Kategori: Ag. Nikolaos

Guppande bahytter och mässande

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Söndagsmorgon och som vanligt behöver jag en promenad för att starta min kropp. Fast ibland cyklar jag och det är också trevligt.
Idag gick min tur efter havet och så en runda i byn.
Den första människan jag stötte på var en dam som plockade kaktusfikon. Jag har också plockat dessa en gång. Det gör jag inte om. När jag smakade på ett fick jag massor med mikroskopiska taggar i läpparna. Jag glömde fort vad de smakade men svedan i läpparna kommer jag aldrig att glömma.

Innan jag kam fram till byn så ska jag umgås lite med en trevlig häst. Hen kommer alltid fram till muren när jag är i närheten. Undrar om det beror på morötterna jag oftast har i fickan.

Jag tog svängen om det fina badet Gnospi. Och där hade någon fan av Fan Club of Panathinaikos Athletic Club ”Gate 13 med sprejburkar dekorerat muren.
Fan Club of Panathinaikos Athletic Club ”Gate 13 tror jag är en paraplyorganisation för många sportklubbar.

Det var inte bara jag som var på väg till Gnospi. Även damer i hatt. De ligger i det svala vattnet och sladdrar medan de flyter runt i flera timmar.

Så här på söndagsmorgonen är de mest religiösa i kyrkan och lyssnar på messande herrar. Jag tror i alla fall de mässar. Själv har jag oftast en ljudbok i örat när jag inte måste lyssna på något annat.

Efter kyrkan vek jag av mot marinan. Där låg alla de små söta fiskebåtarna inne. Kanske är det ogudaktigt att fiska på en söndag.

Sen var det dags att vända hemåt till en väntande frukost. Jag passerade många granatäppelträd på vägen. Och lite granatäpplejuice skulle sitta fint. Men på mina två träd har alla kart trillat av. Men nästa år kanske jag kan pressa massor av juice.   

Jag och min cykel en tidig morgon

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Så här mitt i sommaren är de tidiga morgnarna underbara vid medelhavet. Då är bästa tiden för fysisk aktivitet. Idag blev det en cykeltur längst kusten en bit söder ut. I byn var det väldigt lite aktivitet. Bara två hade tagit plats vid serveringarna.

Pantazi beach låg ännu i skugga och inga badare syntes till. Bara en man från tavernan som ställde ordning på solstolarna.

Mitt egentliga mål var att titta till en väns hus. Då framförallt automatbevattningen.

Bougainvillean ser ut att ha klarat sig bra. Och de övriga växterna också. Och vissa har tagit åt sig lite för mycket utrymme. Men det är lätt avhjälpt med en sekatör.

Innan jag vände hemåt så tittade jag till marinan i Ag. Dimitrios. Där var det stendött så det fick bli en bild på det vackra tornhuset istället. Det finns väldigt få tornhus riktigt nära vattnet. Men här finns ett.

Det blev även ett litet stopp vid dessa fantastiskt gulliga varelser. De har gått sen födseln i samma olivlund, som nu inte innehåller ett grönt strå. Men utanför staketet står ett stort träd som vattnas. Och där växer grönt frodigt gräs som getterna blir glada om man hjälper dem att komma åt.

Christinas morgonsyssla är som vanligt att ta hand om trädgården ,och det är flera timmars jobb. Så hon höll fortfarande på när jag kom tillbaka hem.

Morgon på stela ben

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Det känns i kroppen att man inte är tjugofem längre. Värst är det på morgonen. För att få igång kroppen så brukar jag ta en promenad. Oftast går den genom vår by.
När jag druckit mitt morgonkaffe och läst tidningarna så stoppar jag två morötter i fickan och ger mig iväg.
När jag gått 100 meter på strandpromenaden så ser jag min nyvunne vän som är en häst. Med hjälp av morötter har vi kommit varandra riktigt nära. I början av vår bekantskap var hon rätt reserverad. Men nu tillåter hon att jag klappar henne och rensar hennes man från skräp. Efter några minuter går jag vidare in åt byn.

När jag kommer in i bebyggelsen så möts jag av byns största hotell. Där har ingen lyckats checka-in än. Det är inte bara vår by som har ett stort cementskelett närmast finaste badstället. Även Stoupa norr om oss och Ag. Dimitrios söder om oss har liknade stora skelett i närheten av de populäraste baden. Det sägs att det var en man som råkade dö som byggde dem och att arvingarna inte var intresserade att driva igenom projektet. Men är det verkligen så?

När jag kommer ut till genomfartsvägen passerar jag byns roligaste tomt. Hela murkrönet är dekorerat med blomsterkrukor. Och där innanför finns massor med djur och bråte.

Katter finns det i överflöd av. Men denna morgon dröjde det till sjukhuskapellet innan jag träffade på den första. Det är inte illa att vi i vår lilla by har ett litet sjukhus med dygnet runt jour.
Däremot är det illa att vi har så förfärligt gott om katter. Och att det är så många ser områdets engelska damer till. De åker dagligen runt och matar alla katter i alla byar.

En aloe har funnit livsutrymme i ett dött mullbär. Så här års föredrar jag de levande mullbären. Jag går under många under min promenad. De flesta är sterila men några ger frukt. Och under dessa sträcker jag mig i min fulla längd för att nå några söta bär som stoppas i munnen.

När jag kommer utanför Katerina’s Market så sitter alltid en av bröderna utanför och väntar på att de ska öppna. Det sägs att han är broder till två andra med samma handikapp. Men jag vet inte om de stämmer att de är bröder. Men de spelar ingen roll. De har var och en sin givna plats i samhället.

Utanför Βεζουβιος vezuvios badar inga turister idag. Det är för tidigt och så finns det ju knappt några turister här i år.

Vid Anna Maria Studios sitter en man och tvättar sina nyupptagna potatisar. Jag är lite avundsjuk på deras odlingar. De är så friska och frodiga.

Var man borde och vad man gjorde

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Så här på första maj borde vi vara ute och protestera mot världens orättvisor. Men i stället så gick Christina och jag en lång promenad i omgivningarna.
>>Vår promenad

Vi började med en uppstigning på 250 meter. Det borde inte fresta på så mycket. Men nu blommar olivträden och då får jag svårare att andas. Så det var lite jobbigt i början men det lättade snart.

På andra sidan huvudvägen från vårt hus står ett träd och blommar vackert rött nu. Det är ett lampborstträd Callistemon. Sådant har vi inte i vår trädgård. Men vi har många buskar som får röda miniatyrborstar.

Andra växter har andra sorters borstar. Dessa kanske inte är lika tilltalande. Men kanhända blir det så småningom något vackert av dessa larver.

När vi nått 250 meter över havet så tog vi en paus vid ett kapell som ligger i en bergsbrant. På båda sidor om kapellet finns ingångar till en stor grotta. Men vi stannade på utsidan och njöt av den fantastiska utsikten.

På bergväggarna vid kapellet växer fullt med korintklocka Campanula topaliana.

Efter pausen började nedstigningen. Våren har varit torr så många växter börjar redan vissna. Men tydligen hittar fjärilarna ändå lite godsaker i sista stund. När det gäller djur så är jag inte villiga att skriva in några namn. Det skulle antagligen bli helt galet.

Ytterligare ett kryp vi hittade efter vägen. En vårtbitare kanske. Men det är en grov gissning. I alla fall har vi många insekter med sådana här hoppben, och jag kan inte namnet på en enda.

Fiskeförbud

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Jag har länge tänkt skaffa mig lite fiskeutrustning. En gång hade jag massor med spön, rullar, drag och annat att fiska med. Efter som utrustningen varit oanvänd i många år så gav jag bort den, för att den skulle sprida glädje till någon.
Nu när jag bara har hundra meter till havet och inget jobb att gå till så tycker jag det skulle vara skönt och rogivande att gå ner till klipporna och slänga i sitt lockbete. Men så kom det en pandemi och med den massor med förbud i vägen. Däribland fiskeförbud.

De små fiskebåtarna har tydligen inget fiskeförbud. De går dagligen ut och kommer in med sin ynkliga fångst. De har antagligen något certifikat som gör att de står över förbudet.

Fångsten är sällan stor och fiskarna är oftast små. Fisken läggs upp på marmorborden nere i hamnen och säljs. Jag är tveksamt till att inkomsterna täcker båtarnas bränslekostnader.

Medelhavet är som de flesta vatten utfiskat. Men det finns en ny art som förökar sig med framgång. Det är drakfisken som jag tror hör hemma i Asien. Den ska man helst inte bli stucken av. Om man blir det så kan man räkna med rejäla smärtor.  Smaken på den ska vara delikat, men jag har inte smakat de än. Om den gör gott på tallriken så gör den det inte i medelhavet. Den påstås tränga ut inhemska arter.

Runt hamnen borde det vara tätt med stolar och bord så här års. Förbuden har också drabbat tavernor och glassbarer. Så det enda som händer på uteserveringarna är ett sparsamt underhåll.

Den 4 maj kommer det bli ändring av restriktionerna. Vad det kommer att innebära har jag ingen aning om. Jag hoppas verkligen att jag ska få gå till Gnospi och ta mig ett bad.