Skördetid


Nu skördas det oliver lite var stans i grannskapet. Här används bara enkla metoder för att få ned oliverna. Antingen görs det helt manuellt med handkrattor eller så används motordrivna vispar som slår ner oliverna på stora dukar som täcker marken.
Vi har inte börjat skörda våra oliver. När det blir vet vi inte. Vi har vidtalat några plockare och alla verkar ha mer jobb än de klarar av. Men en har lovat att fixa vår skörd. Men det känns osäkert för språkhindren är inte lätt att komma över. Min albanska är ännu sämre än min grekiska.


När oliverna är plockade så körs de till en press. Sådana finns det gott om i området.


Först ska allt skräp som kommer med oliverna sållas bort.


När oliverna är rena så pressas oliverna till ett mos och blandas med vatten. Jag tror att kärnorna skilj av innan pressning.


Sen sker en grovseparering och därefter rinner den gröngula oljan ner på ett skaksåll. Även rejektet rinner ut på ett skaksåll. Den flytande delen går ut i avloppet som antagligen bara rinner ut i marken.


Sedan sker den slutliga separeringen i upprättstående öppna separatorer. Och olivoljan fylls på dunkar.

Christinas lökar


Idag var det rena julafton för Christina och mig. Äntligen anlände en välfylld låda från Holland med lökar som Christina beställt.


Transporten har inte gått särskilt fort. Så när dom ringde från posten i Kardamýli och frågade mig om de skulle skicka paketet till Agios Nikolaos, sa jag att behåll paketet så hämtar jag det strax hos er. Vi ville ha paketet snabbt och tänkte att det går snabbare att hämta det själva. Men då räknade vi inte att det skulle vara 90 minuters kö.


När vi lagt upp alla lökpåsar på bordet så kände vi oss väldigt rika. Lökarna höll väldigt bra kvalité och endast en beställd sort var slut i sortimentet.


Christina har fått ett klantnummer!
Jag vågar inte påstå att det är passande.


Många av lökarna vill genast ner i jorden. Men de får vänta tills regnvädret har förflyttat sig bort från oss.


Nu ser vi fram mor en olivlund som ser mer ut som en lökäng.

Färden bär till vårt älskade Githio


Tidigt på morgonen lämnade vi Elafonisi och rörde oss sakta mot Gythio. Det fanns de som rörde sig ännu långsammare. Då fick Christina hjälpa till med omkörningarna.
Gythio är en liten stad som vi älskar. Där finns nästan allt. Fast vill man ha fina stränder så får man ta sig ut från centrum.


Det ligger fyra hotell på rad med utsikt åt hamnen. Tre har vi bott på innan. Nu var det dags att prova det fjärde. Det fick med beröm godkänt. Så vi bokade flera rum för en gruppresa som går om ett år.


I Gythio finns vår favorittaverna, Barba Sideris. Miljön är helt underbar och maten är alltid av högsta kvalité.


Från staden kan man gå ut till en liten ö som har landförbindelse. Här kan man studera Cyclamen graecum. Nu på hösten kommer det upp blad i alla möjliga och omöjliga mönster.


Cyclamen graecum


Cyclamen graecum

Elafonisos en ö utan öluffare                                                          


Efter en mycket kort färjetur var vi på ön Elafonisos. Här hittade vi ett boende högst upp i ett hus med utsikt över byns nordvästra strand. Själva boendet var rätt risigt och byggt på grekiskt vis, utan en enda tanke på funktion. Men det ligger på ett bra ställe med närhet till det man behöver.


På stranden nedanför vår balkong kunde vi motionssimma i sällskap med en sköldpadda. Sköldpaddan var lätt att upptäcka från balkongen. Lite svårare ifrån vattnet.


Det mesta på ön var hoppackat. Och det såg skräpigt och förfallet ut i hela byn. Men det ser nog mycket fräschare ut under högsäsong när det kryllar av turister.


Om det fanns få turister så fanns det i alla fall ett överflöd av katter. Och matställen var det antagligen för många i förhållande till gästerna. Första kvällen propsade vår värdinna på att vi skulle gå till hennes väninnas restaurang. Och lydiga som vi är traskade vi med henne dit. Stället heter Sta Kala Kathoumena och ligger vid ett litet torg mitt inne i gyttret av gränder. Där fanns inga gäster så vi satt där alldeles ensamma och beställde av en mycket trevlig och pratglad servitör. Men innan vi ens fått in vår mat var det gäster vid flera av borden.
Maten vi serverades var mycket bra så vi var väldigt tacksamma både mot vår värdinna och kocken.
Kvällen därpå valde vi en taverna vid kajkanten. Det var resans absolut största misstag. Sämre mat har vi aldrig fått i Grekland. Och dyr var den också. Allt på Elafonisos är mycket dyrare än vi är vana vid att betala. Det vill väl till att suga ut så mycket som möjligt under en kort turistsäsong.


Ön består inte bara av bebyggelse. Där finns också vackra kuster och natur. Så vi körde runt på ön och kollade floran. På sydöstra delen av ön har det härjat en brand i år. Den har rensat ut all markvegetation men olivträden ser ut att klara sig. Fast någon skörd blir det inte i år. Man kan tro att marken ska se tråkig och deprimerande ut efter en sådan brand. Men nu när marken fylls av cyklamenblom så blir det bara vackert med färgglada blommor mot den brända marken.


Simos Beach är känd för sin skönhet. Och visst är den vacker. Men att solbada på denna lösa sand är inget vi uppskattar. Men vi tog oss i alla fall ett bad, trots att det var höstens dittills kallaste dag.


Om Christina och jag inte trivs på lös sand så gör i alla fall strandliljan, Pancratium maritimum, det. Vid Simos Beach finns den i tusental. Men nästan allt var överblommat. Vi såg bara en enstaka eftersläntrare.

Upp på hatten, ut på tungan


Dag tre på vår hemester började vi med att kolla floran uppe på hatten. Som vanligt fick vi parkera långt från stadsporten. Men vägen dit är ju väldigt vacker med blått hav och prydliga vägkanter, så det gjorde inget.


Den gamla staden Monemvasia är väl värd ett besök. Men vi tog den snabbaste promenadvägen genom staden för att komma upp på hattens topp.


Blomningen hade inte kommit så långt. Bara på den allra högsta delen blommade Sternbergia. Och det var ganska långt mellan cyklamenblommorna. Men om någon vecka kommer varenda kvadratmeter blomma vackert.
Efter besöket på hatten körde vi sakta åt väster över bergskedjan för att leta krokus. Och vi hittade några fina lokaler innan vi körde vidare till Neapoli för en övernattning.


Nästa morgon åkte vidare till Fossil Forest längst ut på landtungan. Det var inte så intressant att det var värt den långa körsträckan.


Det som gjorde besöket vid tungspetsen extra roligt var de stora fälten av vad vi tror är Colchicum lingulatum.


Här växer också Prospero autumnale. Det är ju en väldigt vanlig och spridd växt. Men här växer den i större drivor än vi sett någon annanstans.


Efter allt bilåkande så unnade vi oss bad och avkoppling på en vacker enslig strand.


Sedan bar det av till Elafonisosfärjan för en mycket kort tur ut till ön.