Var man borde och vad man gjorde

Så här på första maj borde vi vara ute och protestera mot världens orättvisor. Men i stället så gick Christina och jag en lång promenad i omgivningarna.
>>Vår promenad

Vi började med en uppstigning på 250 meter. Det borde inte fresta på så mycket. Men nu blommar olivträden och då får jag svårare att andas. Så det var lite jobbigt i början men det lättade snart.

På andra sidan huvudvägen från vårt hus står ett träd och blommar vackert rött nu. Det är ett lampborstträd Callistemon. Sådant har vi inte i vår trädgård. Men vi har många buskar som får röda miniatyrborstar.

Andra växter har andra sorters borstar. Dessa kanske inte är lika tilltalande. Men kanhända blir det så småningom något vackert av dessa larver.

När vi nått 250 meter över havet så tog vi en paus vid ett kapell som ligger i en bergsbrant. På båda sidor om kapellet finns ingångar till en stor grotta. Men vi stannade på utsidan och njöt av den fantastiska utsikten.

På bergväggarna vid kapellet växer fullt med korintklocka Campanula topaliana.

Efter pausen började nedstigningen. Våren har varit torr så många växter börjar redan vissna. Men tydligen hittar fjärilarna ändå lite godsaker i sista stund. När det gäller djur så är jag inte villiga att skriva in några namn. Det skulle antagligen bli helt galet.

Ytterligare ett kryp vi hittade efter vägen. En vårtbitare kanske. Men det är en grov gissning. I alla fall har vi många insekter med sådana här hoppben, och jag kan inte namnet på en enda.

På andra sidan vägen I Rigklia


Rigklia är en högst livaktig by. Byn ligger bra till alldeles vid sidan av huvudvägen. Det är nära till den fina stranden Pantazi. Och till affärerna i Agios Nikolaos är det bara drygt en kilometer. Detta är antagligen anledningen till att den inte är lika avfolkad som byarna högre upp i bergen. Ibland tar Christina och jag en promenad dit. Fågelvägen har vi 1650 meter dit. Men vi kan inte flyga så det blir betydligt längre att gå på de krokiga stigarna dit och hem.
När jag tog med kameran dit och gick runt så såg jag inte många människor. Men spåren efter dem var desto fler.


Fortsätter man vägen genom Rigklia så kommer man till Ano Rigklia (Övre Rigklia). Här är husen äldre. Några är förfallna men många är renoverade till toppskick.


Genom byarna går en miniravin. Och ett stenkast söder ut går den större ravinen vid vars mynning Pantazi beach ligger.


Som i alla byar så står här skrotbilar. Fast denna Lada Niva kanske ändå inte är skrotfärdig. Den har ju luft i däcken.


Olivlundarna går långt in i byn. Och hänger man upp tomsäckarna på tork så är det nog färdigskördat för den här säsongen.


Även här finns en olivpress. Synd att den inte var igång. Jag hade gärna gått in och inspekterat en svensk separator. Det hade blivit lite nostalgi från min tid på Värö Bruk.


Innan jag lämnade byn fick jag en trevlig pratstund med en flock getter.

Utsikt från min bädd


När jag lägger mig på kvällen kan jag titta ut åt två håll. Åt väster ser jag en stjärnhimmel om vädret tillåter det. Åt öster ser jag Christina och över henne mellan olivträdens grenar ljusen från en bergsby.
Det är Pirgos. Den ligger inte så högt upp. Bara 340 meter över oss. Fågelvägen dit är det 1700 meter. Men körvägen är betydligt längre. Det är en ovanligt sömnig by för att ligga så nära havet och huvudvägen. Byn är lätt att identifiera från kusten. Kyrkans trappstegsformade torn tar man inte miste på.


Pirgos har minst tre kyrkor trots att byn är liten. Och så är det ofta i grekiska byar.


Hur många privata kapell där finns är svårt att veta. Men jag tror jag hittade det sötaste hängande på en grind.


Som alla andra byar i området har byn många grindar och dörrar i plåt som bysmeden gjort. De flesta är dekorerade med järnfigurer. Men denna tycker jag var vackrast trots sin enkelhet.


Mycket är förfallet i byn. Jag tror detta är en gammal olivpress som har fått lämna över till modernare teknik.


Men ett och annat fint och bebott hus finns där. Alla människor jag såg var på väg ut till olivlundarna för att skörda trots att det är julhelg.


Om jag har fin utsikt mot Pirgos, så har Pirgos fin utsikt mot mitt sovrum – och havet.

Nu är det klippt


Efter olivskörden kan vi börja beskära våra träd. Beskärningen görs på olika sätt. Många beskär och skördar samtidigt. Det är naturligtvis effektivt och ger minst jobb. Men vi som i stort sett alltid är på plats i vår lund kan med fördel sköta beskärningen under lång tid. Nästan alla bränner allt klipp. Men det är ju lite synd att låta all näring och allt mullbildande material gå upp i rök. När vi precis flyttat hit eldade vi också en del ris. Det brinner blixtsnabbt!


Numera kör vi allt som inte är grovt nog för ved till kaminen genom en kompostkvarn. Det är mycket ris – så det tar lång tid. Men det är ett lätt jobb. Det är bara skönt att stå där och mata grenar medan man tänker djupa tankar.


Klippet blir riktigt bra till gångar i grönsakslandet och på ytor där vi står och går mycket. Så småningom bryts det ner och ökar förhoppningsvis mullhalten något i vår leriga mineraljord.


Det är inte bara smågrenar som tas. Många av träden är misskötta och fula. Då kan det behövas lite våldsammare beskärning. Och som tack får vi ved till vår kamin.


Jag tror att alla träd har skador. Många är inte så stora.


Men vissa är riktigt stora. Det är inte ovanligt att de kör med traktorer i lundarna. Och kör de på en gren så blir det lätt långa sprickor i stammen. Och det leder naturligtvis till röta. Men olivträd är tåliga och växer alltid vidare trots att de misshandlats våldsamt.


Målet med beskärningen är att få bra skörd på friska träd. Och så vill vi naturligtvis ha dem vackra också. Men man lyckas inte alltid att få ett eftersatt träd vackert på en beskärning.

Hjulhandel i Kalamata


När regnet öser ner så behöver man något annat att göra än att vara i trädgården. Även så här efteråt kan det vara gott att hålla sig därifrån. För då har jorden blivit en lervälling. Om nu inte all jord spolats ut i havet.


Så det blev in shoppingtur till Kalamata. Dit är det inte så långt, men vägen är slingrande så det tar ändå tid att köra. Då är det bäst att tänka efter vad som behöver inhandlas.
Själv behövde jag ett riktigt bra däck. Som inte släpper igenom alla vassa taggar från buskar och örter. Försäljaren lovade att detta var det bästa till mina krav.


Men däcket var inte det viktigaste utan det var fler häckplantor av Maorimyrten (Metrosideros excelsa). Så förhoppningsvis blir det uppehåll i morgon så vi kan plantera.


Lite viktigt var också kryddor till glöggen. För färdig glögg är nog omöjligt att få tag i i Kalamata.


Vi hittade också andra roliga vegetabilier i affären. Johannesbröd (Ceratonia siliqua) säljs som en smaksättare eller kakaoersättning. Efter som Johannesbrödträd växer över allt här omkring så köpte jag inget nu, utan plockar själv till sommaren. Då kanske jag tar med stjälkarna också. De ska vara utmärkt att brygga vin på. Det borde bli vin med glöggkaraktär.