Höstlök och benknotor

Foto C. Fryle

Ännu en tur i bergen har vi avverkat. Målet var att gå en vacker vandring och samtidigt få se lite av de första blommande höstlökarna.
Vi körde till Miléa och parkerade bilen på torget. Vid ett litet kafé satt några herrar och pratade. Den enda som arbetade var dödgrävaren på andra sidan muren där gravarna finns.
Vägen upp mot klostret Panagia Giatrissa har jag gått förut så inga digitala kartor behövdes. Det är ju bara att följa ledmarkeringarna.
Den första biten går man i något som liknar svenska fägator. Det är en av områdets bästa växtplatser för cyklamen. På skuggsidorna växer C. hederifolium och där solen kommer åt C. graecum.

Så här års ser vi inte så mycket blad men desto fler blommor. Variationen är stor och några ser ut som små vindkraftverk.

När vi kom lite längre upp blev marken magrare och vi gick på små stigar, stenlagda kalderimer och nere i själva bäckfåran.
På ett ställe var vi ouppmärksamma och gick fel. Men det var ju bara att plocka upp mobilen och kolla på den digitala kartan och se var vi var i förhållande till leden. Men min mobil fanns inte någonstans. Jo, hemma på skrivbordet – till ingen nytta. Så vi fick springa runt och leta efter leden. Men det var inte lätt för här på bergssluttningarna går boskap och gör egna leder kors och tvärs. Fast någon boskap såg vi inte till, men väl en gammal sköldpadda.

Men man ska inte sörja över att man är vilse. Hade vi följt spåret så hade vi missat några fina exemplar av Colchicum bivonae (höger). Till vänster en Prospero autumnale. Den växer överallt, men är lätt att missa ändå för den är så liten. Men kryper man nära så upptäcker man dess skönhet.

När vi väl hade hittat rätt igen så kom vi till ett parti där denna vackra Crocus boryi hade börjat blomma.

Foto C. Fryle

Till slut kom vi fram till en källa dit djur av olika slag kommer för att dricka vatten. När vi närmade oss så hördes vildsvinen springa och gömma sig.
Här var det skönt att skölja av sig och sitta under de stora valnötsträden och torka.
Sen var det bara att vända om och gå stigen neråt tills vi nådde vår bil igen.

Nyfikenheten över vad dödgrävaren höll på med fick mig att gå in på kyrkogården. Där hade han radat upp ben från en avliden. Jag kan inte traditionerna, men antingen är dom väl uppgrävda eller så ska dom grävas ner.  

Taggar och rutter

Att vandra i omgivningarna här i Mani är en härlig upplevelse. Men det är svårt att ta sig fram planlöst. Därför använder vi markerade leder, digitala spår och rutter. Jag har lagt ut massor med rutter som kan användas av andra. Det är kul när jag ser att någon verkligen har följt i mina fotspår.
Idag var målet att gå en fin vandring och samtidigt lägga ett bra spår som både vi och andra kan använda i framtiden.
Det kändes lite extra angeläget att digitalisera just denna vandring. Vi har en gång tidigare misslyckats med att ta oss ner från Hagia Sophia till klostret Likaki.
Så idag vände vi på rutten och gick upp från klostret på branten där vi gick bort oss på nervägen sist. Det är faktiskt mycket lättare att följa en stig uppför än nedför.  

Ner till flodbädden var det en hyfsat bred väg, men på norrsidan var det stenigt och en hel del snår.

Smilax aspera på bilden till vänster har långa väldigt taggiga revor som man hela tiden fastnar i. Men när man känner blomdoften så blir den förlåten. Blommorna varierar från vita till rosaröda. Och bären är vackert klarröda.
På den högra bilden ser du bladen från en mycket vanlig ek. Den river gott i skinnet när man kommer för nära. Bladen är stenhårda och mycket vasstandade.

När vi kom in i den lilla byn Kalyves hittade vi ett kapell tillägnat jungfru Maria. Till vår lycka var det öppet så vi kunde komma in och titta på de fantastiska väggmålningarna.
När vi gått några få meter längre in i byn träffade vi en vänlig och pratglad holländare. Han frågade vart vi var på väg. När vi talade om att vi skulle till Likaki sa han att vi gått lite för långt. Han var vänlig och visade oss till rätt stig.

Likaki 2007

Vägen ner till klostret var lätt och mycket använd. Och det kan vi nog tacka klosterrenoverarna för.
Nu var klostret omringat av ställningar och takteglet glänste nytt.
När vi var här för första gången 2007 var stället mycket vackrare. Men det är roligt att någon lägger kraft och pengar på att bevara stället.
Insidan av klosterkyrkan har jag bara sett på bild. Och det är en stor önskan att någon gång få se den IRL.

Efter nästan fullgjord vandring fick vi denna vackra vy över Kardamili.
Dit åkte vi på hemvägen för ett stopp på kajen för ett bad.

Länk till Vandringen:
https://my.viewranger.com/route/details/MzQ0MDcxNg==

En njutbar vandring

Foto C. Fryle

Nu i slutet av september kan vi hoppas på lite svalare dagar. Då kan vi hitta på så mycket mer mitt på dagen. I augusti vill vi inte gärna ut och vandra när solen står som högst. Nu börjar de bli behagligt och blir det lite moln på himlen så blir det riktigt skönt.
Igår var en sådan dag. Vi tog bilen till Ag. Sofia för att gå upp till Chora. Dit har vi gått många gånger, men igår tog vi för första gången stigen som går på södra sidan av åsen. Den visade sig vara perfekt markerad, så vi behövde aldrig kolla på våra digitala kartor.

Foto C. Fryle

Innan vi kom fram till vårt mål gick vi genom byn Chora. Man kan tycka att i en by med stenlagda gränder borde gånghastigheten öka. Men det blir precis tvärtom, för där finns så mycket vackert och intressant att stanna vid och betrakta en stund.

Foto C. Fryle

Längst upp i byn Chora ligger hotell & restaurang Faraggi. Det har blivit en riktig favorit. Deras takterrass har den mest magnifika utsikt man kan tänka sig. Fördelen med denna molniga dag blev nu en nackdel för vi inte kunde inte se Profitis Ilias som är Taygetosbergens högsta topp.
Oftast brukar vi ta en lunch här men nu var vi tidiga, så det blev det bara en god kaffe som serverades av det fantastiskt trevliga paret som driver stället.

C. Fryle

Efter besöket vände vi tillbaka mot bilen. Nu tog vi norra sidan av åsen. Den sidan är inte lika solbelyst och det gynnade de tidiga tidlösorna Colchium. De växer oftast några få tillsammans men på sina ställen blommade de i mängder på samma plätt.

Foto C. Fryle

När vi för många år sedan var i detta område för första gången intog vi vår lunch högt uppe vid det lilla kapellet Agios Petros. Härifrån har man en hänförande utsikt både ut mot havet och upp i ravinen mot de högsta bergstopparna.
Igår bestod vår enkla lunch av hembakat surdegsbröd doppat i vår egen olivolja och lite salt. Enkelt men fantastiskt gott när kilometrarna i uppförsluten satt sig i benen. Efter lunchen hade vi nya krafter till att vandra tillbaka till bilen.

Livgivande vatten

Nu har det första höstregnet fallit. På hela sommaren har vi bara fått ett litet regn som omedelbart avdunstade. Men nu händer det saker. Cyklamen börjar titta upp även här nere på havsnivå. Jag misstänker att de blommar rikligare en bit upp i bergen.

Väpnarlilja (Habranthus robustus) kommer upp i våra rabatter som en glad gubben i lådan när den känner doften av regn.

Sjölöken (Drimia maritima) kommer upp ändå. Den kräver varken vatten eller jord.

Med regnet kommer jobb. Regnet har förvandlat jorden från stenhård till mjuk som smör. Då kan vi gräva.
Jag passade på att gräva ner slangen till uteduschen. Den har hittills legat i en svart tunna. Men jag vill ha en trögare reglering av temperaturen så det blir nog bättre att den hamnar 5 cm ner i jorden. Fördelen blev också att jag kunde koppla på slangen på ett tappställe långt bort. Så nu har vi riktigt bra volym med jord tempererat vatten.
Även Christina har fått en hel del jord under naglarna. Nu gror ogräset i hennes rabatter så där ska hackas ordentligt.
Tyvärr så gillade min kropp inte att gräva och hacka ner slang i jorden. Så dagen efter brände det som eld i mina höfter.

Och så har jag köpt sättpotatis och sättlök som också ska hackas ner i jorden. Hur ska mina höfter klara det?
Det får nog vänta till efter nästa regn.

Men i går var det regnfritt så då passade jag på att måla vår nya grind. Den blev väldigt snygg tycker både Christina och jag. Men så har smederna här en väldig vana att göra grindar. Ovanför grinden går en båge där något väldoftande ska växa. Så när man kommer hem till oss så ska man få ett första positivt intryck.

Målet är superhost – medlet är en skurhink

Att hyra ut till turister är riktigt roligt. Vi har gäster som kommer från många olika hörn av världen. Nu när vi hållit på i ett drygt år så inser vi att det inte är någon större skillnad på om man kommer från USA, England, Tyskland, Polen, Australien eller Thessaloniki. Alla är lika trevliga och skötsamma. Det är nog boendeformen som lockar en viss typ av turister.
Men vår insats för att få uthyrt är inte betydelselös.  Mycket gjordes redan när vi byggde och inredde gästvåningen med våra egna erfarenheter av Airbnb-boende i bagaget. Men för att hålla sig på topp så är det bra att läsa recensioner på andra boenden i närheten. Då inser man att städningen är mycket viktig. För ett dåligt städat boende får alltid detta påpekat och sämre betyg. Så vi försöker att städa riktigt minutiöst. Då behöver man många städgrejer.

Jag tar hand om den mesta städningen och försöker få det att glänsa. Vi har ett ovanligt välutrustat pentry. Det uppskattas mycket, speciellt av barnfamiljerna. I år med coronapandemin har det kommit strängare regler när det gäller städning och det är inga problem så länge gästerna håller sig till in och utcheckningstiderna.
Vår stora altan ska också vara snygg och solsängarna ska skrubbas lite extra. Så här mitt i sommaren brukar det vara snabbt avklarat. Men kommer det regn så blir allt solkigt. Sand från Sahara och skit från taket lortar ner fönster, dörrar och altangolv. Då får vi lägga extra tid på fönsterputsning och golvspolning.  

Det som kräver mest är toaletten. Att vi valde ett mosaikgolv av natursten kanske inte var det bästa. Av någon anledning vill det aldrig se rent ut. Troligen beror det på att stenen inte har tillräckligt hård yta. De grå tadelakt-väggarna är jag väldigt nöjd med. Duschväggen i glas är också riktigt snygg när den är nyputsad. Men med vårt vatten som innehåller massor av kalk så blir det tydliga märken efter varje intorkad droppe. Därför får det först putsas med kalkösande spray. Därefter ska det sköljas av och skrapas med vår elektriska fönsterskrapa. Sen kan det putsas på normalt sätt.

Medan jag putsar och fejar så tvättar Christina. Det blir tre maskiner som ska tvättas, hängas och torkas. Och hinner hon få in allt i gästvåningen innan gästerna kommer är hon nöjd. Det mesta ska tillbaka i sängarna och på handukskrokarna. Vi har naturligtvis dubbla uppsättningar. Det skulle vara omöjligt att få tvätten torr om det för ovanlighetens skull regnade.
Om det hade varit en dag utan gästbyten och vi inte hade behövt tvätta och städa idag – då skulle vi hoppat i havet som syns bakom tvätthögarna, och simmat våra dagliga 1000 meter.  Men nu får det bli en kvällssimning istället.

Innan gästerna kommer ska det stå lite godsaker framme för att göra ett extra gott första intryck. Vi får hoppas att de inte dricker av den lilla flaskan. Jag tror inte handsprit är särskilt gott.

Om jag har några krafter kvar så åker jag iväg med soporna som blivit. Men de kan gott ligga till nästa dag. Om vi har någon soptunna? Ingen egen utan den närmaste är nog en dryg kilometer bort. De svarta tunnorna är bara för hushållskompost.

Länk till FRYLE HOUSE