Vår vandring blev en vårvandring

Foto: C. Fryle

Igår tog vi en bekväm och kort vandring. Många av våra vandringar går på besvärliga och steniga stiger. Men det finns många lätta och breda vägar att gå på. En sådan går ner i ravinen ovanför Kardamili ner till klostret Sotiros. Där kan man lätt ta sig upp och ner med en fyrhjulsdriven bil. Men vi valde att gå för att inte missa några fina växter. I början på vandringen kunde vi se Taygetos högsta topp med Globularia alypum i förgrunden. När vi fortsatte längre ner försvan toppen men inte de vackra växterna.

Foto: C. Fryle

Lithodora zahnii är en härlig buske som trivs på skuggiga och halvskuggiga branter.

Vänster: Globularia alypum har en mycket tilltalande blomma.
Höger: Lithodora zahnii har oftast denna svagt blå färg. Men förkommer också  i nästan vitt och starkt rosa.

Vänster: Scilla messeniaca. Det hörs ju på namnet att den är en endem här i området.
Höger: För första gången hittade vi en vit S.messeniaca

Himantoglossum robertianum. Jättenycklar har sin högsäsong nu. Den är väldigt vanlig och lätt att hitta för kolven är jättestor som namnet säger.  Den förekommer i flera färger.

Vänster: Cyklamenblomningen är inte så intensiv nu. Men Cyclamen repandum ssp. Peloponnesiacum blommar i alla fall.
Höger: Spindelofrys har just börjat blomma. Denna Ophrys sphegodes ssp mammosa kommer att snart att få följe med massor av andra Ophrys.

Vänster: Viola odorata. Luktvioln doftar precis som violpastillerna man köpte som barn.
Höger: Anemone pavonina. Praktanemon har jag lärt mig att skilja från Anemone coronaria, bukettanemon. Praktanemon har upp till 8 kronblad. Är det fler så är det en bukettanemon.

Vänster: Iris unguicularis. Doftiris är en riktig karaktärsväxt här. Den är väldigt spridd och de första exemplaren i blom ser man redan i slutet av året. Sen kan man träffa på dom ända in i april.
Höger: Oxalis pes-caprae. Getoxalis är nog den mest spridda växt i medelhavsområdet. Det är en invandare från Sydafrika. Den är inte älskad av många. Och det är förståeligt. Den förökar sig på alla tänkbara sätt och snabbt går det.   

En hel halvö

Jag fick ett tips om att det är mycket fint på Ákra Tigáni. Det är en halvö som fått sitt grekiska namn efter en stekpanna. Och det behövs inte mycket fantasi för att se stekpannan.

På det lägre området finns det många kar där man indunstat salt. Än idag finns det några som används. Men de flesta är förfallna.

Halvön består mest av små och halvstora stenar. Men däremellan växer det intressanta växter. Dom kommer att blomma överdådigt om en månad.

På höjden längst ut har en gång funnits en by. Men det finns inga byggnader som står upp än. Det enda som något så när håller ihop än är ett försvarstorn.

Vår medhavda lunch intog vi på en solig sydsluttning tätt bevuxen med purjolök.

Backen till halvön vill jag komma tillbaka till i november. Jag kan inte komma på någon annan plats där jag sett en mark så tätt bevuxen av krokusblad.

FOTON av Christina Fryle

Konsekvenserna av ett oväder

I natt åskade det som bara den. Det är inte särskilt ovanligt här i Mani. Eftersom elledningar och transformatorer nästan uteslutande sitter i stolpar, så är åska lika med strömavbrott.
Och eftersom strömmen inte var tillbaks en bit in på förmiddagen och det var lördag så beslutade vi oss för att åka till Areópoli på marknad. Och när vi ändå hamnat så långt söder ut bestämde vi oss för att även undersöka några vita fläckar på vår karta.
Vi körde söderut och svängde av huvudvägen till kustbyn Mezapos. Därifrån körde vi söderut på en smal väg. I en träddunge nere vid vattnet såg vi ett torn sticka upp. Det var kapellet Ι.Ν. ΒΛΑΧΕΡΝΑΣ. Det ser rätt gammalt, förfallet och vackert ut.  

Det är byggt på klassiskt vis med massor av valv.

Målningarna är riktigt läckra. Vem mannen som avbildas är har jag ingen aning om.

Det finns tydliga spår av att kapellet används än i dag.

Utanför kapellet finns ett par sarkofager. På den ena kunde vi flytta på en löst ditställd plåtlucka och titta in. Att det finns ben kvar var något vi inte förväntat oss.

Men benen var nog bara från 2005 så det kanske inte var så konstigt.

Ett år i Grekland


Det som bestämde tiden för flytten var Trädgårdsfest mitt i vintern. Jag tänkte att det skulle bli mitt sista år för mig att arrangera den. När jag upptäckte att det var den nionde gången så beslöt jag att även vara med på det tionde året.
Men den viktigaste faktorn var ju att vårt hus var så färdigt att det gick att flytta in.
Så det var bara att säga upp sig från bruket och sätta sig i bilen för att inleda ett nytt liv som grek och pensionär.


Nu är det ett år sedan vi flyttade in i vårt hus i Grekland. Det har varit en tid då det hänt mycket. Vi fick börja med att inreda huset. Trots att vi hade en container full med saker så fick vi lägga mycket tid på inköp av nödvändiga prylar.
Trädgårdsintresset tog vi med oss så rabattgrävning och plantering har det också blivit en hel del av.  Även annat än växter har fått planteras i trädgården. Några murar, planterings bord, trappa, ramper, och ett utekök har också byggts.
De vilda ätbara som växer i vår närhet har vi börjat att prova. Saltmärke har blivit en favorit. Saltmärke växer på klipporna nere vid havet. Man plockar det man behöver till en måltid på några minuter. Även vildsparris finns det gott om. Det är en otrevlig växt vi inte vill ha i vår lund. Men jag går gärna i olivlundarna runt omkring och plockar de späda skotten. Och det finns mycket mer ätbart men det har vi inte riktigt kunskapen till att plocka det än.


Greker är ju inte så olika svenskar men de har andra traditioner och högtider. Den grekiska påsken var en intressant upplevelse. Den firas stort, mycket stort.


Vi har också haft en del trevliga besök. Det har varit ett nöje att visa vårt vackra Mani för dem.


Det har också blivit många vandringar. En gång kom vi helt oplanerat nästan upp på Taygetos högsta topp.


Även Parnonbergen har höga toppar. Här firade vi Christinas sextioårsdag.


Våra 90 olivträd blev också skördade. Vi skördade inte själva utan det gjorde en mycket effektiv Albans familj. Vi hade faktiskt ingen aning om hur en riktigt god olivolja smakar. Men nu vet vi. Och vårt lager av olja kommer räcka länge än.


Att flytta ifrån något kan var tungt. Men att flytta till något kan var riktigt roligt när man får många nya supertrevliga vänner. Här firar vi nyår med några av dem.

Återbesök i Mystras


Nu är det fjärde eller kanske femte gången Christina och jag vandrat bland Mystras kyrkor, kloster och ruiner. Det finns många mycket äldre ställen att besöka om man vill se lite av Greklands historia. Men jag älskar platsen för det finns så mycket välbevarat. Staden är inte så gammal. Den grundades år 1205. Området är mera känt för stormaktstiden några tusen år tidigare då Spartas krigare härskade här. Numera är Sparta bara en rätt vanlig grekisk stad.


Idag består Mystras mest av gamla ruiner men också av en del välbevarade byggnader. Och mellan dessa är det stenlagda vägar och trappor.


Eftersom jag varit här flera gånger förut så beslöt jag mig för att se på byggnaderna längst bort. Så jag tog mig längst åt sydöst. Belöningen blev stor. Där hittade jag denna vackra kyrka med intilliggande hus.  Kyrkan gick inte komma in i men den är tillräckligt intressant på utsidan.


Mitt nästa stopp blev i kvinnoklostret. Det är i bruk än idag. Och här har alltid varit öppet förut så jag chansade på att det även var öppet nu. Och det var det. Så jag fick några bilder inifrån den vackert dekorerade kyrkan.


Därefter var det dags att besöka ännu ett område jag missat vid tidigare besök. I nordöst ligger flera kyrkor och ett museum som jag tror tidigare har fungerat som ett kloster.


Här var kyrkorna öppna så att jag kunde studera de vackert dekorerade kyrkorummen.


Det sista jag hann med att titta på var klostret som numera tjänstgör som museum. Det har ett fantastiskt vackert tak. Men jag fastnade mest för denna vackra trappa.