Kategori: Peloponnese

Fredagsrutin med sällan uppnått mål

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

På fredag förmiddag har jag de senaste veckorna cyklat till vårt postfack i Stoupa. Den mesta posten kommer bara en gång i veckan till vårt område och det är på torsdagen.  Vägen dit är några kilometer på en fantastiskt vacker cykelbana som går efter havet.

Utanför cykelbanan är det mesta vassa branta klippor som passar utmärkt att fiska från. Fångsten är nog skral men det är ända ett utmärkt sätt att koppla av på. Om man vill bada så går det också om man känner till ställena där man tar sig ner till vattnet.

Jag tar nästan alltid omvägen om stranden i Stoupa. Ett normalt år skulle här vara massor av solstolar och gott om folk trots att det är tidig förmiddag. Men i år är det annorlunda.

Men byns katter bryr sig inte om epidemier och restriktioner. Man skulle tro att de skulle ha det svårt nu när det inte finns turister att tigga mat av. Men de engelska damerna ser till att de får sin dagliga dos av kattpellets.

Väl framme vid postkontoret får man vara glad om de har öppnat i tid. På dörren sår det anslaget vilka tider de har öppet. ”de har öppet” var en överdrift. Tanken en gång att de skulle vara bra öppettider. Men om man ruckar lite på tiderna verkar inte vara så noga. Att öppna 90 minuter senare är ju inte så farligt och jag får mer motion efter som jag måste cykla två gånger till mitt fack.
Som svensk kan man tycka det är konstigt att ha ett postfack i grannbyn. Det skulle ju vara mycket enklare att få posten i en låda vid huvudvägen 25 meter från tomtgränsen. Men det grekiska postverket ELTA har inte den servisen. Posten i vår by som har ett eget postnummer hamnar på en taverna. Posten som kommer till Stoupa hamnar i stora högar som man får gå igenom själv. Fast om man har ett postfack så sorteras det in där.
Postnord kanske inte är världens effektivaste organisation men de är ändå ljusår före ELTA.

Idag var det ett brev i postfacket. Det var länge sedan sist. Att brevet var ett tråkigt brev var ju lite snöpligt. Jag vet ju att tre brev som jag verkligen vill ha har varit på väg från Sverige i många veckor.  

Även om utdelningen på mina cykelturer till postkontoret är skralt, så är det i alla fall roligt att träffa den trevliga och servisvänliga personalen

Morgon på stela ben

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Det känns i kroppen att man inte är tjugofem längre. Värst är det på morgonen. För att få igång kroppen så brukar jag ta en promenad. Oftast går den genom vår by.
När jag druckit mitt morgonkaffe och läst tidningarna så stoppar jag två morötter i fickan och ger mig iväg.
När jag gått 100 meter på strandpromenaden så ser jag min nyvunne vän som är en häst. Med hjälp av morötter har vi kommit varandra riktigt nära. I början av vår bekantskap var hon rätt reserverad. Men nu tillåter hon att jag klappar henne och rensar hennes man från skräp. Efter några minuter går jag vidare in åt byn.

När jag kommer in i bebyggelsen så möts jag av byns största hotell. Där har ingen lyckats checka-in än. Det är inte bara vår by som har ett stort cementskelett närmast finaste badstället. Även Stoupa norr om oss och Ag. Dimitrios söder om oss har liknade stora skelett i närheten av de populäraste baden. Det sägs att det var en man som råkade dö som byggde dem och att arvingarna inte var intresserade att driva igenom projektet. Men är det verkligen så?

När jag kommer ut till genomfartsvägen passerar jag byns roligaste tomt. Hela murkrönet är dekorerat med blomsterkrukor. Och där innanför finns massor med djur och bråte.

Katter finns det i överflöd av. Men denna morgon dröjde det till sjukhuskapellet innan jag träffade på den första. Det är inte illa att vi i vår lilla by har ett litet sjukhus med dygnet runt jour.
Däremot är det illa att vi har så förfärligt gott om katter. Och att det är så många ser områdets engelska damer till. De åker dagligen runt och matar alla katter i alla byar.

En aloe har funnit livsutrymme i ett dött mullbär. Så här års föredrar jag de levande mullbären. Jag går under många under min promenad. De flesta är sterila men några ger frukt. Och under dessa sträcker jag mig i min fulla längd för att nå några söta bär som stoppas i munnen.

När jag kommer utanför Katerina’s Market så sitter alltid en av bröderna utanför och väntar på att de ska öppna. Det sägs att han är broder till två andra med samma handikapp. Men jag vet inte om de stämmer att de är bröder. Men de spelar ingen roll. De har var och en sin givna plats i samhället.

Utanför Βεζουβιος vezuvios badar inga turister idag. Det är för tidigt och så finns det ju knappt några turister här i år.

Vid Anna Maria Studios sitter en man och tvättar sina nyupptagna potatisar. Jag är lite avundsjuk på deras odlingar. De är så friska och frodiga.

Blommor på höjden

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Nere vid kusten är det varmt som en fin svensk sommar nu. Men det är fortfarande vår uppe i bergen. Igår åkte vi dit för att hitta vårblomningen. Nere vid kusten är mycket redan överblommat.
Vi besöker ofta en sluttande orkidéäng som ligger på 1200 meter. Och där var blomningen fantastisk.

Foto: C Fryle

Strax ovanför orkidéängen åt vi vår medhavda lunch i en gammal djurfålla, omgärdade av Phlomis fruticosus. Utsikten åt väster är magnifik och i horisonten ser man Peloponnesos västra tunga.

På 1300 meter började vi stöta på stora kuddar av Astragalus monspessulanus.

När vi kom upp till dagens högsta notering på 1600 meter fick vi en fin utsikt mot sydöst och till vänster syns Peloponnesos östligaste tunga.

<< Onosma sp – Primula vulgaris >>

Därefter fortsatte vi bara en kort bit fram till den skuggiga och blöta barrskogen. I det rinnande vattnet trivs Primula vulgaris. Och i de torra gläntorna växer Onosma sp. Vilken art kan jag inte säga så här efteråt. Det finns fyra att välja på när jag tittar i Manifloran.

Christina har hittat en liten fin Euphorbia på hög höjd. Plantan ska nog städas innan fotograferingen.

Var man borde och vad man gjorde

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Så här på första maj borde vi vara ute och protestera mot världens orättvisor. Men i stället så gick Christina och jag en lång promenad i omgivningarna.
>>Vår promenad

Vi började med en uppstigning på 250 meter. Det borde inte fresta på så mycket. Men nu blommar olivträden och då får jag svårare att andas. Så det var lite jobbigt i början men det lättade snart.

På andra sidan huvudvägen från vårt hus står ett träd och blommar vackert rött nu. Det är ett lampborstträd Callistemon. Sådant har vi inte i vår trädgård. Men vi har många buskar som får röda miniatyrborstar.

Andra växter har andra sorters borstar. Dessa kanske inte är lika tilltalande. Men kanhända blir det så småningom något vackert av dessa larver.

När vi nått 250 meter över havet så tog vi en paus vid ett kapell som ligger i en bergsbrant. På båda sidor om kapellet finns ingångar till en stor grotta. Men vi stannade på utsidan och njöt av den fantastiska utsikten.

På bergväggarna vid kapellet växer fullt med korintklocka Campanula topaliana.

Efter pausen började nedstigningen. Våren har varit torr så många växter börjar redan vissna. Men tydligen hittar fjärilarna ändå lite godsaker i sista stund. När det gäller djur så är jag inte villiga att skriva in några namn. Det skulle antagligen bli helt galet.

Ytterligare ett kryp vi hittade efter vägen. En vårtbitare kanske. Men det är en grov gissning. I alla fall har vi många insekter med sådana här hoppben, och jag kan inte namnet på en enda.

Fiskeförbud

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Jag har länge tänkt skaffa mig lite fiskeutrustning. En gång hade jag massor med spön, rullar, drag och annat att fiska med. Efter som utrustningen varit oanvänd i många år så gav jag bort den, för att den skulle sprida glädje till någon.
Nu när jag bara har hundra meter till havet och inget jobb att gå till så tycker jag det skulle vara skönt och rogivande att gå ner till klipporna och slänga i sitt lockbete. Men så kom det en pandemi och med den massor med förbud i vägen. Däribland fiskeförbud.

De små fiskebåtarna har tydligen inget fiskeförbud. De går dagligen ut och kommer in med sin ynkliga fångst. De har antagligen något certifikat som gör att de står över förbudet.

Fångsten är sällan stor och fiskarna är oftast små. Fisken läggs upp på marmorborden nere i hamnen och säljs. Jag är tveksamt till att inkomsterna täcker båtarnas bränslekostnader.

Medelhavet är som de flesta vatten utfiskat. Men det finns en ny art som förökar sig med framgång. Det är drakfisken som jag tror hör hemma i Asien. Den ska man helst inte bli stucken av. Om man blir det så kan man räkna med rejäla smärtor.  Smaken på den ska vara delikat, men jag har inte smakat de än. Om den gör gott på tallriken så gör den det inte i medelhavet. Den påstås tränga ut inhemska arter.

Runt hamnen borde det vara tätt med stolar och bord så här års. Förbuden har också drabbat tavernor och glassbarer. Så det enda som händer på uteserveringarna är ett sparsamt underhåll.

Den 4 maj kommer det bli ändring av restriktionerna. Vad det kommer att innebära har jag ingen aning om. Jag hoppas verkligen att jag ska få gå till Gnospi och ta mig ett bad.