En påtvingad hemester


Det var tänkt att Christina och jag skulle åka på en konferens. Men den blev fullbokad innan vi hann få igång våra datorer. En vän som skulle ta hand om huset och våra hyresgäster under tiden var redan fixad. Och det gjorde hon på allra bästa sätt. Så vi gav oss ut på en liten tur. I vanliga fall brukar vi åka lite längre hemifrån på våra semestrar. Men nu höll vi oss hemomkring. Det är en av fördelarna med att ha flyttat till ett nytt land. Det finns mycket nytt att uppleva på nära håll.


Nästa år ska vi vara turledare för en botanisk resa med Sällskapet Trädgårdsamatörerna vid denna tiden på året. Så det passade bra att rekognoscera lite inför den. Vi körde norrut till Kalamata och stannade till vid Lidl för lite proviantinköp. Redan strax bakom butiken hittade vi vackra växter. Både kallaväxter och narcisser.


Vi tog inte den stora vägen över passet till Mystras, för där har vi koll på många växtlokaler. Sternbergian hade precis börjat blomma och det är ett gott tecken inför nästa år när vi ska ut och resa 10 dagar senare.


Det viktigaste under dagen var att hitta ett bra snödroppställe som är lätt att parkera vid och att gå runt i. Och ett sådant hittade vi med mycket mer vackert än snödroppar.


Dagens blomsterjakt avslutade vi i en ravin som går från Mystras upp mot klostret Faneromenis. Från ravinen har man en fantastisk utsikt ut över slätten.
På Spartas storhetstid gick kvinnorna upp dit med sina ”defekta” spädbarn och la ut dem till vilddjuren om barnen inte klarat krigsherrarnas besiktning.


Detta var första turen med vår nyinförskaffade bil. Lite plåtig känsla är det i den. Men den har många fördelar för en sån som mig. Det höga insteget passar en gammal man. Och stora hjul och rejäl frigång är skönt att ha när man jagar växter på dåliga vägar. Men det bästa, som jag inte riktigt var medveten om när jag köpte bilen, är att den är automatväxlad. Det fungerar förträffligt på serpentinvägar. Och när man snabbt växlar mellan normalfart och krypfart – det senare nödvändigt för att passagerarna ska hinna upptäcka intressanta växter i vägkanten, och skrika ”stopp”.

 

Inte bara oliver i lunden


Våra 90 olivträd tar visserligen stor plats men vi får plats att odla annat också. Vårt grönsaksland har utökats för att ge plats åt höstgrönsaker. Jag har inte riktigt koll på vad som blivit satt (det är Christinas avdelning). Men det ser ut som kål, sallat, mangold, tomat och koriander. Tomater har vi odlat sedan i våras och de har haft en liten svacka men börjar nu ge riktig skörd igen.


Chili odlar vi tre sorter. Den stora röda på bilden är färdiga plantor vi köpt i Grekland. Den uppför sig lite märkligt. Tre av fyra har ingen styrka alls medan den fjärde är vrålstark. Den pyttelilla är en som börjat mogna nu. Hoppas den är vrålstark så jag kan få lite styrka på min Sambal badjak.


Vårt citronträd som vi satte i våras kommer att ge riktigt bra skörd.


Sämre är det med våra tre apelsinträd. Där har alla kart trillat utom ett som ser ut att bli en fin apelsin.


Bästa skörden får vi på limen. Där är massor med frukt på gång. Trädet har nog haft det lite enklare än de övriga träden. Det står än så länge i en stor kruka nära en vattenutkastare. Men snart ska även det ner i jorden.


Hela Peloponnesos håller på att förbereda sig för olivskörd nu. Vi har två olika olivsorter på vår tomt. De små är oljeoliver och det har vi nog 89 träd av. De stora svarta är matoliver. Det har vi bara på två träd. Och på dom träden är det bara en gren som har rikligt med frukt. Först igår upptäckte jag att de var så mogna att de var hög tid att plocka dem.


Så nu har jag två burkar med egna inlagda oliver. Det ska bli spännande att få smaka på dessa om några månader.

Leif F

 

Besök hos Patrick Leigh Fermor


Patrick Leigh Fermor bodde bara några kilometer från oss. Nu efter Patricks död ägs fastigheten av The Benaki Museum. I dag var vi på en guidad visning där. Det blev en mycket positiv upplevelse.
För grekerna är Patrick mest känd för sina hjälteinsatser på Kreta under andra världskriget. För andra kanske han är mer känd som författare av främst reseskildringar.
Hans fru Joan Elizabeth Rayner vet jag inte mycket om mer än att hon var fotograf och en hel del bilder har presenterats i Patricks böcker.


Det finns två hus på tomten. Ett hus att arbeta i och det andra ett boningshus. Det mesta är väldigt vackert byggt, men här finns inget överdåd. Entrén till boningshuset går genom ett långt vackert valv. Golven i både i valven och inne i rummen är av denna vackra oslipade sten.
Man kan inte gå mellan rummen utan man måste ut i valven för att ta sig till ett annat rum. Det kan tyckas vara lite opraktiskt. Speciellt när det blåser och regnar.


Kärleken till valv är mycket stor i Grekland. Och det ger ju en härlig skugga som kan behövas i värmen.


Vardagsrummet beskrevs av en författare som Europas vackraste. Och visst är det vackert. Men jag har nog sett vackrare i Europa.


Tomten är kuperad med flera vackra trappor.


Det finns väldigt lite av symmetri i huset och trädgården. Och överallt finns det murar i sitthöjd. Så om man har bjudning så finns det minst plats för tusen sittande gäster.


Små strandslipade stenar i olika färger har använts flitigt i stenläggningen.


Den här beläggningen av marktegel tycker jag är läcker. Kanske är den lite svår att kombinera med natursten.


Från den övre delen av tomten går en brant trappa ner till den nästan privata stranden. Det går ta sig dit genom att klättra över klippor också.
Kommer ni till mina hemtrakter så besök Patrick Leigh Fermor House om du är road av vacker arkitektur.

En lugn morgon i Mani, Grekland.


J
ag gillar morgonen när luften är frisk, om inte sval så lite ljummen. Ofta brukar jag göra lite jobb i trädgården direkt på morgonen, men idag tog jag det lugnt och slappade någon timme innan frukost. Till frukost blev det en klassisk yoghurt med frukt och honung. Och så det obligatoriska partiet Spingo mot Christina. Jag vann partiet men senare på dagen utklassade hon mig.


Efter frukost hoppade jag upp på cykeln och tog mig till marinan. Där hämtad jag lite post. Inte på ett postkontor utan på Greggs taverna. Det är en liten egenhet här i Grekland, att posten inte kommer hem till en utan var den hamnar får man gissa sig till.


Självklart ska fiskarnas fångst inspekteras om man är i marinan på morgonen. Det såg inte ut att vara en rekordfångst denna gång. Men kanske kommer det någon som har en utsvulten katt och köper några fiskar.


Ovanför fiskförsäljningen sitter gubbarna och intar sitt morgonkaffe.


Sen cyklade jag en bit söderut och passerade Pantazi beach. Där var det inga badande turister än. Semesterfolk sover länge. Det blir säkert fullt i solstolarna längre fram.


Sen drog jag mig in i olivlundarna ett par hundra meter för att inspektera ett par vänners husbygge. Det kommer bli ett mycket fint hus. Det syns redan nu.


Nu börjar olivlundarna fyllas med cyklamenblommor. Än är det ett tag tills vi kan hitta narcisserna.


Men i Agios Nikolaos hittade jag några monsternarcisser. Nej det är inga narcisser utan Pancratium maritimum, strandlilja. Dessa gillar att växa i fin sand på stränder. Och det har vi ont om här. Men det finns en liten sträcka med denna sand och där växer några ensamma lökar.

Var är hösten?


Idag har vädret varit lite halvmulet. En perfekt dag att ta sig upp i bergen och se om vi kan hitta hösten. Vi tog bilen upp till Hotel Faraggi som ligger med vacker utsikt över en djup ravin och över Taygetos högsta toppar. Det är ett bra ställe att starta sina vandringar på. Men innan vi startade så åt vi en god lunch på hotellets takterrass. Som vanligt så blev vi väldigt nöjda med maten och servisen.


Den vanliga och oansenliga Prospero autumnale var i blom lite här å var.


De första Colchicumarna blommade också om än ej så rikligt.


Campanulor finns det gott om men inte så många som blommar så här års. Men Campanula versicolor bjöd på en fin blomning.


Campanula versicolor är ingen liten klocka.


Cyklamen har precis börjat blomma på vår tomt vid havsnivån. Men en bit upp i berget har det fallit mer regn och där fanns det många vackra exemplar.

Kaktusfikonen är mogna redan på högsommaren. Det är en mycket vacker frukt när frukterna står ut som tår från sina kaktusblad. Men det är ingen frukt som jag rekommenderar att någon plockar. Jag har gjort det och det var inte så roligt att plocka taggar från händer och läppar.


Efter 90 minuter hade vi nått en bra bit in i ravinen och kommit ner på flodbädden. Där vad det dags att fylla på med näring för att kunna ta sig till baks till bilen. Det blev en hård vandring för mitt skadade vänsterben. Men man kan inte låta ett ben bli ett hinder.

Leif F