Tjuriga gäster motas i grind

Foto C. Fryle

Vi har vid ett par tillfällen haft besök av den vita ungtjuren. Det var inte Christina och mig han var intresserad utav. Det största intresset var för vår majs och våra tomater. Både tomaterna och majsen åt han slut på vid första besöket. Vid andra besöket hade några nya tomater växt ut, så de mumsade han i sig med god aptit.
Så vi beslutade oss för att ta itu med att stänga in oss och stänga ute kreaturen.
Vi har alltid tänkt ha en järngrind vid entrén med en båge över. Så Christina ritade några förslag och skaffade en smed som kom och tog mått. Efter några dagar kom smeden med sitt verk. Både bågen och grinden tycker vi blev mycket bra. Det var bara att köpa lite färg och börja måla.

Foto C. Fryle

I bågen ska det växa Trachelospermum jasminoides, stjärnjasmin. Och nu står där en på var sida om grinden. Muren till vänster om grinden är rätt så låg så där på toppen gjorde jag en lina av armeringsjärn som vi fäste upp en Tecoma capensis, kaptrumpet i.

Foto C. Fryle

Den stora öppningen i muren vid parkeringen används nästan aldrig. Jag tyckte det var onödigt att kosta på den flera hundra euro för att få en järngrind. Så jag skissade på många olika lösningar. Till slut kom jag fram till en löjligt enkel. Fyra vågräta reglar.

Foto C. Fryle

Från insidan ser man upphängningsanordningen. Den är inte snygg men den sidan syns bara när man ska slänga kompost eller sortera sopor. Vill man komma in den vägen så är det bara att lyfta bort en regel i taget.  

Foto C. Fryle

Vår dåliga utomhusbelysning fick sig också ett lyft. En rejäl strålkastare på parkeringen, styrd av ett skymningsrelä och rörelsevakt monterades på ett fem meter långt rör. Resultatet blev mycket effektivare än jag förväntat mig.

Livgivande vatten

Nu har det första höstregnet fallit. På hela sommaren har vi bara fått ett litet regn som omedelbart avdunstade. Men nu händer det saker. Cyklamen börjar titta upp även här nere på havsnivå. Jag misstänker att de blommar rikligare en bit upp i bergen.

Väpnarlilja (Habranthus robustus) kommer upp i våra rabatter som en glad gubben i lådan när den känner doften av regn.

Sjölöken (Drimia maritima) kommer upp ändå. Den kräver varken vatten eller jord.

Med regnet kommer jobb. Regnet har förvandlat jorden från stenhård till mjuk som smör. Då kan vi gräva.
Jag passade på att gräva ner slangen till uteduschen. Den har hittills legat i en svart tunna. Men jag vill ha en trögare reglering av temperaturen så det blir nog bättre att den hamnar 5 cm ner i jorden. Fördelen blev också att jag kunde koppla på slangen på ett tappställe långt bort. Så nu har vi riktigt bra volym med jord tempererat vatten.
Även Christina har fått en hel del jord under naglarna. Nu gror ogräset i hennes rabatter så där ska hackas ordentligt.
Tyvärr så gillade min kropp inte att gräva och hacka ner slang i jorden. Så dagen efter brände det som eld i mina höfter.

Och så har jag köpt sättpotatis och sättlök som också ska hackas ner i jorden. Hur ska mina höfter klara det?
Det får nog vänta till efter nästa regn.

Men i går var det regnfritt så då passade jag på att måla vår nya grind. Den blev väldigt snygg tycker både Christina och jag. Men så har smederna här en väldig vana att göra grindar. Ovanför grinden går en båge där något väldoftande ska växa. Så när man kommer hem till oss så ska man få ett första positivt intryck.

Skördetid i hettan

Vi har skördat vår första majs. Den har växt snabbt och blivit till höga ståtliga plantor. De flesta av våra grönsaker får dagligen vatten. Och det behövs sannerligen nu när dagsvärmen ligger en bit över 30 grader, flera dagar i sträck. Trots värmen har det blivit många vackra och välmatade kolvar.

Idag provkokade jag fem kolvar. Resultaten blev sådär. Sötman är väldigt varierande mellan de olika kolvarna. Och torrsubstansen var för hög i alla. Trots att kornen ser sprängfyllda ut så saknas det lite vätska i dem.

Även andra grönsaker som har svårt att hålla uppe fukthalten i värmen. När man äter en armenian yard long gurka så känns det lite som att äta en morot. Men den är god ändå.

Paprikan blir väldigt bra trots att plantorna ser för bedrövligt ledsna ut på eftermiddagen.
Paprikan sägs vara den mest besprutade grönsaken. Men några sådana åtgärder har vi inte behövt ta till. Det enda vi sprutar är tomaterna. Och medlet gör jag själv genom att koka chili och spraya med vattnet.

Meloner odlar vi flera sorter. De första vattenmelonerna sprack. Och några av det andra melonerna gick det in ohyra i. Men risken är mindre om man lägger melonen på en sten eller ett plastlock. De meloner som vi skördat har hittills vari väldigs söta och läskande. Även om rankorna ser väldigt ledsna ut så kommer det nya små meloner.
Våra första squashplantor har enormt långa revor och ger inte mycket längre. Men vi har nya som verkar trivas fint i värmen.

Det som kan dö snabbast är persiljan. Den har varit enormt fin ända fram till för en vecka sedan när värmen steg en bit över 30 grader. Då räcker inte en morgonvattning till. Solen bränner ihjäl plantan trots att det finns fukt i jorden. Men vi har ett par plantor som står lite skuggigare. Vi hoppas att dessa lever över länge.

En stilla betraktelse över livet i Agios Nikolaos

Jag går mina morgonpromenader genom Agios Nikolaos. Vår by ligger inte på Kreta som många svenskar tror. Agios Nikolaos är nog bland det vanligaste bynamnet i Grekland. Troligen finns det flera hundra byar med detta namn. Vill du veta vad just vårt lilla Agios Nikolaos ligger får du Googla på dessa siffror så dyker en karat upp. 36.824593, 22.282993

Idag tog jag en sväng ut till uddens nordvästra del. Där ligger en kyrka och en kyrkogård. Annars är uddens yttre del rätt öde och svårtillgänglig. Men det har hänt att vi simmat från norra sidan till södra sidan där marinan ligger. Det är långt men så länge man kan hålla sig flytande så är det bara skönt.

Kyrkogårdarna här i området ser ut som på bilden. Antagligen ser de rätt så lika ut i hela Grekland. Jag tycker inte det är särskilt vacker med gravar i vit marmor. Men cementängeln är i alla fall vacker.
Om nu inte kyrkogårdarna är vackra så är de nästan alltid värt ett besök. De ligger närstan alltid på platser med fin utsikt. Och det är omtänksamt att skänka de döda en vacker plats.

Bilparkering i Grekland skiljer sig rätt mycket från de jag är van vid från Sverige. Min tolkning är att grekiska bilförare är obstinata. Därför vägrar de nästan alltid parkera i en avsatt ruta. Men de kan också tränga ihop sig om de vill.

Min bild av svenskarnas morgonkaffevanor är att de flesta på landet eller småorter lagar till sin egen första kopp själva. Men här köper de flesta sitt kaffe på de många kaféerna. De som ligger efter huvudvägarna är väldigt populära. Men ett kafé i vår marina måste också öppna tidigt för att tillfredsställa de piggaste byborna och kanske någon turist med sömnproblem.

Men jag gör mitt eget morgonkaffe så jag går vidare förbi marinan och grusparkeringen. Här står ofta husbilar. Det är färre husbilar i år men trängseln blir desto mindre. Fast trängseln är nog sällan något problem. Här finns ju massor med bra platser att stå på. Och offentliga vattentappställen och sötvattenduschar på stränderna är ju smidigt om man vill ta några nätter utanför en camping.

När jag passerat grusplan kommer jag till stället där min kompis hästen gör reklam för sin verksamhet. Hen skjutsar turister mellan byn och den fina stranden Pantazi. Men i sommar har det nog varit ont om jobb när det knappt varit några utländska turister här. Greker har ju helst med sig bilen än var de ska. (En del fördomar om greker har jag fortfarande kvar)

Mani är ju känt för sina tornhus. Hus och torn har vi i byn men inga gamla tornhus. Jag brukar gå förbi dessa två torn på mina morgonpromenader. Jag tror jag läst någon stans att de byggdes som skyttevärn under något världskrig. Varför de byggdes här förstår jag inte. Här fanns väl inte så mycket att försvara och någon bra landstigningsplats finns inte inom skjutavstånd. Men kanske någon av områdets mer välbärgade släkten bodde här redan då.

Den som väntar på något gott (får vänta länge)

För ett år sedan fyllde min fru jämt. Då misslyckades jag totalt att ge henne något fint i present. Ärligt talat så fick hon inte en enda av mig då.

Så i år fick mitt dåliga samvete mig att åka in till Kalamata och leta presenter. Jag hade med mig en lång lista på tänkbara inköp. Några saker fick jag med mig hem.
En solsäng som matchar huset. Inte för att Christina kommer använda den så mycket mitt i högsommaren. Men på för och eftersäsong kan det vara gott att vila ut på den.  

Vi har haft en oleander i kruka på ena sidan om ytterdörren. Christina har önskat sig en oleander på varje sida. Då behövde vi två likadana krukor. Och det hittade jag hos vår krukleverantör i Kalamata.   

Här flyttar Christina över en oleander till sin nyfådda kruka.

Nu är krukorna utplacerade. Nu vill vi att Oleanderna växer på sig snabbt.

En kottepalm av arten Cycas revoluta förärade jag också Christina med. Den skulle också ner i en kruka. Men någon tom i rätt storlek hittade vi inte. Däremot hade vi en kruka som var nära på att sprängas av en mönjelilja. Den togs upp och delades i många delar för senare utplantering.

Nu har kottepalmen fått en kruka som den kan stå i några år. Efter vad jag läst så har den inte brått att växa på sig.