En annan Ansgar i sökaren

Idag tog jag mig tid att åka till byn Nikon eller Nikonas. De flesta orter i Grekland går att stava på flera sätt. Målet var att hitta ett kapell där jag skulle fotografera munken Nikon.
S:t Nikon var en kristen munk som var utsänd för att frälsa det ogudaktiga folket. Han var på många platser i nuvarande Grekland. Det sista området han var verksam i var Mani här på Peloponnesos i slutet av 900-talet. Det var det allra sista området i Grekland som kristnades. Så han var hundra år senare än Ansgar. Ansgar lyckades ju kristna det svenska folket. Men Nikon var mycket framgångsrikare. Än idag så är grekerna Europas mest troende folk.


J
ag parkerade min bil vid vägkanten för att hitta munken Nikon. Det första jag hittade var ett hotell. Det fick mig att undra ”Vem i herrans namn bygger ett hotell här?”.


Vid torget hittade jag det lilla kaféet Poliana. Det såg lika tomt och övergivet ut som hotellet.


På andra sidan torget reser sig kyrkan mot skyn. Men den var låst, så om Nikon finns avporträtterad där fick jag tyvärr inte reda på.


Jag gick fram och tillbaka. Kors å tvärs för att hitta ett öppet kapell. Men byn är otroligt nog utan små kapell. I de flesta andra gamla byar ligger kapellen på armlängds avstånd. Så det är lite komiskt att byn som fått namnet efter munken som kristnat Peloponnesos verkar vara den minst kristna byn.  Så något porträtt på Nikon fick jag inte. Men väl på denna prinsessa. Och det var ju lika rolig det.


Nästa gång jag kommer till Nikon så bryr jag mig inte om att stanna. Då åker jag vidare på den smala vägen till mer spännande platser.


Högt ovanför byn Nikon Ligger berget Nikons topp. Det är en mycket mer besöksvärd plats än byn. Därifrån har man magisk utsikt ner mot kusten.

Återbesök i Mystras


Nu är det fjärde eller kanske femte gången Christina och jag vandrat bland Mystras kyrkor, kloster och ruiner. Det finns många mycket äldre ställen att besöka om man vill se lite av Greklands historia. Men jag älskar platsen för det finns så mycket välbevarat. Staden är inte så gammal. Den grundades år 1205. Området är mera känt för stormaktstiden några tusen år tidigare då Spartas krigare härskade här. Numera är Sparta bara en rätt vanlig grekisk stad.


Idag består Mystras mest av gamla ruiner men också av en del välbevarade byggnader. Och mellan dessa är det stenlagda vägar och trappor.


Eftersom jag varit här flera gånger förut så beslöt jag mig för att se på byggnaderna längst bort. Så jag tog mig längst åt sydöst. Belöningen blev stor. Där hittade jag denna vackra kyrka med intilliggande hus.  Kyrkan gick inte komma in i men den är tillräckligt intressant på utsidan.


Mitt nästa stopp blev i kvinnoklostret. Det är i bruk än idag. Och här har alltid varit öppet förut så jag chansade på att det även var öppet nu. Och det var det. Så jag fick några bilder inifrån den vackert dekorerade kyrkan.


Därefter var det dags att besöka ännu ett område jag missat vid tidigare besök. I nordöst ligger flera kyrkor och ett museum som jag tror tidigare har fungerat som ett kloster.


Här var kyrkorna öppna så att jag kunde studera de vackert dekorerade kyrkorummen.


Det sista jag hann med att titta på var klostret som numera tjänstgör som museum. Det har ett fantastiskt vackert tak. Men jag fastnade mest för denna vackra trappa.

 

 

På andra sidan vägen I Rigklia


Rigklia är en högst livaktig by. Byn ligger bra till alldeles vid sidan av huvudvägen. Det är nära till den fina stranden Pantazi. Och till affärerna i Agios Nikolaos är det bara drygt en kilometer. Detta är antagligen anledningen till att den inte är lika avfolkad som byarna högre upp i bergen. Ibland tar Christina och jag en promenad dit. Fågelvägen har vi 1650 meter dit. Men vi kan inte flyga så det blir betydligt längre att gå på de krokiga stigarna dit och hem.
När jag tog med kameran dit och gick runt så såg jag inte många människor. Men spåren efter dem var desto fler.


Fortsätter man vägen genom Rigklia så kommer man till Ano Rigklia (Övre Rigklia). Här är husen äldre. Några är förfallna men många är renoverade till toppskick.


Genom byarna går en miniravin. Och ett stenkast söder ut går den större ravinen vid vars mynning Pantazi beach ligger.


Som i alla byar så står här skrotbilar. Fast denna Lada Niva kanske ändå inte är skrotfärdig. Den har ju luft i däcken.


Olivlundarna går långt in i byn. Och hänger man upp tomsäckarna på tork så är det nog färdigskördat för den här säsongen.


Även här finns en olivpress. Synd att den inte var igång. Jag hade gärna gått in och inspekterat en svensk separator. Det hade blivit lite nostalgi från min tid på Värö Bruk.


Innan jag lämnade byn fick jag en trevlig pratstund med en flock getter.

Utsikt från min bädd


När jag lägger mig på kvällen kan jag titta ut åt två håll. Åt väster ser jag en stjärnhimmel om vädret tillåter det. Åt öster ser jag Christina och över henne mellan olivträdens grenar ljusen från en bergsby.
Det är Pirgos. Den ligger inte så högt upp. Bara 340 meter över oss. Fågelvägen dit är det 1700 meter. Men körvägen är betydligt längre. Det är en ovanligt sömnig by för att ligga så nära havet och huvudvägen. Byn är lätt att identifiera från kusten. Kyrkans trappstegsformade torn tar man inte miste på.


Pirgos har minst tre kyrkor trots att byn är liten. Och så är det ofta i grekiska byar.


Hur många privata kapell där finns är svårt att veta. Men jag tror jag hittade det sötaste hängande på en grind.


Som alla andra byar i området har byn många grindar och dörrar i plåt som bysmeden gjort. De flesta är dekorerade med järnfigurer. Men denna tycker jag var vackrast trots sin enkelhet.


Mycket är förfallet i byn. Jag tror detta är en gammal olivpress som har fått lämna över till modernare teknik.


Men ett och annat fint och bebott hus finns där. Alla människor jag såg var på väg ut till olivlundarna för att skörda trots att det är julhelg.


Om jag har fin utsikt mot Pirgos, så har Pirgos fin utsikt mot mitt sovrum – och havet.

Julafton i Grekland


Julen i Grekland är inte så upptrissad som i Sverige. Men här pyntas en del så att man förstår att det är jul. Att hugga sig ett barrträd för att hänga kulorna i är inte många förunnat. Men det finns ju lösningar på det också.


Christina och jag har aldrig varit så noga med att fira jul på ett traditionellt sätt. Så på julaftons morgon packade vi en pickniklunch och gav oss av till de allra sydligaste delarna av Mani-halvön.


Ett av målen var att hitta växtlokaler för Narcissus tazetta. Och resultatet var över förväntan. Vi hittade tre ställen med rikligt med tazetter.


Vid en av lokalerna gick två åsnor (obs bara en åsna på bilden). Den ena var riktigt kärleksfull och ville bli klappad hela tiden. Hen tålde inte konkurrens, och gick hela tiden mellan Christina och mig för att skilja oss åt.
Jag har alltid velat ha en åsna, men så blir det nog inte. Jag upptäckte att jag tyvärr är rätt allergisk mot dem.


På hemvägen stannade vi i byn Vathia. Den ligger väldigt bra till för att ta vackra bilder vybilder – med byn på avstånd och det fantastiska landskapet i bakgrunden. Vi har flera gånger stannat efter huvudvägen och tagit foton av den vackra byn med de traditionella tornhusen. Men nu tog vi för första gången oss tid att vandra runt i byn. Och här var mycket att se även från insidan även om vartannat hus var en förfallen ruin.


Från många byar i Mani har man väldigt fin utsikt över kusten. Utsikten från Vathia är magnifik.


Under hemfärden skickade min son bilder från sitt julbad i Varberg. Det satte en väldig press på mig. Så det blev ett stopp i Neo Itilo för ett dopp. Vattentemperaturen var väldigt behaglig, men det var lite jobbigt att bada här efter flera dagar med mycket starka vindar.


Med oss hem hade vi en vacker bukett med bukettanemon som gjorde vårt julmiddagsbord extra juligt.