Ett gott slut en bra början

2020 går mot sitt slut. Det blev ett regnigt slut. Mellan jul och nyår har det regnat massor. Så även på nyårsafton. Därför satt jag inne vid datorn hela förmiddagen och försökte vara kreativ i Photoshop. Jag skapade en del nya bilder av mina foton. Inte för att jag kommer ha någon större användning av dem. Men jag fick förmiddagen att gå och jag hade roligt.

Framåt lunch blev vädret lite bättre så jag tog mig en cykeltur. Jag var ute en tur dagen innan också. Trots att jag passerade tre samhällen så såg jag inte en enda människa. Men på nyårsaftons eftermiddag var det folk överallt och alla populära fiskeplatser var upptagna.

När jag kom hem från min tur började det att skymma men det hindrade inte Christina från att plantera småbuskar innanför vår entrégrind. Här ska bli en yta avgränsad av murar med ett böljande landskap av lägre buskar som lavendel, rosmarin, Cistus, salvia med mera. Alla plantor som sätts nu har Christina sticklingsförökat eller frösått.
På kvällen åt vi lite kanin och efter det försökte vi hålla oss vakna till tolvslaget. Men det var omöjligt trots ihärdiga ansträngningar.

Foto C Fryle

På nyårsdagen vaknade vi till ett strålande väder. Eftersom det var torkväder passade vi på att köra en maskin tvätt. När den var hängd packade vi våra ryggsäckar med lunchpaket och kameror och begav oss till bergen ovanför Kardamili. Här kryllar det av bra vandringsstigar och så har man en magnifik utsikt över Taygetos högsta toppar. Så här års när snön har lagt sig där uppe är de som vackrast. Snön kan ligga kvar länge. Ända tills midsommar finns där gott om snölegor.

Foto C Fryle


Vårt mål var kyrkan bredvid hotell Faraggi.  Hotellet är ett fantastiskt ställe att äta på, men det är fortfarande lockdown så ingen mat serveras där nu. På vägen dit passerar vi vildmark, olivlundar och byar. Det är svårt att låta bli att palla apelsiner när man går förbi ett översållat träd på en ödetomt. Så fyra små apelsiner slank ner i fickorna. Dom kunde konkurrera väl med citronerna om surheten. Gången innan jag pallade så gjorde jag det på min vän Åkes träd. Till och med destillerat vatten smakar mer än Åkes apelsiner. Så jag får nog sluta upp med att palla och börja betala för mig.

Foto C Fryle

Framme vid kyrkan packade vi upp vårt bröd, olivolja, salt och tomater. Bröd, olivolja och salt är numera med på alla våra utflykter. Och att även kunna äta färska egenodlade tomater efter nyår är inte så dumt.
Efter måltiden gottade vi oss länge i solen. Det är rätt fantastiskt att det går att ligga och sova middag på en stenläggning i januari. När middagsluren var avklarad vände vi nedåt och tog en parallell väg tillbaka till bilen.
Nu hoppas vi på många fina dagar och underbara promenader innan hettan blir för mycket för vandringar i bergen.  

Guerilla gardening i Agios Nikolaos

I Agios Nikolaos mellan marinan och Pantazistranden har vi en smal sandremsa mellan vägen och havet. Där växer en del intressanta växter. Den är också hårt utsatt för slitage av människor, hundar, slagregn och vågor. Vi har sett att det lilla beståndet av strandlilja Pancratium maritimum har minskat i antal. I år var det bara ett par ynkliga plantor som blommade. Långt ner i söder på Manihalvön finns stora sandstränder där den blommar i tusental. I vår by finns inte förutsättningarna för ett sådant överflöd. Men vi vill gärna ha ett livskraftigt bestånd även i fortsättningen.

I oktober förra året sådde Christina Pancratium-frö i en kruka med ren sand. De grodde på bara någon vecka och har fått stå och växa till sig i krukbänken under det gångna året. Först som små sytrådar, men med tiden allt kraftigare. De har aldrig vissnat ner, utan hållit sig konstant gröna även under sommarens extrema torka. Vi har redan några exemplar i trädgården och fler har vi inte plats för i våra sandbäddar. I vår vanliga lera skulle strandliljan inte klara sig länge. Den vill ha ren sand.

Idag skakade vi loss all sand från frösådden. Rötterna hade utvecklat sig väldigt bra.

I eftermiddags tog jag en cykeltur till andra sidan byn. Med mig hade jag en plastkasse med många strandliljeplantor och en smal planteringsspade. När jag satt och planterade i sanden passerade många flanörer förbi på strandpromenaden strax ovanför mitt huvud. Du undrade säkert vad jag höll på med.

Förhoppningsvis får dom svaret om några år när massor av vackra vita strandliljor står i blom.

Regn, regn, regn och regn!

Nu känns det som det regnat i en evighet. På tre veckor har vi endast haft tre regnfria dagar. Det har inte varit så farligt som det kan låta. De flesta dagarna har vi sett sol och kunnat vara ute utan att bli dyblöta. Men de senaste dagarna har skurarna kommit tätt. Och de har känt på sig när vi stigit utanför ytterdörren. Då har molnen öppnat sina kranar så det bara har varit att vända 180 grader och ta skydd inomhus.  Igår fik vi 54 millimeter så nu har vi uppnått månadsmedelvärdet för december. Så nu kan det gärna ta slut.

Det är sällan det kommer så mycket regn att de når ovanför stenarna i floderna. Men nu kan vi se vattnet som rinner ut i vår fina badvik. Då är inte vattnet medelhavsblått längre. Lite mer som kaffe med mjölk. Åker man en bit upp i bergen så kan man se det bruna flodvattnet bilda vackra stråk i havet. Om det blir riktigt långvariga och kraftiga är det bäst att stanna hemma. För då kan vägar spolas bort. I år har vi inte haft några sådana incidenter. Dom kraftiga nedfallen har däremot drabbat både Kreta och de Joniska öarna.

Regnet har sina fördelar också. De flesta av våra växter har mått bra av att få fylla sina celler med lite mer vatten.
Trädtaklöken har tappat många blad under värmen och de som har varit kvar kar de knutit ihop i en hård boll. Men nu öppnar bladrosetterna sig och bladen sväller.

Det bli mycket inomhussysslor när vädergudarna är emot en. Idag bakade jag surdegsbröd på förmiddagen och Christina bakade lussekatter efter lunch. Så nu funderar jag på om vi måste köpa en ny frysbox.

Om vi har lite tur med morgondagens väder så tar vi adventsfikat ute på altanen i morgon.

När vintermörkret anfaller

Jag ser att många uppdateringar på Facebook där det man beklagar sig över vintermörkret. Och är man uppvuxen i ett snöfattigt Halland som jag, så förstår man hur det känns. Där kan det gå flera dagar innan man ser ljuset. Och då bör man tänka på att ta extra tillskott av D-vitamin. Men vi löser det på annat sätt. Här i Grekland är dagslängden flera timmar längre och vi ser solen nästan varje dag. Och visar den sig inte så är det ändå rätt ljust och behagligt ute. Så våra D-vitaminer införskaffar vi oss genom att vara ute i solen. Igår var en sådan dag som vi fick vistas i en strålande sol på bergssluttningarna runt Kotroni.

Foto: C Fryle

Det är lätt att bli förvirrad här i Mani, Grekland. vårblomningen är i full gång. Solen skiner så starkt att man får pusta ut under ett träd med höstfärger. Och en bit upp på Taygetos högsta toppar har den första snön fallit.

Även om de flesta stigar och vägar i området är väldigt bra så kan man stöta på ett och annat hinder. Och just regnvatten är något som vi tar emot med glädje. Efter sommarens torka behövs det mycket vatten för att fylla på magasinen. Och att få natur och trädgård att leva upp.

Foto: C Fryle

Cyklamen var det länge sedan vi såg något av, men nu visar sig både blad och en fantastisk blomning.

Foto: C Fryle

Den vita Crocus boryi har blommat länge nu. Det räcker att klättra upp 200 meter över havet för att få se täta bestånd.
Iris unguicularis har precis börjat blomma. Den kommer att blomma länge än. I ett vägdike hittade vi flera små irisplantor som blivit uppspolade och låg med rötterna bara. Nu funderar ja på att ta mig en tur dit och plocka några plantor så att vi kan få ett litet bestånd i vår trädgård.

Foto: C Fryle

Naturen efter stigarna vi går bjuder på många rara vilda växter. Men vi ser också en hel del intressanta saker i trädgårdarna. Som den här muren där det växer tre enorma kottepalmer. Och en av den har frön som påminner om hårda nötter.

Några kottepalmsnötter fick följa med hem för att förökas. Som tur är finns alla förökningsmetoder att hitta på nätet. Fuktigt och varmt ska sådden stå. Och kärnorna sta plockas ur skalet. Handskar krävs. Så antagligen finns det något ohälsosamt i dem.
Vi gick också förbi en häck av Pittosporum tobira. Det är en växt vi sett massor med gången. Men aldrig har vi sett några de vackra förställningarna. Vi har dvärgformen i trädgården men det kan inte skada med denna lite större formen också. Så några frön fick följa med hem.

Vår höst är här

Nu är det hög tid att möta hösten här på Peloponnesos. Den påminner mer om den svenska våren än om den svenska hösten. Nu grönskar det efter att höstregnen har kommit med vatten till de törstiga växterna. Det jag tycker är allra intressantast bland höstgrönskan är lökväxterna. Christina och jag har samlat på oss en hel del fina växtlokaler. Många av dem ligger utan för vår kanton. Och på lördag gäller nya restriktioner för att hindra smittspridning och vi kan inte längre resa fritt till andra delar av Peloponnesos.
Även här i Grekland verkar pandemin ha fått fart på spridningen. Så igår hade vi bara två dagar på oss att besöka områden utan för vår egen region. Vi beslöt oss därför för att genast packa matsäck och kameror för att skåda blommande höstlök. För på fredagen skulle det bli blåsigt och risk för regn. Men det har varit en toppen-fredag idag. Jag har kunnat ta min middagslur på stranden och även hunnit med två bad.
Den vänstra bilden är vår medhavda matsäck. Egenhändigt bakat surdegsbröd med vår egen olivolja. Den högra bilden är ett vegetabiliskt minfält. Sprutgurka!

Denna lilla Narcissus serotinus blommar även hemma hos oss nu. Vi har hittat en lokal lite längre söder ut där den finns i massor. Den är bland de tidigaste lökväxterna och är snart överblommad.

Crocus boryi är relativt vanlig och vi såg den på flera ställen. På ett ställe som vi inte varit på förut växte den i tusental tillsammans med den vackra Crocus goulimyi.

Crocus goulimyi

Den krokus jag tycker är allra vackrast är Crocus niveus. Den har en stor blomma med vita eller svagt violetta kronblad.

Sternbergia lutea växer inte på så många ställen. Men där den växer, växer den ofta i stora täta bestånd.  Med sin starkt gula färg på den stora blomman blir det en häftig upplevelse att se den i hundratal på en liten yta.

Det finns ju också växter som klarat av sin blomning. De har nu frö och Christina samlade lupinfrön – Lupinus albus, en inhemsk art som ofta används som gröngödsel i olivlundar.