Upptäcktsfärd till södra Manihalvön

Igår gjorde vi en tur söderut på Manihalvön. Söder om Areópoli tog vi bergsvägen över till östra sidan. Efter vägen gjorde vi några stopp för att titta på all vårblomningen.
Utanför Flomochóri stannade vi för att ta några vy bilder.
I Flomochóri finns det många traditionella stentorn. På östra sidan av halvön finns det gott om torn och en hel del används än i dag som bostäder.
Efter stoppet följde vi kusten söder ut.

Oftast kör vi runt halvön motsols. Men igår blev det medsols. Det gjorde att vi upptäckte att vi kunde ta oss ner till byn Agios Kyprianos mycket lättare an vi visste om. När man kommer från andra hållet ser man byn långt uppifrån bergsryggen. Det ser ut som om det bara finns en väg dit och om man åker dit så måste man ta samma väg tillbaka.
Men nu studerade vi kartan noga och såg att det gick att ta en kustväg fram till byn och slingra sig upp till stora vägen på södra sidan om byn.
Det var lite liv i byn. Men under badsäsong är där säkert riktigt livat med massor av folk på stranden.

Fortsätter man söder ut på en grusväg från Agios Kyprianos kommer man till den mycket fina strand, Paralia Ampelo. Hit kommer vi absolut åka någon gång när vattnet har blivit något varmare.

När vi kom upp till huvudvägen igen så stannade vi en av Manis snyggaste små kyrkor. Kyrkan har fått namnet Agios Nikolaos. Samma namn som flera tusen andra kyrkor i Grekland.
Vi har fotograferat här förr men i riktigt starkt solljus. Igår var ljuset mycket lämpligare för fotografering.

Vårt huvudsakliga mål var en högplatå långt söder ut på halvön. Här brukar det blomma något otroligt med anemoner och orkidéer. Lite anemoner blommade men inga orkidéer hade stuckit upp än. Vintern har varit ovanligt kall så allt är lite senare i år. Kanske blir det en tur dit om några veckor igen.

På egna ben i Agios Nikolaos

I går tog jag en promenad genom byn. För att ta mig dit så går jag på vår något steniga väg till havet och cykelbanan. Efter 500 meter når jag byn.
Nu var det länge sedan jag tog en promenad dit. Oftast är det cykeln som bär mig runt i omgivningarna.
Alldeles jämte kyrkan ligger ett nybyggt hotell. Det är byggt i en gammal ruin. Jag tror att det är färdigt att ta emot gäster. Varför skulle poolen annars vara fylld.

Utanför det nybyggda hotellet ligger ännu en ruin. Den skulle också kunna bli ett makalöst hotell. Att den har en riktigt stor tomt som nästan når ända fram till havet gör ju inte läget sämre.
Om det huset blir upprustat så kommer nog mitt favoritfikon att stryka med. Det har råkat växa upp framför entrédörren. Men bara 10 meter därifrån växer två ståtliga fikonträd. Och jag får väl nöja mig med att palla på dem på mina rundor.

Nu har det börjat rustas för turistsäsongen. På ΤΟ ΛΙΜΑΝΙ har de ställt ut borden så de öppnar antagligen första helgen i mars.

På min favorittaverna Hidden Garden pågår det riktigt stora ombyggnader. Det är tveksamt om de hinner öppna i början av mars. Men ”den som väntar på något gott”.

När jag vände hemåt igen så tog jag en sväng om baksidan av byn. Att en by har en baksida kanske inte riktigt stämmer. Men det är den känslan jag har.
Här passerar jag ett av byns skyttevärn. Den tomten är till salu och ligger riktigt bra. Förutom det beboliga tornet finns där ett litet enkelt hus med kök/badrum. Det är inget ställe man bor på hela året om. Men tomten är stor och fin och har byggrätt på en väldig massa kvadrat. Så har man stor plånbok så kan man bygga sig något fint eller kanske ett hotell.

När jag kommer ut till infartsvägen till byn så kommer jag till macken. Här brukar den trevliga ägaren nästan alltid vara och komma med glada tillrop när jag cyklar eller går förbi. Men denna gång syntes han inte till. Så här års har han rätt mycket att göra på sin olivpress, så han kan mycket väl vara där.

Vid Nema-bryggeriet svänger jag av in i lundarna för att ta mig de sista 100 metrarna hem.
Nema är ett mycket litet bryggeri med fantastiskt god öl. Det ska ni prova om ni någon gång kommer till Mani.
https://nema.beer/

Kameran alltid till hands!


Nu har gräsklipparen fått arbeta hårt i lunden. När jag hade två hundra kvadrat kvar att klippa så pajade klipparen. Men det gick att slutföra klippningen ändå. Nu hoppas jag att jag får fatt i rätt reservdel tills jag ska klippa nästa gång. Det är nog tre fyra veckor tills nästa klipprunda. Så det borde ordna sig.

Christina och jag har jobbat hårt i lunden den här veckan. Men så här i början av februari så finns det stor anledning att ta sig en kort bit upp i bergen. Vi misstänkte att mandelblommen hade börjat. Och det hade den men väldigt blygsamt. Endast två träd var i blom. Alla andra var bara i knopp. Så om en vecka igen finns det en stor anledning till att ta sig upp i bergen igen. Då får vi nog se hundratals träd i blom.

Jag brukar oftast ha med mig två smidiga systemkameror på sådan här utflykter. Men nu var det dags att testa kameran jag köpt för gatufoto i naturen istället. Och det gick ju komma relativt nära. Men jag saknar en vridbar skärm när jag fotograferar blommor på marken. Det blev till att åla fram mellan tistlar och koskit för att komma tillräckligt långt ner med kameran.


Det var betydligt smidigare att fotografera kvigan som tittade nyfiket på mig.

Vy-bilder är också trevlig och vackra vyer finns över allt här i Mani.

Våra höns är däremot lite knepiga att fotografera. Av någon anledning håller de inte huvudet still i mer än någon hundradel, då är det sällan jag trycker på avtryckaren.

En bra dag!

Igår kom jag äntligen hem till Mani. På flygplatsen i Kalamata stod en glad mottagningskommitté och tog emot mig.
När vi körde in på tomten så hade solen gått ned så det var inte läge att ta en trädgårdsrunda för att se vad som hade hänt på min drygt tvåmånaders bortavaro. På kvällen blev jag bjuden på en riktigt god fisksoppa med surdegsbröd som tillbehör. Av någon anledning så blev surdegsbrödet godare när jag inte var hemma och kunde baka. Utan Christina fått ta över baksysslan.

Idag vaknade jag i min egen säng till ljudet av fågelkvitter. Fast det var nog att ta i. Fåglarna började först kvittra när jag varit vaken tre timmar.
Frukosten fick jag äntligen äta ihop med min fru igen. Och spela Backgammon ingår förstås. Christina hade en bricka kvar när jag vann. Liten marginal men det är roligast att vinna på det viset.

Det var spännande att se hur Dotty skulle reagera när vi möttes igen. Hon var väldigt skeptisk. Dotty hoppade upp till mig flera gången men bara nosade snabbt på mig innan hon återvände till golvet. Tydligen är hon Christinas katt numera. Men jag ska vinna över henne på min sida igen.  

Kycklingarna har på några månader blivit stora ungfåglar. Dom är rätt så tama och är lätta att plocka upp. Men tuppen tycker att alla höns är hans och dom ska jag ge sjutton i. Så han slogs tappert med mina ben.

I grönsakslandet är det full fart. Nu finns där massor med kålväxter färdiga att skörda. Potatis har vi både nysatta och skördefärdiga. Det är rätt gott om röda jordgubbar. Ett par dagars strålande sol så får dom nog lite sötma.

Att komma från ett grått vinterväder i Sverige till varmt Mani med strålande sol är helt underbart. Förmiddagsfika intog vi på altanen i 20 graders värme. På eftermiddagen satt vi vid kajkanten i byn och år en god och sen lunch i bara skjortärmarna.
Nu snart vankas det födelsedagbakelse som Christina handlat i byn. Det tar aldrig slut på lyxen denna dag.

Varbergshelg

När fredagen kommer blir jag utslängd från Högsbo patienthotell. Då beger jag mig till Varberg där världens bästa före detta grannar upplåter ett rum, toalett, tvättmaskin med mera. Att det alltid finns varmt kaffe i deras kaffepanna uppskattar jag också.
Från fredag lunch till måndag förmiddag är det mycket tid som ska slås ihjäl. Många timmar har jag varit hos min syster och hennes man de senaste helgerna. Där finns alltid något gott att äta och dricka. Och så spelar vi skitgubbe. Tyvärr så är jag oartig mot mina värdar och vinner nästan varje parti.
I helgen var min som med barnen i Påskbergsskogen. Där kändes det tryggt för mig att umgås med barnbarnen i dessa coronatider. Kanske träffar jag dem inte fler gånger innan jag åker hem till Grekland igen. Och nästa gång kanske de blivit fyra.

Minsta barnbarnet Ylvali är ett riktigt charmtroll. Hon är fullt medveten om att hon är den yngsta lillasystern.  Självklart ska hon utnyttja den fördelen.

Mellansystern Lo är en riktig spexare med massor av energi i kroppen. Hon är lätt att fotografera. Jag tror hon har övningsposerat en hel del framför spegeln.

Storasyster Embla är den lugna systern. Hon är eftertänksam och klok. Det gläder en farfar och medlem i RFSL att hon bär regnbågens färger.

Nu är det vardag igen och jag kommer väl fortsätta driva runt i Göteborg och fotografera folk och fä.