Vår vandring blev en vårvandring

Publicerat1 mars, 20201 mars, 2020FörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Igår tog vi en bekväm och kort vandring. Många av våra vandringar går på besvärliga och steniga stiger. Men det finns många lätta och breda vägar att gå på. En sådan går ner i ravinen ovanför Kardamili ner till klostret Sotiros. Där kan man lätt ta sig upp och ner med en fyrhjulsdriven bil. Men vi valde att gå för att inte missa några fina växter. I början på vandringen kunde vi se Taygetos högsta topp med Globularia alypum i förgrunden. När vi fortsatte längre ner försvan toppen men inte de vackra växterna.

Lithodora zahnii är en härlig buske som trivs på skuggiga och halvskuggiga branter.

Vänster: Globularia alypum har en mycket tilltalande blomma.
Höger: Lithodora zahnii har oftast denna svagt blå färg. Men förkommer också i nästan vitt och starkt rosa.

Vänster: Scilla messeniaca. Det hörs ju på namnet att den är en endem här i området.
Höger: För första gången hittade vi en vit S.messeniaca

Himantoglossum robertianum. Jättenycklar har sin högsäsong nu. Den är väldigt vanlig och lätt att hitta för kolven är jättestor som namnet säger. Den förekommer i flera färger.

Vänster: Cyklamenblomningen är inte så intensiv nu. Men Cyclamen repandum ssp. Peloponnesiacum blommar i alla fall.
Höger: Spindelofrys har just börjat blomma. Denna Ophrys sphegodes ssp mammosa kommer att snart att få följe med massor av andra Ophrys.

Vänster: Viola odorata. Luktvioln doftar precis som violpastillerna man köpte som barn.
Höger: Anemone pavonina. Praktanemon har jag lärt mig att skilja från Anemone coronaria, bukettanemon. Praktanemon har upp till 8 kronblad. Är det fler så är det en bukettanemon.

Vänster: Iris unguicularis. Doftiris är en riktig karaktärsväxt här. Den är väldigt spridd och de första exemplaren i blom ser man redan i slutet av året. Sen kan man träffa på dom ända in i april.
Höger: Oxalis pes-caprae. Getoxalis är nog den mest spridda växt i medelhavsområdet. Det är en invandare från Sydafrika. Den är inte älskad av många. Och det är förståeligt. Den förökar sig på alla tänkbara sätt och snabbt går det.

Bättre halvfärdig än ofärdig

Publicerat23 februari, 202023 februari, 2020FörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Nu har vi skaffat material till nya projekt. Sand, grus, sten, cement med mera går i stort sett att köpa i varje gathörn. Att kunna köpa olika kvalitéer i storsäck är lyx. Så nu kan jag börja gjuta igen.

Jag har ju redan gjort färdigt ett arbetsbord för att kruka växter vid. Men nu har det blivit lite många backar med sticklingar så jag funderade på om jag kunde samla ihop dem lite bättre. Sen får vi rätt mycket ved från våra olivträd. Och det kräver lagringsutrymme. Och efter som jag redan hade tegelsten på lager så beslutade jag mig för att använda dessa till ett backbord och vedförråd. Jag började med att gjuta 4 klackar där jag ska ställa fyra korta murar.

Här står de fyra murstumparna som ska bli backbord och vedförråd. Jag brydde mig inte om att använda vattenpass eller spänna trådar. Jag har ju ägnat ett helt yrkesliv åt att mäta saker så som pensionär kan jag slippa det tycker jag. Men det blev inte särskilt rakt. Jag tror att det kommer ingen se när det kommer på lite puts.

Virke till uteduschen är också inhandlat. Utbudet av trävaror är i stort sett obefintligt i min närhet. Men i Kalamata finns ett bristfälligt utbud. Så där handlade vi plank och reglar.

En platta till uteduschen gjorde jag förra året. Nu är det dags att färdigställa den innan värmen kommer. Den blir rätt stor. Kan ju vara praktiskt om en hel familj vill duscha samtidigt. Men storleken beror på att den ska skymma vår fula värmeväxlare. Fast duschen kanske blir lika ful den.

Plankorna vi strukit med vinäger som löst upp stålull. Därför den vackra färgen.
Än kvarstår det mycket arbete innan projekten är färdiga. Men det är ju skönt att jobbet är halvfärdigt.

En hel halvö

Publicerat16 februari, 202016 februari, 2020FörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Jag fick ett tips om att det är mycket fint på Ákra Tigáni. Det är en halvö som fått sitt grekiska namn efter en stekpanna. Och det behövs inte mycket fantasi för att se stekpannan.

På det lägre området finns det många kar där man indunstat salt. Än idag finns det några som används. Men de flesta är förfallna.

Halvön består mest av små och halvstora stenar. Men däremellan växer det intressanta växter. Dom kommer att blomma överdådigt om en månad.

På höjden längst ut har en gång funnits en by. Men det finns inga byggnader som står upp än. Det enda som något så när håller ihop än är ett försvarstorn.

Vår medhavda lunch intog vi på en solig sydsluttning tätt bevuxen med purjolök.

Backen till halvön vill jag komma tillbaka till i november. Jag kan inte komma på någon annan plats där jag sett en mark så tätt bevuxen av krokusblad.

FOTON av Christina Fryle

Konsekvenserna av ett oväder

Publicerat15 februari, 202015 februari, 2020FörfattareLeif FryleLämna en kommentar

I natt åskade det som bara den. Det är inte särskilt ovanligt här i Mani. Eftersom elledningar och transformatorer nästan uteslutande sitter i stolpar, så är åska lika med strömavbrott.
Och eftersom strömmen inte var tillbaks en bit in på förmiddagen och det var lördag så beslutade vi oss för att åka till Areópoli på marknad. Och när vi ändå hamnat så långt söder ut bestämde vi oss för att även undersöka några vita fläckar på vår karta.
Vi körde söderut och svängde av huvudvägen till kustbyn Mezapos. Därifrån körde vi söderut på en smal väg. I en träddunge nere vid vattnet såg vi ett torn sticka upp. Det var kapellet Ι.Ν. ΒΛΑΧΕΡΝΑΣ. Det ser rätt gammalt, förfallet och vackert ut.

Det är byggt på klassiskt vis med massor av valv.

Målningarna är riktigt läckra. Vem mannen som avbildas är har jag ingen aning om.

Det finns tydliga spår av att kapellet används än i dag.

Utanför kapellet finns ett par sarkofager. På den ena kunde vi flytta på en löst ditställd plåtlucka och titta in. Att det finns ben kvar var något vi inte förväntat oss.

Men benen var nog bara från 2005 så det kanske inte var så konstigt.

En halv halvö

Publicerat14 februari, 202014 februari, 2020FörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Nu har vi undrat i några år hur det ser ut på halvön utanför Trahila. Idag packade vi en lunch för att äta den längst ut på halvön. Vi trodde inte man skulle hitta något ställe där man kunde komma ner till vattnet på grund av de branta klipporna. Men det dröjde inte länge förrann vi hittade en stig ner till en vacker badplats som vi kommer att besöka den dagen då vattnet är tillräckligt varmt.

Efter besöket nere vid badviken så traskade vi vidare genom vackra olivlundar för att hitta en stig ut till de yttre delarna. Det blev många försök att ta oss genom snår av Mastic och andra taggiga buskar. Men vi hittade tyvärr ingen väg ut. Så det får förbli en vit fläck på vår karta.

Vi fick vända och gå till ett annat ställe för vår lunch. Beslutet blev att klättra upp till det vackra kapellet Εκκλησία Παναγία Κουβάτσου. Vi såg på håll att det var några andra där. Men platsen är stor så vi skulle få plats alla. Men när vi kom i närheten så börjar det smälla av gevärsskott. Och det var ju inte så rogivande. Så vi tog ett nytt beslut för vår lunch.

Så vi började vandra upp på en annan hög kulle med några ruiner på. Där var sagolikt vackert men ingen särskild bra utsikt. Så det blev att leta upp ett nytt lunchställe.

Vårt val blev en parkbänk efter bilvägen till Trahila. Inte är det den mysigaste platsen men utsikten är magnifik. Mysighet betyder inte så mycket när magarna skrek efter våra spenatpajer.

Innan vi åkte hem så gjorde vi ett stopp vid de branta klippväggarna. Där växer det ett överflöd av Allium ampeloprasum. Vild purjo det är nästan för bra för att vara sant.