En kalldusch

Äntligen är vår utedusch klar. Det har varit ett långtidsprojekt. Men det har ju inte varit bråttom. För inte duschar vi ute mitt i vintern trots att det kan vara rätt varmt mitt på dagen. Men nu börjar det bli varmt. 24 grader idag. Lite återstår dock om man vill ha en varmdusch. Nu har jag bara en kort slang som värms av solen. Men jag ska införskaffa en mycket längre så man inte behöver ha så brått innan kylan blir för påtaglig.
Jag är rätt nöjd med färgen på brädorna. De är behandlade med vinäger som har stått med stålull i ett dygn. Men det jag är mest nöjd med är den galvade plåten i dörren. Den hittade jag en bit upp i bergen, så lagom rostig och bucklig.

För att komma in i duschen får man dra i det något klumpiga handtaget som jag sågade ur en olivgren idag.

Dörren är självstängande med hjälp av tyngdkraften som tar tag i en vedklabb av olivträ. Jag skulle ha ett block för linan att löpa i. Men tills jag köpt det får det duga med en metallögla.  

Här ska vi stå i sommar och skölja av oss saltvatten och svett.
Jag är så glad att jag fick med mina verktyg från Sverige. Det gör det så mycket enklare att bygga saker.

Vår vandring blev en vårvandring

Foto: C. Fryle

Igår tog vi en bekväm och kort vandring. Många av våra vandringar går på besvärliga och steniga stiger. Men det finns många lätta och breda vägar att gå på. En sådan går ner i ravinen ovanför Kardamili ner till klostret Sotiros. Där kan man lätt ta sig upp och ner med en fyrhjulsdriven bil. Men vi valde att gå för att inte missa några fina växter. I början på vandringen kunde vi se Taygetos högsta topp med Globularia alypum i förgrunden. När vi fortsatte längre ner försvan toppen men inte de vackra växterna.

Foto: C. Fryle

Lithodora zahnii är en härlig buske som trivs på skuggiga och halvskuggiga branter.

Vänster: Globularia alypum har en mycket tilltalande blomma.
Höger: Lithodora zahnii har oftast denna svagt blå färg. Men förkommer också  i nästan vitt och starkt rosa.

Vänster: Scilla messeniaca. Det hörs ju på namnet att den är en endem här i området.
Höger: För första gången hittade vi en vit S.messeniaca

Himantoglossum robertianum. Jättenycklar har sin högsäsong nu. Den är väldigt vanlig och lätt att hitta för kolven är jättestor som namnet säger.  Den förekommer i flera färger.

Vänster: Cyklamenblomningen är inte så intensiv nu. Men Cyclamen repandum ssp. Peloponnesiacum blommar i alla fall.
Höger: Spindelofrys har just börjat blomma. Denna Ophrys sphegodes ssp mammosa kommer att snart att få följe med massor av andra Ophrys.

Vänster: Viola odorata. Luktvioln doftar precis som violpastillerna man köpte som barn.
Höger: Anemone pavonina. Praktanemon har jag lärt mig att skilja från Anemone coronaria, bukettanemon. Praktanemon har upp till 8 kronblad. Är det fler så är det en bukettanemon.

Vänster: Iris unguicularis. Doftiris är en riktig karaktärsväxt här. Den är väldigt spridd och de första exemplaren i blom ser man redan i slutet av året. Sen kan man träffa på dom ända in i april.
Höger: Oxalis pes-caprae. Getoxalis är nog den mest spridda växt i medelhavsområdet. Det är en invandare från Sydafrika. Den är inte älskad av många. Och det är förståeligt. Den förökar sig på alla tänkbara sätt och snabbt går det.   

Vägen till Fredag på en måndag


Att vandra är något som är kul och givande. Vi tror att många andra och kanske några av våra gäster även tycker det är kul. Därför försöker jag utforska området och lägga gps-spår så fler än Christina och jag kan hitta stigarna. Idag har jag lagt ett mycket kort spår. Som ni kan se om ni följer länken.
https://my.viewranger.com/track/details/MTMxODk5NTk=


Inte långt ifrån oss ser man ett kapell som ligger efter en klippvägg. Vi har bara vetat om en väg dit. Men det är ju alltid roligare att gå en rundgång än fram och tillbaka. Så vi chansade på att det skulle finnas en stig upp från olivlundarna. Vi kom rätt nära men den sista biten virrade vi runt bland buskar och stenblock. Men vi kom upp till sist.
Väl uppe vid klostret såg vi en fin stig ner till olivlundarna. Så den tog vi på hemvägen och samtidigt la vi ett gps-spår.


Kapellet ligger inte särskilt högt över havet. Men utsikten åt Ag. Dimitrios är ändå magnifik.


Det är inte alla kapell som är öppna. Men här kunde vi komma in och studera de religiösa ikonerna.


Kapellet är tillägnat helgonet Paraskevi. Hennes namn betyder fredag på grekiska. Paraskevis föräldrar som var greker, men bosatta i Rom. De var barnlösa långt upp i åren. När dottern äntligen föddes, på en fredag, fick hon namnet efter veckodagen. Hon framställs alltid bärandes på en skål med den romerske härskaren Antonius Pius ögon. Hon förblindade honom med en skvätt kokande tjära (som han först låtit sänka ner henne i utan att hon tycktes känna av det). Därefter gav hon honom synen tillbaka. Hon gjorde en massa andra under – men hon är framförallt de synskadades helgon.


Bergväggarna utanför kapellet är också väldigt spännande med fantastiska håligheter och mönster. Där bor ödlor, insekter och mycket annat. Och här växer den vackra Lithodora zahnii, som vi annars bara sett en bra bit högre upp i bergen.

Samtliga foton: Christina Fryle

Ett år i Grekland


Det som bestämde tiden för flytten var Trädgårdsfest mitt i vintern. Jag tänkte att det skulle bli mitt sista år för mig att arrangera den. När jag upptäckte att det var den nionde gången så beslöt jag att även vara med på det tionde året.
Men den viktigaste faktorn var ju att vårt hus var så färdigt att det gick att flytta in.
Så det var bara att säga upp sig från bruket och sätta sig i bilen för att inleda ett nytt liv som grek och pensionär.


Nu är det ett år sedan vi flyttade in i vårt hus i Grekland. Det har varit en tid då det hänt mycket. Vi fick börja med att inreda huset. Trots att vi hade en container full med saker så fick vi lägga mycket tid på inköp av nödvändiga prylar.
Trädgårdsintresset tog vi med oss så rabattgrävning och plantering har det också blivit en hel del av.  Även annat än växter har fått planteras i trädgården. Några murar, planterings bord, trappa, ramper, och ett utekök har också byggts.
De vilda ätbara som växer i vår närhet har vi börjat att prova. Saltmärke har blivit en favorit. Saltmärke växer på klipporna nere vid havet. Man plockar det man behöver till en måltid på några minuter. Även vildsparris finns det gott om. Det är en otrevlig växt vi inte vill ha i vår lund. Men jag går gärna i olivlundarna runt omkring och plockar de späda skotten. Och det finns mycket mer ätbart men det har vi inte riktigt kunskapen till att plocka det än.


Greker är ju inte så olika svenskar men de har andra traditioner och högtider. Den grekiska påsken var en intressant upplevelse. Den firas stort, mycket stort.


Vi har också haft en del trevliga besök. Det har varit ett nöje att visa vårt vackra Mani för dem.


Det har också blivit många vandringar. En gång kom vi helt oplanerat nästan upp på Taygetos högsta topp.


Även Parnonbergen har höga toppar. Här firade vi Christinas sextioårsdag.


Våra 90 olivträd blev också skördade. Vi skördade inte själva utan det gjorde en mycket effektiv Albans familj. Vi hade faktiskt ingen aning om hur en riktigt god olivolja smakar. Men nu vet vi. Och vårt lager av olja kommer räcka länge än.


Att flytta ifrån något kan var tungt. Men att flytta till något kan var riktigt roligt när man får många nya supertrevliga vänner. Här firar vi nyår med några av dem.

På andra sidan vägen I Rigklia


Rigklia är en högst livaktig by. Byn ligger bra till alldeles vid sidan av huvudvägen. Det är nära till den fina stranden Pantazi. Och till affärerna i Agios Nikolaos är det bara drygt en kilometer. Detta är antagligen anledningen till att den inte är lika avfolkad som byarna högre upp i bergen. Ibland tar Christina och jag en promenad dit. Fågelvägen har vi 1650 meter dit. Men vi kan inte flyga så det blir betydligt längre att gå på de krokiga stigarna dit och hem.
När jag tog med kameran dit och gick runt så såg jag inte många människor. Men spåren efter dem var desto fler.


Fortsätter man vägen genom Rigklia så kommer man till Ano Rigklia (Övre Rigklia). Här är husen äldre. Några är förfallna men många är renoverade till toppskick.


Genom byarna går en miniravin. Och ett stenkast söder ut går den större ravinen vid vars mynning Pantazi beach ligger.


Som i alla byar så står här skrotbilar. Fast denna Lada Niva kanske ändå inte är skrotfärdig. Den har ju luft i däcken.


Olivlundarna går långt in i byn. Och hänger man upp tomsäckarna på tork så är det nog färdigskördat för den här säsongen.


Även här finns en olivpress. Synd att den inte var igång. Jag hade gärna gått in och inspekterat en svensk separator. Det hade blivit lite nostalgi från min tid på Värö Bruk.


Innan jag lämnade byn fick jag en trevlig pratstund med en flock getter.