På andra sidan vägen I Rigklia


Rigklia är en högst livaktig by. Byn ligger bra till alldeles vid sidan av huvudvägen. Det är nära till den fina stranden Pantazi. Och till affärerna i Agios Nikolaos är det bara drygt en kilometer. Detta är antagligen anledningen till att den inte är lika avfolkad som byarna högre upp i bergen. Ibland tar Christina och jag en promenad dit. Fågelvägen har vi 1650 meter dit. Men vi kan inte flyga så det blir betydligt längre att gå på de krokiga stigarna dit och hem.
När jag tog med kameran dit och gick runt så såg jag inte många människor. Men spåren efter dem var desto fler.


Fortsätter man vägen genom Rigklia så kommer man till Ano Rigklia (Övre Rigklia). Här är husen äldre. Några är förfallna men många är renoverade till toppskick.


Genom byarna går en miniravin. Och ett stenkast söder ut går den större ravinen vid vars mynning Pantazi beach ligger.


Som i alla byar så står här skrotbilar. Fast denna Lada Niva kanske ändå inte är skrotfärdig. Den har ju luft i däcken.


Olivlundarna går långt in i byn. Och hänger man upp tomsäckarna på tork så är det nog färdigskördat för den här säsongen.


Även här finns en olivpress. Synd att den inte var igång. Jag hade gärna gått in och inspekterat en svensk separator. Det hade blivit lite nostalgi från min tid på Värö Bruk.


Innan jag lämnade byn fick jag en trevlig pratstund med en flock getter.

Utsikt från min bädd


När jag lägger mig på kvällen kan jag titta ut åt två håll. Åt väster ser jag en stjärnhimmel om vädret tillåter det. Åt öster ser jag Christina och över henne mellan olivträdens grenar ljusen från en bergsby.
Det är Pirgos. Den ligger inte så högt upp. Bara 340 meter över oss. Fågelvägen dit är det 1700 meter. Men körvägen är betydligt längre. Det är en ovanligt sömnig by för att ligga så nära havet och huvudvägen. Byn är lätt att identifiera från kusten. Kyrkans trappstegsformade torn tar man inte miste på.


Pirgos har minst tre kyrkor trots att byn är liten. Och så är det ofta i grekiska byar.


Hur många privata kapell där finns är svårt att veta. Men jag tror jag hittade det sötaste hängande på en grind.


Som alla andra byar i området har byn många grindar och dörrar i plåt som bysmeden gjort. De flesta är dekorerade med järnfigurer. Men denna tycker jag var vackrast trots sin enkelhet.


Mycket är förfallet i byn. Jag tror detta är en gammal olivpress som har fått lämna över till modernare teknik.


Men ett och annat fint och bebott hus finns där. Alla människor jag såg var på väg ut till olivlundarna för att skörda trots att det är julhelg.


Om jag har fin utsikt mot Pirgos, så har Pirgos fin utsikt mot mitt sovrum – och havet.

Julafton i Grekland


Julen i Grekland är inte så upptrissad som i Sverige. Men här pyntas en del så att man förstår att det är jul. Att hugga sig ett barrträd för att hänga kulorna i är inte många förunnat. Men det finns ju lösningar på det också.


Christina och jag har aldrig varit så noga med att fira jul på ett traditionellt sätt. Så på julaftons morgon packade vi en pickniklunch och gav oss av till de allra sydligaste delarna av Mani-halvön.


Ett av målen var att hitta växtlokaler för Narcissus tazetta. Och resultatet var över förväntan. Vi hittade tre ställen med rikligt med tazetter.


Vid en av lokalerna gick två åsnor (obs bara en åsna på bilden). Den ena var riktigt kärleksfull och ville bli klappad hela tiden. Hen tålde inte konkurrens, och gick hela tiden mellan Christina och mig för att skilja oss åt.
Jag har alltid velat ha en åsna, men så blir det nog inte. Jag upptäckte att jag tyvärr är rätt allergisk mot dem.


På hemvägen stannade vi i byn Vathia. Den ligger väldigt bra till för att ta vackra bilder vybilder – med byn på avstånd och det fantastiska landskapet i bakgrunden. Vi har flera gånger stannat efter huvudvägen och tagit foton av den vackra byn med de traditionella tornhusen. Men nu tog vi för första gången oss tid att vandra runt i byn. Och här var mycket att se även från insidan även om vartannat hus var en förfallen ruin.


Från många byar i Mani har man väldigt fin utsikt över kusten. Utsikten från Vathia är magnifik.


Under hemfärden skickade min son bilder från sitt julbad i Varberg. Det satte en väldig press på mig. Så det blev ett stopp i Neo Itilo för ett dopp. Vattentemperaturen var väldigt behaglig, men det var lite jobbigt att bada här efter flera dagar med mycket starka vindar.


Med oss hem hade vi en vacker bukett med bukettanemon som gjorde vårt julmiddagsbord extra juligt.

Nu är det klippt


Efter olivskörden kan vi börja beskära våra träd. Beskärningen görs på olika sätt. Många beskär och skördar samtidigt. Det är naturligtvis effektivt och ger minst jobb. Men vi som i stort sett alltid är på plats i vår lund kan med fördel sköta beskärningen under lång tid. Nästan alla bränner allt klipp. Men det är ju lite synd att låta all näring och allt mullbildande material gå upp i rök. När vi precis flyttat hit eldade vi också en del ris. Det brinner blixtsnabbt!


Numera kör vi allt som inte är grovt nog för ved till kaminen genom en kompostkvarn. Det är mycket ris – så det tar lång tid. Men det är ett lätt jobb. Det är bara skönt att stå där och mata grenar medan man tänker djupa tankar.


Klippet blir riktigt bra till gångar i grönsakslandet och på ytor där vi står och går mycket. Så småningom bryts det ner och ökar förhoppningsvis mullhalten något i vår leriga mineraljord.


Det är inte bara smågrenar som tas. Många av träden är misskötta och fula. Då kan det behövas lite våldsammare beskärning. Och som tack får vi ved till vår kamin.


Jag tror att alla träd har skador. Många är inte så stora.


Men vissa är riktigt stora. Det är inte ovanligt att de kör med traktorer i lundarna. Och kör de på en gren så blir det lätt långa sprickor i stammen. Och det leder naturligtvis till röta. Men olivträd är tåliga och växer alltid vidare trots att de misshandlats våldsamt.


Målet med beskärningen är att få bra skörd på friska träd. Och så vill vi naturligtvis ha dem vackra också. Men man lyckas inte alltid att få ett eftersatt träd vackert på en beskärning.

Hjulhandel i Kalamata


När regnet öser ner så behöver man något annat att göra än att vara i trädgården. Även så här efteråt kan det vara gott att hålla sig därifrån. För då har jorden blivit en lervälling. Om nu inte all jord spolats ut i havet.


Så det blev in shoppingtur till Kalamata. Dit är det inte så långt, men vägen är slingrande så det tar ändå tid att köra. Då är det bäst att tänka efter vad som behöver inhandlas.
Själv behövde jag ett riktigt bra däck. Som inte släpper igenom alla vassa taggar från buskar och örter. Försäljaren lovade att detta var det bästa till mina krav.


Men däcket var inte det viktigaste utan det var fler häckplantor av Maorimyrten (Metrosideros excelsa). Så förhoppningsvis blir det uppehåll i morgon så vi kan plantera.


Lite viktigt var också kryddor till glöggen. För färdig glögg är nog omöjligt att få tag i i Kalamata.


Vi hittade också andra roliga vegetabilier i affären. Johannesbröd (Ceratonia siliqua) säljs som en smaksättare eller kakaoersättning. Efter som Johannesbrödträd växer över allt här omkring så köpte jag inget nu, utan plockar själv till sommaren. Då kanske jag tar med stjälkarna också. De ska vara utmärkt att brygga vin på. Det borde bli vin med glöggkaraktär.