Genom eld och vatten till liljornas strand

Igår tog vi en biltur söder ut för att titta på en blommande sandstrand. Nedanför berget Nikon stod flera bandfordon och ännu fler brandmän. Till synes overksamma.
Det var för lite mindre än två dygn sedan det brann här. Eftersom det är kruttorrt ute i terrängen nu så behövs nog en hög beredskap om det skulle flamma upp igen.

Branden såg väldigt dramatisk ut hemifrån oss. Röken och lågorna syntes på milslångt avstånd. Och några helikoptrar bombade vatten.
Men när vi såg berget på nära håll så kunde vi se att branden hade startat utan för byn Agios Nikon. Och dragit sig från byn upp mot bergstoppen. De topografiska förhållandena var nog orsaken till att branden inte blev mer omfattande.

Långt ner i söder på Beach Cape Matapan blommade strandliljan Pancratium maritimum för full. Det är en fantastisk syn att se hundratals ruggar av denna stora vackra blomma. Speciellt så här års när det är väldigt ont om blommande vilda växter.
Vi passade också på att bada lite, men någon längre simtur blev det inte för blåsten var lite otrevlig.

Foto C. Fryle

Vi vände norr ut igen men följde den östra sidan av Manihalvön. Högt upp på åsen intog vi en pickniklunch i skuggan av en hjälte. Det finns hur många monument som helst över hjältar i Grekland.
Vid den lilla halvön utanför byn Kótronas simmade vi våra dagliga tusen meter.

Foto C. Fryle

Under tiden vi simmade tornade mörka moln upp sig över bergen. Det såg lovande ut.

Foto C. Fryle

Och visst kom det efterlängtade regnet. Jag tror nästan brandmännen längtade efter det mer än vad Christina och jag gjorde. Tyvärr kom det inget hemma i våra rabatter.

Foto C. Fryle

När vi korsade halvön på hemvägen så körde vi genom ett stort område som eldhärjades för en dryg vecka sedan. Då flög helikoptrar och bombade vatten i tre dagar. Flera byar var då evakuerade. Men jag tror byarna klarade sig bra. Vi såg bara ett bostadshus som såg ut att ha blivit svett. Men områdets odlingar kommer inte ge någon skörd på ett bra tag.
De sydliga delarna av Manihalvön är väldigt lättantändliga på grund av den ständiga torkan som gett en eldfängd vegetation. Lite längre norr ut där vi bor är riskerna något lägre. Men vi kan ändå inte känna oss helt trygga.

Målet är superhost – medlet är en skurhink

Att hyra ut till turister är riktigt roligt. Vi har gäster som kommer från många olika hörn av världen. Nu när vi hållit på i ett drygt år så inser vi att det inte är någon större skillnad på om man kommer från USA, England, Tyskland, Polen, Australien eller Thessaloniki. Alla är lika trevliga och skötsamma. Det är nog boendeformen som lockar en viss typ av turister.
Men vår insats för att få uthyrt är inte betydelselös.  Mycket gjordes redan när vi byggde och inredde gästvåningen med våra egna erfarenheter av Airbnb-boende i bagaget. Men för att hålla sig på topp så är det bra att läsa recensioner på andra boenden i närheten. Då inser man att städningen är mycket viktig. För ett dåligt städat boende får alltid detta påpekat och sämre betyg. Så vi försöker att städa riktigt minutiöst. Då behöver man många städgrejer.

Jag tar hand om den mesta städningen och försöker få det att glänsa. Vi har ett ovanligt välutrustat pentry. Det uppskattas mycket, speciellt av barnfamiljerna. I år med coronapandemin har det kommit strängare regler när det gäller städning och det är inga problem så länge gästerna håller sig till in och utcheckningstiderna.
Vår stora altan ska också vara snygg och solsängarna ska skrubbas lite extra. Så här mitt i sommaren brukar det vara snabbt avklarat. Men kommer det regn så blir allt solkigt. Sand från Sahara och skit från taket lortar ner fönster, dörrar och altangolv. Då får vi lägga extra tid på fönsterputsning och golvspolning.  

Det som kräver mest är toaletten. Att vi valde ett mosaikgolv av natursten kanske inte var det bästa. Av någon anledning vill det aldrig se rent ut. Troligen beror det på att stenen inte har tillräckligt hård yta. De grå tadelakt-väggarna är jag väldigt nöjd med. Duschväggen i glas är också riktigt snygg när den är nyputsad. Men med vårt vatten som innehåller massor av kalk så blir det tydliga märken efter varje intorkad droppe. Därför får det först putsas med kalkösande spray. Därefter ska det sköljas av och skrapas med vår elektriska fönsterskrapa. Sen kan det putsas på normalt sätt.

Medan jag putsar och fejar så tvättar Christina. Det blir tre maskiner som ska tvättas, hängas och torkas. Och hinner hon få in allt i gästvåningen innan gästerna kommer är hon nöjd. Det mesta ska tillbaka i sängarna och på handukskrokarna. Vi har naturligtvis dubbla uppsättningar. Det skulle vara omöjligt att få tvätten torr om det för ovanlighetens skull regnade.
Om det hade varit en dag utan gästbyten och vi inte hade behövt tvätta och städa idag – då skulle vi hoppat i havet som syns bakom tvätthögarna, och simmat våra dagliga 1000 meter.  Men nu får det bli en kvällssimning istället.

Innan gästerna kommer ska det stå lite godsaker framme för att göra ett extra gott första intryck. Vi får hoppas att de inte dricker av den lilla flaskan. Jag tror inte handsprit är särskilt gott.

Om jag har några krafter kvar så åker jag iväg med soporna som blivit. Men de kan gott ligga till nästa dag. Om vi har någon soptunna? Ingen egen utan den närmaste är nog en dryg kilometer bort. De svarta tunnorna är bara för hushållskompost.

Länk till FRYLE HOUSE

En annan morgonpromenad

Mina ständiga morgonpromenader har i några månader gått genom vår by Agios Nikolaos. I dag tyckte jag att det var dags att se något annat. Så jag satte mig på cykeln och åkte på den otroligt vackra cykelvägen som går strax nedanför vårt hus och in till Stoupa.

Jag parkerade min cykel vid Stoupas nyaste och största kyrka. Den är inte särskilt vacker. Av någon anledning har den stått oklädd i en massa år. Längst ner är den klädd med sten. Men sen verkar det som om de tappat bort ställningen så de inte kan jobba högre upp.
Det är lite märkligt eftersom den grekisk-ortodoxa kyrkan är mycket rik. Och grekerna är väldigt religiösa och skänker mer än gärna en slant till kyrkan.

Jag gick vidare ner mot stranden och där hade aktiviteterna startat så smått. Renhållningsdamen gjorde ett gott jobb. Antagligen har hon uselt betalt. Men som läget är i Stoupa nu får man vara glad om man över huvud taget har ett jobb.

Barer och tavernor ska fyllas på innan stranden fylls med badande.

På stranden är det färre solstolar än ett normalt år. Och så här tidigt är det bara några få badande som hittat hit.

Stoupa har många små hotell. Få har pool. Och inga hotell har all inclusive. Tyvärr har många av dem det riktigt svårt nu. Eftersom den stora gruppen utländska turister som kommer hit är engelsmän. De flesta kom med Thomas Cook som gick konkurs förra året. Många av hotellen förlorade stora summor i den konkursen. Med årets pandemirestriktioner ser det rätt illa ut.
Å andra sidan är de flesta turisterna just här inhemska, så det finns nog områden som har det mycket värre.
Men greker är överlevare på ett helt annat sätt nordeuropéer. Här bygger man upp sin verksamhet på intjänade medel och få tar lån. Och får man något över så sätter man dom på ett säkert ställe som mark eller fastigheter.

Medan jag roat mig i grannbyn så har Christina skött om alla våra växter, som hon gör varje morgon. Det är ett drygt jobb som helst ska göras innan det blir för varmt för att kännas behagligt.

Sopor, kastanjer och en helig jungfru

Idag är det en viktig dag här i Grekland. Dormition of the Virgin. Om jag fattat sken rätt så är det en minnesdag över den heliga ljungfrus död och återförening med den stora guden. Men jag kan ha fattat det lite fel.
Att det är en helgdag kom jag inte på förrän vid lunch när jag kastade ett öga i almanackan. Mina planer var inte att delta i några religiösa ceremonier. Min viktigaste plan var att slänga skräp. Så jag lastade bilen med väl sorterat skräp för att det lätt ska gå och återvinnas.
Bilden visar raden med återvinningskärl. De kan vara svåra att hitta bland allt bråte. Bakom den röda bilen ligger en ännu längre rad med skräp. Den är för deponiskräp. Men jag tror inte en enda sopa återvinns. Så varför bry sig om att sortera?

Efter soptömningen blev jag sugen på kaffe så jag körde högre upp i bergen för att få det lite svalare. Jag hamnade i Kastania. Kastania är ett väldigt vanligt bynamn i Grekland. De har de gemensamt att de ligger på nivå över 500 meter över havet. Det är på den nivån kastanjeträden börja växa.
Detta var första besöket i just detta Kastania. Och på torget hittade jag två mycket trevliga tavernor. Idag blev det bara en iskall kaffe. Men jag ska tillbaka hit för att inta en söndagsmiddag någon gång snart. Som sig bör står det en jättestor kastanj på det lilla torget, även ett mullbär och en valnöt får också dela på utrymmet.

Jag har en vana att titta på kyrkor och kapell när jag besöker en ny by. Kyrkan på torget med tavernorna uppehöll mig inte länge. Den var väldigt tråkig.
Men lite högre upp i byn hittade jag kyrkan som tillägnats St. Peter. Den är byggd på elvahundratalet och är rätt nyligen restaurerad. Kyrkan har ett antal gängstänger som går från långsida till långsida för att den inte ska falla ihop. Ingången och insidan är otroligt vacker med stenarbeten, målningar och träsnideri.

Dörrposten i marmor har en vacker mönstrad dekor.  

Jesus på korset vaktas av två stora och gröna drakar. Jag är inte så bevandrad i religionerna men gröna drakar hör de verkligen till kristendomen?

Och så hittade jag den helige mannen med fiskkrokar i öronen.

Och två men som pussas är verkligen uppfriskande att se i kyrkan, i en tid som denna, då homofobin ökar bland religionsutövarna och högernationalisterna.

Guppande bahytter och mässande

Söndagsmorgon och som vanligt behöver jag en promenad för att starta min kropp. Fast ibland cyklar jag och det är också trevligt.
Idag gick min tur efter havet och så en runda i byn.
Den första människan jag stötte på var en dam som plockade kaktusfikon. Jag har också plockat dessa en gång. Det gör jag inte om. När jag smakade på ett fick jag massor med mikroskopiska taggar i läpparna. Jag glömde fort vad de smakade men svedan i läpparna kommer jag aldrig att glömma.

Innan jag kam fram till byn så ska jag umgås lite med en trevlig häst. Hen kommer alltid fram till muren när jag är i närheten. Undrar om det beror på morötterna jag oftast har i fickan.

Jag tog svängen om det fina badet Gnospi. Och där hade någon fan av Fan Club of Panathinaikos Athletic Club ”Gate 13 med sprejburkar dekorerat muren.
Fan Club of Panathinaikos Athletic Club ”Gate 13 tror jag är en paraplyorganisation för många sportklubbar.

Det var inte bara jag som var på väg till Gnospi. Även damer i hatt. De ligger i det svala vattnet och sladdrar medan de flyter runt i flera timmar.

Så här på söndagsmorgonen är de mest religiösa i kyrkan och lyssnar på messande herrar. Jag tror i alla fall de mässar. Själv har jag oftast en ljudbok i örat när jag inte måste lyssna på något annat.

Efter kyrkan vek jag av mot marinan. Där låg alla de små söta fiskebåtarna inne. Kanske är det ogudaktigt att fiska på en söndag.

Sen var det dags att vända hemåt till en väntande frukost. Jag passerade många granatäppelträd på vägen. Och lite granatäpplejuice skulle sitta fint. Men på mina två träd har alla kart trillat av. Men nästa år kanske jag kan pressa massor av juice.