringarna. Det är lyxigt. Då kan man köpa sig lite mat eller en kall öl.

Igår gick vi till Pepon. Där såg vi inte en enda boende. Det beror nog på att ingen bor där.

Sen gick vi vidare till Leontakis. Där såg vi både en hund, en bil och färska spår av människa.
När vi kom tillbaka till Diporo där vi startat vår vandring så satt det en man och reparerade en bil. Någon i vårt sällskap frågade hur många det bodde i byn. Jag lyssnade inte så noga på svaret men jag tror att han sa att det bara var han som var bofast där.


Christina och jag har alltid span på floran när vi vandrar. Igår hittade vi en fantastisk Campanula versicolor. Det är nog den kraftigaste vi sett.

De flesta av våra vandringsvänner trampar runt på stigarna utan att se en enda växt som är mindre än dom själva.

Bästa sättet att avsluta en vandring är med ett bad i havet. Den lyxen fick vi njuta av igår.

.

Under ett rosa hav!

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Igår vandrade vi från Kelefa till klostret Spiliotissis som ligger i närheten. Vägen dit gick över en ravin och stigen var nyröjd. På vägen tillbaka gick vi på en dålig väg som tydligen ska bli bättre. En lång sträcka var vägen breddad och nyhyvlad Det bli en cementväg sa mannen i väghyveln.
Alla rara växter på vägar och stigar var borta men det var väldigt lätt att ta sig fram.

Om det fanns lite blommor på vandringsvägen fanns det desto mer på bergskanterna över oss. Förra året brann det på berget. Det brann ett band nästan över hela Manihalvön från Oítilon till Gýtheio. Det har gynnat blomningen hos Silene integripetala som får riktigt bra fart efter bränder. Det är bara på ett litet område av Peloponnesos den växer.  Men vi kunde se den sträcka ut sig i en mils bredd samtidigt.

På vandringen hade vi med oss några riktigt goda vänner som har hus i grannbyn söder om oss. Vi satt länge i klostret och åt vår medhavda matsäck. Det blev mycket prat och skämt och ibland blev det lite språkförbistringar efter som vi inte har samma modersmål. Men efter som alla är glada och positiva så spelar språkat ingen roll.

Inte en levande själ mer än mina vänner såg jag till på klostret. Men väl massa hädangångna nunnor.

Trots att klostret var obemannat så fanns där en öppen butik. Här fanns ett stort utbud av ikoner, böcker heligt vatten med mera.
Jag nöjde mig med att köpa smågodis och lyckades hålla mig borta från tsipouron som är en grekisk spritsort. Jag vill ju inte att nunnorna ska bli utan alkohol när de kommer tillbaka till klostret.

Väl hemma igen var jag trött och ville bara sitta och hänga i en stol. Men jag hade förberett ett senapskok så det var bara att ta itu med det.

Söndag med två mål

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Efter en lördag med mulet och blåsigt väder var det gott att vakna upp i ett soligt och vindstilla Mani.  I veckan hade Christina sett bilder från en fyr i närheten som vi inte visste fanns.
Så vi åkte norr ut och ut på udden sydöst om Kalamata. Här är fin utsikt över Kalamata, berg och hav. Överallt växer det olivträd. Det hör ju området till.

Vi parkerade bilen vid kyrkan Aghios Dimitrios. Valde vägen som går till fyren och som inte har något namn på några kartor. Efter 500 meter hade vi ett vägval. Jag var säker på att det var den vänstra, så jag kollade inte kartan så noga. Så vi gick 825 meter nedför innan vi upptäckte att vi gått fel. Efter ytligare 825 meter uppför så var vi på rätt väg igen.

Fyren ligger vackert i landskapet med utsikt över Kalamatabukten. På andra sidan ser man Peloponnesos västligaste tunga. 

Vårt mål blev nu beach Dikotaki för en lunch och kanske ett bad. Vägen dit är väldigt lång. Men genom att snedda genom buskvegetationen kunde vi kapa vägen med 75 %. Att gå utanför stigarna i Manis kuperade buskterräng är inte att rekommendera. 100 meter bland buskar och snår tog en dryg halvtimme. Sen var det fin väg till stranden. Har fick vi mat, vila och ett kallt bad. När kraften återvänt gick vi den långa vägen tillbaka till vår parkerade bil. Men denna gång gick vi hela tiden på bra vägar och stigar och slapp taggar som hela tiden ville in i huden.

Så här såg vår promenad ut. Det kan vara bra att ha ett spår sparat till nästa gång vi besöker området. Jag hoppas Cristina har lagt in varningstext för smitvägen genom buskterrängen.

Hela vår vandring kantades av tusentals orkidéer.