Livet & döden i min födelsestad

Efter många försök och inställda flyg har jag åter lyckats ta mig till Varberg. Det blev en lång men bekväm resa som gick över Aten och Köpenhamn. Den främsta anledningen för resan är att jag har en remiss till en ortoped. Den gäller bara ett år. Så i morgon ska jag bli undersökt igen. Men de bryr vi oss inte om idag.
När jag sent på fredag kväll kom till Varberg så såg jag inte mycket av staden. Jag märkte att vägen som förut var spikrak var nu mycket krokig. Men jag hittade fram till mina förre detta grannar som är så snälla och vänliga och låter mig bo hos dem. Jag hoppas de kommer ner till Christina och mig i Grekland, så att jag kan bjuda igen.
Nu har jag kört runt i staden i två dagar och förändringen är påtaglig mot när vi flyttade från staden. Förtätningen genom byggen av bostadshus har gått fort och så byggs det en tågtunnel under staden och hamnen är på väg att flyttas närmare Getterön. Så vill jag känna mig hemma så får jag surfa till Google-maps.  

Det som förvånade mig mest var butiksdöden som drabbat centrum. Så det är nog ett bra förhandlingsläge för de som vill ha en central lokal.

Jag besökte också mina föräldras grav. Innan jag flyttade så planterade jag lite lättskötta och långlivade växter där. Den lågt krypande irisen är inte så vacker så här års. Men en cyklamen hederifolia från Peloponnesos som fick följa med mig hem 2011 har redan fått fantastiskt vackra blad.

Jag har stor del utav min tid här flugit runt som en skållad råtta mellan butiker, för att få fatt i saker som är mycket lättare att hitta i Sverige.  Och jag har ju lyckats rätt bra.

Jag har också träffat människor som betyder mycket för mig. Syskon, kusiner barn med mera
Men de som har varit allra roligast att träffa är barnbarnen Lo, Embla och Ylvali. Och de skar jag träffa fler gånger innan jag åker hem till Grekland igen.

Taggar och rutter

Att vandra i omgivningarna här i Mani är en härlig upplevelse. Men det är svårt att ta sig fram planlöst. Därför använder vi markerade leder, digitala spår och rutter. Jag har lagt ut massor med rutter som kan användas av andra. Det är kul när jag ser att någon verkligen har följt i mina fotspår.
Idag var målet att gå en fin vandring och samtidigt lägga ett bra spår som både vi och andra kan använda i framtiden.
Det kändes lite extra angeläget att digitalisera just denna vandring. Vi har en gång tidigare misslyckats med att ta oss ner från Hagia Sophia till klostret Likaki.
Så idag vände vi på rutten och gick upp från klostret på branten där vi gick bort oss på nervägen sist. Det är faktiskt mycket lättare att följa en stig uppför än nedför.  

Ner till flodbädden var det en hyfsat bred väg, men på norrsidan var det stenigt och en hel del snår.

Smilax aspera på bilden till vänster har långa väldigt taggiga revor som man hela tiden fastnar i. Men när man känner blomdoften så blir den förlåten. Blommorna varierar från vita till rosaröda. Och bären är vackert klarröda.
På den högra bilden ser du bladen från en mycket vanlig ek. Den river gott i skinnet när man kommer för nära. Bladen är stenhårda och mycket vasstandade.

När vi kom in i den lilla byn Kalyves hittade vi ett kapell tillägnat jungfru Maria. Till vår lycka var det öppet så vi kunde komma in och titta på de fantastiska väggmålningarna.
När vi gått några få meter längre in i byn träffade vi en vänlig och pratglad holländare. Han frågade vart vi var på väg. När vi talade om att vi skulle till Likaki sa han att vi gått lite för långt. Han var vänlig och visade oss till rätt stig.

Likaki 2007

Vägen ner till klostret var lätt och mycket använd. Och det kan vi nog tacka klosterrenoverarna för.
Nu var klostret omringat av ställningar och takteglet glänste nytt.
När vi var här för första gången 2007 var stället mycket vackrare. Men det är roligt att någon lägger kraft och pengar på att bevara stället.
Insidan av klosterkyrkan har jag bara sett på bild. Och det är en stor önskan att någon gång få se den IRL.

Efter nästan fullgjord vandring fick vi denna vackra vy över Kardamili.
Dit åkte vi på hemvägen för ett stopp på kajen för ett bad.

Länk till Vandringen:
https://my.viewranger.com/route/details/MzQ0MDcxNg==

En njutbar vandring

Foto C. Fryle

Nu i slutet av september kan vi hoppas på lite svalare dagar. Då kan vi hitta på så mycket mer mitt på dagen. I augusti vill vi inte gärna ut och vandra när solen står som högst. Nu börjar de bli behagligt och blir det lite moln på himlen så blir det riktigt skönt.
Igår var en sådan dag. Vi tog bilen till Ag. Sofia för att gå upp till Chora. Dit har vi gått många gånger, men igår tog vi för första gången stigen som går på södra sidan av åsen. Den visade sig vara perfekt markerad, så vi behövde aldrig kolla på våra digitala kartor.

Foto C. Fryle

Innan vi kom fram till vårt mål gick vi genom byn Chora. Man kan tycka att i en by med stenlagda gränder borde gånghastigheten öka. Men det blir precis tvärtom, för där finns så mycket vackert och intressant att stanna vid och betrakta en stund.

Foto C. Fryle

Längst upp i byn Chora ligger hotell & restaurang Faraggi. Det har blivit en riktig favorit. Deras takterrass har den mest magnifika utsikt man kan tänka sig. Fördelen med denna molniga dag blev nu en nackdel för vi inte kunde inte se Profitis Ilias som är Taygetosbergens högsta topp.
Oftast brukar vi ta en lunch här men nu var vi tidiga, så det blev det bara en god kaffe som serverades av det fantastiskt trevliga paret som driver stället.

C. Fryle

Efter besöket vände vi tillbaka mot bilen. Nu tog vi norra sidan av åsen. Den sidan är inte lika solbelyst och det gynnade de tidiga tidlösorna Colchium. De växer oftast några få tillsammans men på sina ställen blommade de i mängder på samma plätt.

Foto C. Fryle

När vi för många år sedan var i detta område för första gången intog vi vår lunch högt uppe vid det lilla kapellet Agios Petros. Härifrån har man en hänförande utsikt både ut mot havet och upp i ravinen mot de högsta bergstopparna.
Igår bestod vår enkla lunch av hembakat surdegsbröd doppat i vår egen olivolja och lite salt. Enkelt men fantastiskt gott när kilometrarna i uppförsluten satt sig i benen. Efter lunchen hade vi nya krafter till att vandra tillbaka till bilen.

Efterlängtat men hotfullt

Att vi längtar efter regn nu är vi nog inte ensamma om. Det har varit varmt och regnfritt mycket länge nu. Så både våra olivträd och traktens brandmän har sett fram mot första höstregnet. Men prognosen har sett lite väl hotfull ut med orkanstyrkor och nederbörd på 50 mm. i timmen.

Men än så länge har de värsta ovädret passerat långt västerut. Vi har fått några korta och häftiga regnskurar och lite extra fart på vinden. Så något bad blir det inte.

I stället för att vara ute i regnet har jag gjort en karta som ska ligga på vår hemsida. Den är tänkt att ge våra gäster lite information om vår närmaste omgivning.
Nu kan du ta del av testversionen av kartan. Klicka på fyrkanten uppe till höger ”Visa större karta”. Sen kan du välja bland kategorierna till vänster på den större kartan. Det återstår lite för att få den perfekt. Och självklart ska jag fylla på kartan med mycket mer intressant information.

Målet är superhost – medlet är en skurhink

Att hyra ut till turister är riktigt roligt. Vi har gäster som kommer från många olika hörn av världen. Nu när vi hållit på i ett drygt år så inser vi att det inte är någon större skillnad på om man kommer från USA, England, Tyskland, Polen, Australien eller Thessaloniki. Alla är lika trevliga och skötsamma. Det är nog boendeformen som lockar en viss typ av turister.
Men vår insats för att få uthyrt är inte betydelselös.  Mycket gjordes redan när vi byggde och inredde gästvåningen med våra egna erfarenheter av Airbnb-boende i bagaget. Men för att hålla sig på topp så är det bra att läsa recensioner på andra boenden i närheten. Då inser man att städningen är mycket viktig. För ett dåligt städat boende får alltid detta påpekat och sämre betyg. Så vi försöker att städa riktigt minutiöst. Då behöver man många städgrejer.

Jag tar hand om den mesta städningen och försöker få det att glänsa. Vi har ett ovanligt välutrustat pentry. Det uppskattas mycket, speciellt av barnfamiljerna. I år med coronapandemin har det kommit strängare regler när det gäller städning och det är inga problem så länge gästerna håller sig till in och utcheckningstiderna.
Vår stora altan ska också vara snygg och solsängarna ska skrubbas lite extra. Så här mitt i sommaren brukar det vara snabbt avklarat. Men kommer det regn så blir allt solkigt. Sand från Sahara och skit från taket lortar ner fönster, dörrar och altangolv. Då får vi lägga extra tid på fönsterputsning och golvspolning.  

Det som kräver mest är toaletten. Att vi valde ett mosaikgolv av natursten kanske inte var det bästa. Av någon anledning vill det aldrig se rent ut. Troligen beror det på att stenen inte har tillräckligt hård yta. De grå tadelakt-väggarna är jag väldigt nöjd med. Duschväggen i glas är också riktigt snygg när den är nyputsad. Men med vårt vatten som innehåller massor av kalk så blir det tydliga märken efter varje intorkad droppe. Därför får det först putsas med kalkösande spray. Därefter ska det sköljas av och skrapas med vår elektriska fönsterskrapa. Sen kan det putsas på normalt sätt.

Medan jag putsar och fejar så tvättar Christina. Det blir tre maskiner som ska tvättas, hängas och torkas. Och hinner hon få in allt i gästvåningen innan gästerna kommer är hon nöjd. Det mesta ska tillbaka i sängarna och på handukskrokarna. Vi har naturligtvis dubbla uppsättningar. Det skulle vara omöjligt att få tvätten torr om det för ovanlighetens skull regnade.
Om det hade varit en dag utan gästbyten och vi inte hade behövt tvätta och städa idag – då skulle vi hoppat i havet som syns bakom tvätthögarna, och simmat våra dagliga 1000 meter.  Men nu får det bli en kvällssimning istället.

Innan gästerna kommer ska det stå lite godsaker framme för att göra ett extra gott första intryck. Vi får hoppas att de inte dricker av den lilla flaskan. Jag tror inte handsprit är särskilt gott.

Om jag har några krafter kvar så åker jag iväg med soporna som blivit. Men de kan gott ligga till nästa dag. Om vi har någon soptunna? Ingen egen utan den närmaste är nog en dryg kilometer bort. De svarta tunnorna är bara för hushållskompost.

Länk till FRYLE HOUSE