Christina och jag har blivit hemmakära. När vi bodde i Sverige och jag hade ett jobb, så tog vi alla chanser att åka bort för att uppleva annan natur och kultur. Våra jobb var sådana att det inte var några problem att åka bort fler veckor än vi hade semester.

Nu när vi bor i Grekland så har lusten att resa minskat. Självklart vill vi åka och hälsa på släkt och vänner i Sverige. Men det har ju en epidemi satt stopp för. Vi klarar oss bra här med att pyssla om våra grönsaker och föröka våra prydnadsväxter. Christina har ett jobb som också ska skötas. Men jag får sysselsätta mig med annat för att få schemat fullt. Det blir lite bakning och mycket matlagning. Fotograferandet tar också lite tid, och ännu mer tid tar det jobba med bilderna i Ligthroom och Photoshop. Men snart kommer Airbnb gäster. Då blir det mycket städning för min del.
Om det skulle varit ett normalt år så skulle vi vistas mycket mer ute i naturen med gästande vänner.
Men i går tyckte vi att det var hög tid att kliva av tomten och se något annat.

Vi tog bilen och körde söder ut på en utflykt. Manihalvöns södra del är inte alls så grön och frodig som den är i de norra delarna där vi bor. Här liknar naturen mer den man hittar på öarna i Kykladerna. Vårt första stopp blev på stranden i Skoutari. Den ligger på östra sidan av halvön. Här finns några småhotell och några tavernor. Men det var inget folk på stranden när vi kom. Vi låg och slappade någon timme innan vi tog ett dopp. Det var en chockartad upplevelse. Här var havet nog fem grader kallare än hemma. När vi blivit varma efter det svalkande badet körde vi vidare söder ut för att hitta ett lunchställe.

Vi körde förbi vackra Kótronas, för lite längre söder ut finns en magiskt vacker vik med en underbar taverna.

Strax efter Kótronas stod två bekymrade damer vid sin döda bil. De frågade mig om jag förstod mig på bilar. Och jag förklarade att jag kan lite. Så jag tittade under motorhuven. Felet var inte svårt att upptäcka. Det hade varit en ångexplosion i kylen. Så den bilen har nog gjort sina sista kilometrar.
Bilstandarden här i södra Peloponnesos är högs varierad. Lägstanivån är långt under en svensk folkracebil. Det är inte ovanligt att man ser bilar på vägarna som saknar vitala delar som lyktor, nummerplåtar, eller skärmar. Jag vet att det finns besiktningsställen i Kalamata. Men om det är obligatoriskt att besiktiga sin bil vet jag inte. Det borde jag naturligtvis veta efter som jag äger en som ofta är ute på vägarna.

Efter mycket trixande för att få bilen parkerad visade det sig att tavernan i Alypa beach var stängd. Så vi vände norr ut igen.

Åter i Kótronas slog vi oss ner på en taverna strax bredvid stranden. Ofta beställer vi in en sallad och en huvudrätt som vi delar på. Så gjorde vi också nu. Bröd får man oftast till maten. Och brödet här var vrålgott. Och salladen var inte dum den heller. Turister köper oftast grekisk sallad och den är ju bra senare på säsongen då tomaterna fått riktig god smak. Men då är gurksäsongen över så då snålas det med gurka. Jag föredrar nästan alltid sallad baserad på grönsallad eller kål. Och sällan blir jag besviken och det blev jag inte nu heller.

Efter måltiden satte vi oss i bilen och körde över bergskedjan till vår sida av halvön. Vi stannade till vid stranden intill byn Neo Itilo. Här är inte stranden så fin som de vi sett tidigare på vår utflykt. Men det vägdes upp av att vattnet säkert var fem grader varmare här än vid förmiddagens bad. Så här låg vi och slumrade en lång stund innan vi vände hem.

Hemma igen triggades de vanliga rutinerna igång. Det blev plantering av ett par melonplantor och en rad sockerärtor.