Kardamili International Jazz Festival 2019

 

I över en vecka festar vi till glad musik i grannbyn. Att en norsk jazzklubb lägger en festival i en liten grekisk by är osannolikt. Men så är det i alla fall här. Det beror antagligen på att i byn bor några driftiga utvandrade norrmän.
I går var det dags för ett festivalttåg. Sådana tillfällen brukar Christina och jag inte missa. Vi är där med våra kameror.


Paraplyer och färgglada kläder hör tydligen till. Det gör ju att feststämningen ökar.


Även på herrarna kan det finnas lite sparsamt med färgglädje.


Jazz tilltalar mest den äldre generationen men även en och annan ung dyker upp i tåget.


Utan musiker ingen jazz.


Jazz är glädje.

 

Är en tradition född?


Nu har vi åkt till Areópoli flera lördagsförmiddagar. Så antagligen har vi skapat en tradition.
Det finns många anledningar att åka till Areópoli. Vägen dit är vacker och det blir alltid några vägstopp för att undersöka floran. Idag visade pipörten sig från sin bästa sida.


Areópoli ligger ju där de ligger alla dagar i veckan. Men det är bara på lördag förmiddag marknaden är igång. Det som framförallt säljs är grönsaker. Men även en del annat som producerats lokalt.


Att få sig en god kaffe efter marknadsbesöket är inte svårt. Caféerna ligger tätt. Idag blev det det orangea för där fick vi skydd mot duggregnet.


Det blev mycket ätbart inhandlat. Det fick bli jordgubbar med yoghurt och honung till lunch.


Efter lunchen så fanns det mycket att att ta hand om till framtida måltider.

Att hitta guldkornen


Vi känner till många fina platser här på Peloponnesos. Och vi vill gärna dela med oss av dessa platser till eventuella gäster. Nu när det pågår hemsidesjobb för att locka gäster till vår uthyrningslägenhet så jobbar vi med en karta som ska ligga på hemsidan. Den innehåller mycket smått och gott och kommer att fyllas på efter hand. Men vad kan intressera våra gäster?


Badplatser är antagligen intressant. Denna badplats ligger mindre än hundra meter från vår tomt. Men på kartan finns massor med fina badplatser på allt från gångavstånd till några timmars resa med bil.


Mat behöver de flesta och vi har många bra tavernor på bara några hundra meters avstånd. Men det finns ju också tavernor som inte är så lätthittade. Som denna på bilden som ligger i utkanten av Kalamata. Den ser inte mycket ut för världen. Men den är omåttligt populär – och både maten och servicen är fantastisk!


Och om man vill ha något sött efter maten så hittar man de bästa sötsakerna på kartan.


Marknader tycker vi är kul. Det tycker säkert även våra gäster. Så var och när dessa är måste finnas med.


Kultur och historia finns här gott om. Kapell och kloster ligger ofta på fantastiska platser så en kulturpicknick kan rekommenderas.


Det finns så mycket mer på vår karta. Men en sak som inte finns med är var de raraste växterna växer. Växtplatserna finns på en särskild karta över hela Grekland. Denna kan inte bli offentlig. Här finns många uppgifter som vi fått i förtroende och lovat att inte göra offentliga – och andra sällsyntheter som vi vill ska få stå i fred för långfingrade ”samlare”. Men får vi besök av någon växtnörd så öppnar vi gärna kartan och gör en djupdykning i den.

Ojämna golv och motsträvig jord


Jag vill ha en lättskött tomt. Och det krävs mycket jobb för att få marken så jämn så det går att gå på den utan risk för stukade fötter. Även om markvegetationen egentligen bara behöver slås en gång om året så måste underlaget vara något så när jämnt för att klipparen inte ska välta. Hur marken var innan bygget tänkte jag inte riktigt på. Vi har många stödmurar på tomten som renoverats. Och murbyggarna har inte varit så noga med att jämna ut marken intill murarna. På flera ställen är det djupa hål och diken. Lite har jag kunnat fixa till med jord. Men jorden räcker inte till. De största hålen kan jag fylla med sten, kompost och flis.


Än så länge har jag mest klippt gångar. Eftersom vegetationen är mellan 0,5 och 1,5 meter hög så behövs det gångar för att kunna ta sig fram.


Vid klippningen dyker det upp massor med sten som lagt sig på ytan. Trots att klipparens hjul är stora så fastnar den i stenen.


Att samla sten kommer jag nog få syssla med rätt mycket i år. Jag har gjort några stenbäddar på strategiska platser för att bli av med stenen. I framtiden kommer bäddarna prydas med lämpliga växter.


Vi har klippt och flisat många olivgrenar. Klippet är perfekt att lägga ut på den klibbiga röda leran för att förhindra att man drar in den.


På några ställen har marken varit för brant för att köra klipparen. Där har jag fått forma om marken med hjälp av murar. Och brist på sten till murar kommer jag aldrig få.


Att jobba i jorden kräver rätt verktyg. Spadar är värdelösa till detta. Är marken torr så är den för hård för en spade och är den blöt så fastnar all jord på spaden. Korp, hacka och spett är det som gäller. Och verktygens skaft ökar snabbt i diameter under användningen.

Vårt hus, vår trädgård


Vi har gått länge och väntat på att vårt hus skulle slutbesiktigas. Och för några dagar sedan frågade vi vår byggmästare om inte besiktningsmannen skulle dyka upp snart. Då fick vi veta att besiktningen gjordes för 10 dagar sedan och att han hade glömt att meddela oss att huset blev godkänt. Om jag fattar det rätt så är det enda som kollas upp ordentligt att yttermåtten och placeringen på tomten stämmer överens med byggnadslovet. Nu har vi ett besiktningsprotokoll med en godkänt-stämpel. Fast vi har ingen aning om vad som egentligen står i protokollet.
I väntan på godkännandet har vi avvaktat lite med vissa markarbeten och planteringar. Men nu kan vi köra på så mycket vi orkar och plånboken håller för.

En del har vi redan planterat. Träden har fått petflaskor utan bottnar och med skumplast istället för kork som bevattningscisterner för att vattnet ska tränga ner långsamt och på djupet. Idealet hade varit droppbevattning, men eftersom träden är utspridda över tomten så blir det för mycket slangdragning.


Och varje gång vi åker till Kalamata besöker vi minst en plantskola. Så gjorde vi även idag. Christina hittade en Coleonema pulchellum som är en tuggummirosa buske från Sydafrika.


Vi föll också handlöst för ökenhibiskusen, Alyogyne huegelii. Det blev två plantor som ska stå vid parkeringsplatsen mot grannen.


Två plantor natalplommon, Carissa macrocarpa, kunde vi inte motstå. I Sydafrika heter den num-num, vilket onekligen låter lockande. Och skulle den lova för mycket så är växten väldigt vacker och doftar gott.


Suckulenter har vi i överflöd. Vi har plockat i naturen och köpt i plantskolor. De är nästan alltid lätta att föröka med sticklingar. Så sticklingskrukor står lite varstans.