Förlorat spår

Ibland beter jag mig dumt och då kan det hända att jag förlorar ett gps-spår till min favoritvandring. Och då är det bara att spänna på sig skorna och gå rundan igen. Så det gjorde Christina och jag idag på förmiddagen. Vi gick inte riktigt samma väg som det förlorade spåret. Vi gick lite längre och trevligare. Nedanför de stora solpanelerna ligger kapellet Αγία Παρασκευή. Och det är denna plats som gör att det är så extra fint.

Efter vägen hittade vi mycket intressant och nu ser det ut att vara högsäsong för ofrys.

Även annat vackert kantar vår väg.
Vänster: Geranium brutium är en söt liten sak.
Höger: Asphodelus ramosus blir väldigt vacker på bild men den tar lätt över och förstör betesmark.

Vi har flera olika ekar. De flesta är vintergröna men Quercus ithaburensis subsp. Macrolepisv är brun och ful på vintern. Men nu kommer vackra ulliga blad ut från grenarna.

Innan vi kom fram till kapellet passerade vi detta. Inte lika vackert som kapellet men rätt så intressant.

Foto: C Fryle

När vi kom fram till kapellet fick vi möte med dessa förtjusande damer. Knase hade de varit och klarat av söndagsbikten.

Foto: C Fryle

I olivlundarna nedanför kapellet ända bort till vår marina växer det nu aldeles fullt av Anemone pavonina

Länk till spåret>> https://my.viewranger.com/route/details/MjkwNDY4OA==

Bättre halvfärdig än ofärdig

Nu har vi skaffat material till nya projekt. Sand, grus, sten, cement med mera går i stort sett att köpa i varje gathörn.  Att kunna köpa olika kvalitéer i storsäck är lyx. Så nu kan jag börja gjuta igen.

Jag har ju redan gjort färdigt ett arbetsbord för att kruka växter vid. Men nu har det blivit lite många backar med sticklingar så jag funderade på om jag kunde samla ihop dem lite bättre. Sen får vi rätt mycket ved från våra olivträd. Och det kräver lagringsutrymme. Och efter som jag redan hade tegelsten på lager så beslutade jag mig för att använda dessa till ett backbord och vedförråd. Jag började med att gjuta 4 klackar där jag ska ställa fyra korta murar.   

Här står de fyra murstumparna som ska bli backbord och vedförråd. Jag brydde mig inte om att använda vattenpass eller spänna trådar. Jag har ju ägnat ett helt yrkesliv åt att mäta saker så som pensionär kan jag slippa det tycker jag. Men det blev inte särskilt rakt. Jag tror att det kommer ingen se när det kommer på lite puts.

Virke till uteduschen är också inhandlat. Utbudet av trävaror är i stort sett obefintligt i min närhet. Men i Kalamata finns ett bristfälligt utbud. Så där handlade vi plank och reglar.

En platta till uteduschen gjorde jag förra året. Nu är det dags att färdigställa den innan värmen kommer. Den blir rätt stor. Kan ju vara praktiskt om en hel familj vill duscha samtidigt. Men storleken beror på att den ska skymma vår fula värmeväxlare. Fast duschen kanske blir lika ful den.

Plankorna vi strukit med vinäger som löst upp stålull. Därför den vackra färgen.
Än kvarstår det mycket arbete innan projekten är färdiga. Men det är ju skönt att jobbet är halvfärdigt.

Vägen till Fredag på en måndag


Att vandra är något som är kul och givande. Vi tror att många andra och kanske några av våra gäster även tycker det är kul. Därför försöker jag utforska området och lägga gps-spår så fler än Christina och jag kan hitta stigarna. Idag har jag lagt ett mycket kort spår. Som ni kan se om ni följer länken.
https://my.viewranger.com/track/details/MTMxODk5NTk=


Inte långt ifrån oss ser man ett kapell som ligger efter en klippvägg. Vi har bara vetat om en väg dit. Men det är ju alltid roligare att gå en rundgång än fram och tillbaka. Så vi chansade på att det skulle finnas en stig upp från olivlundarna. Vi kom rätt nära men den sista biten virrade vi runt bland buskar och stenblock. Men vi kom upp till sist.
Väl uppe vid klostret såg vi en fin stig ner till olivlundarna. Så den tog vi på hemvägen och samtidigt la vi ett gps-spår.


Kapellet ligger inte särskilt högt över havet. Men utsikten åt Ag. Dimitrios är ändå magnifik.


Det är inte alla kapell som är öppna. Men här kunde vi komma in och studera de religiösa ikonerna.


Kapellet är tillägnat helgonet Paraskevi. Hennes namn betyder fredag på grekiska. Paraskevis föräldrar som var greker, men bosatta i Rom. De var barnlösa långt upp i åren. När dottern äntligen föddes, på en fredag, fick hon namnet efter veckodagen. Hon framställs alltid bärandes på en skål med den romerske härskaren Antonius Pius ögon. Hon förblindade honom med en skvätt kokande tjära (som han först låtit sänka ner henne i utan att hon tycktes känna av det). Därefter gav hon honom synen tillbaka. Hon gjorde en massa andra under – men hon är framförallt de synskadades helgon.


Bergväggarna utanför kapellet är också väldigt spännande med fantastiska håligheter och mönster. Där bor ödlor, insekter och mycket annat. Och här växer den vackra Lithodora zahnii, som vi annars bara sett en bra bit högre upp i bergen.

Samtliga foton: Christina Fryle

Experiment med vegetabilier


Idag har jag förberett för kommande squashodling. Om det kommer att ge något till matborden återstå att se. Ytan vi förberett är en sänka mellan några olivträd som vi vill jämna ut. Vi började med att slänga sten som vi ville bli av med i sänkan. Men att ha en massa sten i ytan är inte trevligt så vi slängde gräsklipp och uttjänta grönsaksplantor över stenen. Och i går grävde jag ut en hushålskompost. Den hamnade också där. Idag har jag toppat med ett tjockt lager olivklipp.
För att få det att förmultna ännu mer så har jag vattnat upp det och täckt med en presenning. Om sex veckor så räknar jag med att plantera. Vi får se om det håller i praktiken. I teorin låter det i alla fall bar.


Min potatis och lökodling ser väldigt lovande ut. När vi skördas så ska det bli en häck här.


Det är mest Christina som ser till att vi har grönsaker. Nu förgros det en hel del. Jag tror det är tomat och chili.


Chili har vi haft länge nu i grönsakslandet. Den Bruna Rocoton bara ger och ger. Kanske är den perenn i vårt klimat.  Nu måste vi hitta på något att göra av den innan den upptar hela frysen.


Mangolden har vi just börjat skörda. Och Christinas mangoldsoppa har nog aldrig varit så god förr. Bladen verkar bli tjockare och mildare här än i Sverige.


Nu ser jag fram mot att få skörda en favorit. Sockerärter som är så goda. Jag tror Christina sått dom bara för min skull.
Och alla misslyckanden i grönsakslandet dom låtsas vi inte om.

Ett år i Grekland


Det som bestämde tiden för flytten var Trädgårdsfest mitt i vintern. Jag tänkte att det skulle bli mitt sista år för mig att arrangera den. När jag upptäckte att det var den nionde gången så beslöt jag att även vara med på det tionde året.
Men den viktigaste faktorn var ju att vårt hus var så färdigt att det gick att flytta in.
Så det var bara att säga upp sig från bruket och sätta sig i bilen för att inleda ett nytt liv som grek och pensionär.


Nu är det ett år sedan vi flyttade in i vårt hus i Grekland. Det har varit en tid då det hänt mycket. Vi fick börja med att inreda huset. Trots att vi hade en container full med saker så fick vi lägga mycket tid på inköp av nödvändiga prylar.
Trädgårdsintresset tog vi med oss så rabattgrävning och plantering har det också blivit en hel del av.  Även annat än växter har fått planteras i trädgården. Några murar, planterings bord, trappa, ramper, och ett utekök har också byggts.
De vilda ätbara som växer i vår närhet har vi börjat att prova. Saltmärke har blivit en favorit. Saltmärke växer på klipporna nere vid havet. Man plockar det man behöver till en måltid på några minuter. Även vildsparris finns det gott om. Det är en otrevlig växt vi inte vill ha i vår lund. Men jag går gärna i olivlundarna runt omkring och plockar de späda skotten. Och det finns mycket mer ätbart men det har vi inte riktigt kunskapen till att plocka det än.


Greker är ju inte så olika svenskar men de har andra traditioner och högtider. Den grekiska påsken var en intressant upplevelse. Den firas stort, mycket stort.


Vi har också haft en del trevliga besök. Det har varit ett nöje att visa vårt vackra Mani för dem.


Det har också blivit många vandringar. En gång kom vi helt oplanerat nästan upp på Taygetos högsta topp.


Även Parnonbergen har höga toppar. Här firade vi Christinas sextioårsdag.


Våra 90 olivträd blev också skördade. Vi skördade inte själva utan det gjorde en mycket effektiv Albans familj. Vi hade faktiskt ingen aning om hur en riktigt god olivolja smakar. Men nu vet vi. Och vårt lager av olja kommer räcka länge än.


Att flytta ifrån något kan var tungt. Men att flytta till något kan var riktigt roligt när man får många nya supertrevliga vänner. Här firar vi nyår med några av dem.