Skördetid i hettan

Vi har skördat vår första majs. Den har växt snabbt och blivit till höga ståtliga plantor. De flesta av våra grönsaker får dagligen vatten. Och det behövs sannerligen nu när dagsvärmen ligger en bit över 30 grader, flera dagar i sträck. Trots värmen har det blivit många vackra och välmatade kolvar.

Idag provkokade jag fem kolvar. Resultaten blev sådär. Sötman är väldigt varierande mellan de olika kolvarna. Och torrsubstansen var för hög i alla. Trots att kornen ser sprängfyllda ut så saknas det lite vätska i dem.

Även andra grönsaker som har svårt att hålla uppe fukthalten i värmen. När man äter en armenian yard long gurka så känns det lite som att äta en morot. Men den är god ändå.

Paprikan blir väldigt bra trots att plantorna ser för bedrövligt ledsna ut på eftermiddagen.
Paprikan sägs vara den mest besprutade grönsaken. Men några sådana åtgärder har vi inte behövt ta till. Det enda vi sprutar är tomaterna. Och medlet gör jag själv genom att koka chili och spraya med vattnet.

Meloner odlar vi flera sorter. De första vattenmelonerna sprack. Och några av det andra melonerna gick det in ohyra i. Men risken är mindre om man lägger melonen på en sten eller ett plastlock. De meloner som vi skördat har hittills vari väldigs söta och läskande. Även om rankorna ser väldigt ledsna ut så kommer det nya små meloner.
Våra första squashplantor har enormt långa revor och ger inte mycket längre. Men vi har nya som verkar trivas fint i värmen.

Det som kan dö snabbast är persiljan. Den har varit enormt fin ända fram till för en vecka sedan när värmen steg en bit över 30 grader. Då räcker inte en morgonvattning till. Solen bränner ihjäl plantan trots att det finns fukt i jorden. Men vi har ett par plantor som står lite skuggigare. Vi hoppas att dessa lever över länge.

Här har inte Guide Michelin varit!

I söndags för åtta dagar sedan var jag i Kastania och drack en kaffe på torget. Där var så trevligt med sina två tavernor. Så igår gjorde jag en tur dit med Christina. Vårt mål var att äta en god lunch i skuggan av de stora träden. Vi gick till tavernan högst upp och försökte få ett bord för två. Men servitören pekade på andra restaurangen och sa att vi fick gå dit om vi ville äta. Varför förklarade han inte. Mat hade de ju det såg vi på ett sällskap som satt vid ett välfylda bord. De övriga femton borden var lediga men ändå upptagna tydligen.
Så vi gick till den andra tavernan. Där satte vi oss vid ett bord i skuggan. Men där kunde vi inte sitta för de väntade just 40 gäster. Servitören pekade på ett bord i solen och tyckte vi kunde sitta där. Det fick mig att undra hur han då skulle få plats med sina 40 gäster om vi satt där. Möjligen var han inte så säker på engelskan och menade 4 gäster. Så vi gick tillbaka till bilen och åkte vidare på bergsvägen.

Vi hamnade i Saidona på taverna καρυδιά. På svenska blir det nog Taverna Valnöt.

Där möttes vi av en vältalig, trevlig och charmerande servitör. Han pratade väldigt bra engelska och visste mycket om Skandinavien. Vi pratade mycket och fick en fördjupat inblicks i livet i Grekland.

Även den äldre mannen med den inte allt för obetydliga magen var väldigt duktig på engelska. Han kunde mycket om Sverige och övriga Nordeuropa.  Kunskapen hade han inhämtat när han jobbat i många år på norska oljebåtar.

Tavernan är inte den vackraste. Det är knappast bord och stolar hänger ihop. Men det är ju ändå maten som är det viktigaste.

Familjens som driver stället har en bil. Den är ungefär i samma usla skick som tavernan. Men den slapp vi som tur är att åka i.

Hur var maten då? Menyn var ju inte så stor men det fanns några favoriter. Huvudrätten var köttbullar. De var kryddade väldigt gott, men tillbehören var tråkiga. Den grillade osten var riktigt tråkig. Den grillade zucchini smakade precis som man kan förvänta sig. Men brödet hade hängt med några dagar för länge. Det dröjer nog innan de får en stjärna i Guide Michelin.

När det var dags för betalningen så hade vi inga kontanter och servitören sa att han hade misslyckats med att installera kortapparaten. Skulle den installeras till en dator som var lika gammal som bilen så förstår jag att de misslyckats. Efter som personalen var så fantastiska trevliga så beslutade vi oss för att inte bråka. Så vi lovade att komma tillbaka med kontanter snart.
Idag beslutade vi oss att ta vårt eftermiddagskaffe under kastanjen uppe på tavernan. Det blev en stunds avkopplande samspråk med den trevlige servitören till varsin kall kaffe.

Efter siestan!

Christina och jag stiger oftast upp rätt tidigt. Oftast vid sex och aldrig senare än sju. Då kan vi vara ute hela förmiddagen utan att bli övervarma. Tusen meter simning, vattning, skörd och något ärende till affären brukar ingå i förmiddagssysslorna. Så fram åt tolv ett så är det hög tid för lunch. Efter lunchen tar jag en rejäl tupplur.
Så här års är det svårt att göra något vettigt ute i värmen på eftermiddagen om solen skiner från en klar himmel. Så då brukar vi sysselsätta oss inne. Christina har ju sitt redaktionsjobb, men jag har inga fasta åtaganden så jag får hitta på något som behövs göras eller som bara är kul.
Idag tappade jag upp olivolja i mindre förpackningar. Det är ett riktigt söl-jobb.

Det blev 5, 3, 1 och 0,5 liters-förpackningar. Förhoppningsvis vill några hyresgäster köpa av vår goda olja.

Efter oljetappningen var det dags att hitta på nästa syssla. Jag beslöt mig för att göra babaganoch. Här i Grekland serveras det på många stället men under namnet auberginesallad.
I receptet stå det ska vara två auberginer. Jag tror inte de menar just denna sort.

Men i grönsakslandet finns ett par sorter till som jag kunde komplettera med.  

Och när de små var färdiga i ugnen och de större halvfärdiga så fick vi strömavbrott. Efter som vi har gasspis så kunde jag flytta auberginerna från elugnen till spisen och få dom färdiga.

Citronsaft ska man ha i babaganoch. Och att få ut saften snabbt och smidigt är bra. Numera använder jag alltid denna förträffliga räfflade träplugg. Jag var väldigt skeptisk när Christina köpte den. Vi hade ju så många andra redskap som kunde användas. Men det visade sig att inget är bättre än denna.

När jag ändå var igång att göra en röra så kunde jag ju lika gärna röra ihop en annan favoritröra. Tzatziki är väldigt gott. Men det blir sällan lika rolig dagen efter den tillagats. Men på armenian yard long gurka så är den lika fräsch dagen efter.  Och den gurkan passar till det mesta och trivs väldigt bra i vårt heta sommarklimat.

Skattjakt i Kalamata

Det finns alltid en anledning att ta bilen till Kalamata. Idag var det främst för att hämta skattedeklarationen. Det är dags att betala skatt för uthyrningen av övervåningen. Skatten är relativ hög jämfört med vad vi betalat för uthyrning i Sverige. Men staten har väldigt många hål att stoppa mitt bidrag i.
Deklarationer klara vi inte av att sköta själva så det får en revisor göra åt oss. Vi har en jättebra kille som sköter det. Han och några andra revisorer har ett kontor högt upp i ett ruffigt hus mitt i Kalamata.

Det borde vara obligatoriskt för revisorer att ha hjälm. Men säkerhetstänket är inte så högt i Grekland. Och så länge taket bara ramlar ner lite i taget så ska det nog gå bra.

Anledningen nummer två var att köpa en ny mixer. Sådana saker handlar vi på Kotsovolos.
Vår förra burk gick varm när jag försökte göra chiliflakes. Man måste passa sig när man bereder för het chili. Man vet aldrig vad som kommer gå på tok.
(Det blir el lustig effekt när man rätar upp en bild i Lightroom. Runda burkar kan bli äggformade).

För att spara tid köpte vi lite snabbmat Lidel och åt på hemvägen. Idag stannade vi vid ett kapellet Holy Triad, Αγία Τριάδα. Det ligger på en av de vackraste platserna efter vägen hem. Men tyvärr så finns det ingen utsikt mer än åt vägen just där. Ett skuggtak finns det i alla fal som man kan sitta under. Men just idag var vi inte i behov av det. En obekväm bänk kunde vi utnyttja att ha som sittplats och bord.  Christina var mycket lycklig över en påse stora körsbär som det skulle bli till efterrätt.

Min lunch bestod av en pytteliten ostburgare. Den såg inte alls aptitlig ut. Men jag blundade och åt. Och visst är det mesta gott om man är riktigt hungrig.

Väl hemma igen var det akuta kaffebehovet som var prioriterat att tillfredsställa. Det blev inget svenskt kaffe på svenskt vis. Det är så mycket godare att göra  Greklands nationalkaffe, Kaffefrappe.

Efter den korta kaffestunden var det dags att ta hand om alla inköp. Och det blev som vanligt inhandlat ett proppfullt bagageutrymme samt lite grann till baksätet.
En del varor ska rensas och styckas innan de fryses in. Och räkorna ska kokas och ätas senare i kväll.   

Ett ollat överflöd

Nu har vi ett överflöd av tomater och Chili. Att göra med sambal och annat att fylla kyl och frys med känns inte bra. Köldförvaringen är tyvärr begränsad. Men det finns lösningar.

Torkning borde fungera utmärkt. Den första metoden jag testade var Kia-metoden. Men det kräver ju att man har en avställd Kia i ett solbelyst läge. Och även där blir det snabbt platsbrist.

Så jag beslöt mig att bygga en öppen tork-olla. Öppen torkning är en vanlig metod vid medelhavet. Som vanligt är det brist på virke så jag fick börja slakta pallar. Dom är inte gjorda för att plocka isär. Det går åt mycket våld för att få loss en enda bräda.

Pallkragar har jag gott om, och de passar perfekt som torkram.


Nästan färdig!
Behövs bara ett nät och det finns att köpa i närheten. Det är bra om den lutar lite mot solen. Men den här lutningen är nog lite överdriven.  I Kia:n hittade jag en värdelös vindrutereflektor. Den kan nog reflektera upp lite extra värme.  

Nu har jag börjat fylla tork-ollan med chili och tomat. Hoppas att vilda kryp håller sig borta.