Lök av olika sorter är ett måste. Helst ska det finnas tre, fyra sorter hemma för att krydda maten med. Den bästa löken är vild. Den har bara fördelar. Den smakar fantastiskt, är gratis och ger mig motion när jag ska hämta den. Idag cyklade jag en bit söder ut där branta klippor störtar ner mot havet. Där växer den vilda purjolöken. Den kan växa direkt i små sprickor i berget. Men där är den inte så lätt att plocka. Då är det bättre att söka nere i diket där jordmånen är bättre. Där finns mer fukt och många andra växter de måste konkurrera med. De blir långa i kampen om ljuset. Är det fuktigt som det är nu så är det bara att dra i dem lätt. Då får man upp hela plantan.
Dagens skörd blev god i flera bemärkelser.
Här i de branta partierna trivs många andra växter. Är man lika barnslig som jag så är det lätt hänt att en kaktus får ett ansikte.
Kaktusarna har goda frukter men dom är inte så roliga att handskas med. Så det blev ingen skörd av dem.
Pipörten trivs bra i diket nedanför branten. Den är en långblommare. Från tidig höst till sen vår.
Ferulan står med torra blomställningar. Nya blad är på väg upp och med dess imponerande växtkraft kommer det inte dröja länge innan nya ståtliga blomställningar står och vajar i vinden.
Hemma igen blev till att rensa löken.
Till kvällen serverade Christina en välsmakande fisksoppa med vild purjolök.
2020 går mot sitt slut. Det blev ett regnigt slut. Mellan
jul och nyår har det regnat massor. Så även på nyårsafton. Därför satt jag inne
vid datorn hela förmiddagen och försökte vara kreativ i Photoshop. Jag skapade
en del nya bilder av mina foton. Inte för att jag kommer ha någon större
användning av dem. Men jag fick förmiddagen att gå och jag hade roligt.
Framåt lunch blev vädret lite bättre så jag tog mig en cykeltur. Jag var ute en tur dagen innan också. Trots att jag passerade tre samhällen så såg jag inte en enda människa. Men på nyårsaftons eftermiddag var det folk överallt och alla populära fiskeplatser var upptagna.
När jag kom hem från min tur började det att skymma men det hindrade inte Christina från att plantera småbuskar innanför vår entrégrind. Här ska bli en yta avgränsad av murar med ett böljande landskap av lägre buskar som lavendel, rosmarin, Cistus, salvia med mera. Alla plantor som sätts nu har Christina sticklingsförökat eller frösått. På kvällen åt vi lite kanin och efter det försökte vi hålla oss vakna till tolvslaget. Men det var omöjligt trots ihärdiga ansträngningar.
Foto C Fryle
På nyårsdagen vaknade vi till ett strålande väder. Eftersom det var torkväder passade vi på att köra en maskin tvätt. När den var hängd packade vi våra ryggsäckar med lunchpaket och kameror och begav oss till bergen ovanför Kardamili. Här kryllar det av bra vandringsstigar och så har man en magnifik utsikt över Taygetos högsta toppar. Så här års när snön har lagt sig där uppe är de som vackrast. Snön kan ligga kvar länge. Ända tills midsommar finns där gott om snölegor.
Foto C Fryle
Vårt mål var kyrkan bredvid hotell Faraggi. Hotellet är ett fantastiskt ställe att äta på, men det är fortfarande lockdown så ingen mat serveras där nu. På vägen dit passerar vi vildmark, olivlundar och byar. Det är svårt att låta bli att palla apelsiner när man går förbi ett översållat träd på en ödetomt. Så fyra små apelsiner slank ner i fickorna. Dom kunde konkurrera väl med citronerna om surheten. Gången innan jag pallade så gjorde jag det på min vän Åkes träd. Till och med destillerat vatten smakar mer än Åkes apelsiner. Så jag får nog sluta upp med att palla och börja betala för mig.
Foto C Fryle
Framme vid kyrkan packade vi upp vårt bröd, olivolja, salt och tomater. Bröd, olivolja och salt är numera med på alla våra utflykter. Och att även kunna äta färska egenodlade tomater efter nyår är inte så dumt. Efter måltiden gottade vi oss länge i solen. Det är rätt fantastiskt att det går att ligga och sova middag på en stenläggning i januari. När middagsluren var avklarad vände vi nedåt och tog en parallell väg tillbaka till bilen. Nu hoppas vi på många fina dagar och underbara promenader innan hettan blir för mycket för vandringar i bergen.
I Agios Nikolaos mellan marinan och Pantazistranden har vi en smal sandremsa mellan vägen och havet. Där växer en del intressanta växter. Den är också hårt utsatt för slitage av människor, hundar, slagregn och vågor. Vi har sett att det lilla beståndet av strandlilja Pancratium maritimum har minskat i antal. I år var det bara ett par ynkliga plantor som blommade. Långt ner i söder på Manihalvön finns stora sandstränder där den blommar i tusental. I vår by finns inte förutsättningarna för ett sådant överflöd. Men vi vill gärna ha ett livskraftigt bestånd även i fortsättningen.
I oktober förra året sådde Christina Pancratium-frö i en kruka med ren sand. De grodde på bara någon vecka och har fått stå och växa till sig i krukbänken under det gångna året. Först som små sytrådar, men med tiden allt kraftigare. De har aldrig vissnat ner, utan hållit sig konstant gröna även under sommarens extrema torka. Vi har redan några exemplar i trädgården och fler har vi inte plats för i våra sandbäddar. I vår vanliga lera skulle strandliljan inte klara sig länge. Den vill ha ren sand.
Idag skakade vi loss all sand från frösådden. Rötterna hade utvecklat sig väldigt bra.
I eftermiddags tog jag en cykeltur till andra sidan byn. Med mig hade jag en plastkasse med många strandliljeplantor och en smal planteringsspade. När jag satt och planterade i sanden passerade många flanörer förbi på strandpromenaden strax ovanför mitt huvud. Du undrade säkert vad jag höll på med.
Förhoppningsvis får dom svaret om några år när massor av
vackra vita strandliljor står i blom.
Min julaftonsmorgon började som vanligt med en stund vid datorn för att läsa nyheterna, kolla mejl med mera. Efter frukost tog jag en cykeltur till posten i Stoupa för att förhoppningsvis få ett vadderat kuvert med fröer, men endast en trädgårdstidning fanns i facket. Det var TrädgårdsAmatören. Oftast har jag läst tidningen redan innan den gått i tryck. Numera får jag smyga över till Christinas dator och läsa en pdf. Eftersom jag en gång i tiden var både ansvarig utgivare och bildredaktör för tidningen så ligger den mig varmt om hjärtat. Men nu när bara Christina är engagerad som chefredaktör och jag endast är en vanlig läsare så jag behöver inte titta i den förrän den finns på papper. Det är rätt skönt att inte ha några sådana uppdrag längre utan bara vara en ansvarslös pensionär. Innan lunch tog Cristina med mig ut på en promenad. Vi passerade de stora solpanelerna. De hade en fin dag. En klar himmel med en stor sol såg till så de producerade max med elektricitet. Det är inte bara solpaneler som jobbar på julafton i Grekland. Här är det inte någon helgdag och alla jobbar som vanligt.
Foto: C Fryle
När vi åter var hemma packade vi en väska och begav oss den korta biten ner till vår egen lilla ”hemliga” badvik. Vattnet var härligt att svalka sig i. Jag låg i över 10 minuter så det var nog minst 19 grader.
rpt
Efter badet dukade vi upp vår traditionella jullunch. Grönkål- och fetaostfyllda filodegsknytet och chokladtomtar. Sen slappade vi länge i solen och jag passade på att läsa Christinas krönika och några korta artiklar innan jag somnade. När vi tröttnat på att ligga i solen gick vi hem och åt lussekatter och drack lite het glögg. Därefter förbereddes och lagades middag som bestod av svamp, potatis, och en getskånk.
Det sista vettiga jag gjorde på julafton var att sätta en
fördeg. Och det första jag gjorde på juldagen var att baka surdegsbröd. Sen
fortsatte dagen med produktion och tillredning av mat.
Potatis sattes och chilihäcken fick ett par nya plantor.
Och så skördade vi vårt första vitkålshuvud.
En bit av vitkålen användes till thailändsk slaw. Den ska bankas mjuk och till den uppgiften har jag tillverkat en rejäl stomp av olivträ. Får ni för er att göra denna rätt så använd en rostfri bunke eller en gryta. Jag vet av egen erfarenhet att plastbunkar får hål i botten av tillagningsmetoden. Men gillar ni inte koriander så är salladen inget för er. https://www.ica.se/recept/thailandsk-slaw-med-jordnotter-717650/
Överallt läser jag om och ser bilder på förberedelserna
inför jul. Jag tror kanske att många har mer tid till förberedelserna när de är
begränsade av corona-epidemin. Vi har också mer tid men det blir inte så mycket
förberedelser ändå. Och varför skulle det bli det när Christina och jag
antagligen inte kommer träffa en enda kotte under jul och nyår. Lite extra gott
att äta ska vi naturligtvis laga. Och blir vi sugna på att dansa runt granen så
får vi låtsas att vårt chiliträd är en gran.
Inga förberedelser alltså. Istället gör vi vad som faller
oss in. Och idag när jag vaknade fick jag ett infall att jag skulle lära mig
att skilja Cyclamen grekum från Cyclamen hederifolium. Jag gick ut i trädgården
och plockade några blad som Christina och jag kunde studera. Tyvärr hittade jag
inte blommor på båda arterna. Oftast är det väldigt lätt genom att titta på
bladen eller blommorna. Men ibland kan behöver man titta lite närmare för variationsrikedomen
är väldigt stor inom arterna. Och vad man ska titta på letade vi lätt upp på
nätet. Nu har vi lärt oss flera nyttiga skillnader.
Bladets pärlband hittar man på Cyclamen grekum men aldrig på Cyclamen
hederifolium. Sen finns det massor av andra skillnader som jag inte ska
avhandla här.
När vi väl tog oss ut på altanen så stod två krukor med Narcissus
romieuxii i blom. Vi har flera krukor med spännande narcisser och andra lökväxter
på gång. Det är en otrolig lyx att kunna odla dess vackra lökväxter ute. Hade
vi bott i Sverige så skulle vi vara tvungna att odla dessa i ett uppvärmt
alpinhus.
På friland blommar nu narcissus tazetta ’Paperwhite Ziva’. En
bukett av dessa väldoftande skönheter står i köksfönstret och kökstjänsten lite
angenämare.
Att skaffa Brexit-växter och frö har varit mycket viktigare än
att förbereda julen. Britterna är fantastiska odlare och har ett sortiment som
tilltalar växtnördar. Tyvärr så kommer ett stort intressant sortiment av växter
försvinna med britterna inom EU nu till nyår. Så vi har handlat lite extra därifrån.
Idag kommer en kartong med suckulenter. Det blev ju rena Julafton för Christina
och mig.
Det som upptar vår mesta tid nu är beskärning och flisning
av olivträden. Det är ett drygt jobb. Jag fuskar lite med de allra mjukaste
topparna. Jag gör som grekerna. Tänder en mysig brasa med dem.
Och innan solen sjunker för lågt så vill jag hinna med ett
bad. Efter som jag gladligen kan ligga i en kvart så kan inte vattnet vara allt
för kallt.
