Julafton i Grekland


Julen i Grekland är inte så upptrissad som i Sverige. Men här pyntas en del så att man förstår att det är jul. Att hugga sig ett barrträd för att hänga kulorna i är inte många förunnat. Men det finns ju lösningar på det också.


Christina och jag har aldrig varit så noga med att fira jul på ett traditionellt sätt. Så på julaftons morgon packade vi en pickniklunch och gav oss av till de allra sydligaste delarna av Mani-halvön.


Ett av målen var att hitta växtlokaler för Narcissus tazetta. Och resultatet var över förväntan. Vi hittade tre ställen med rikligt med tazetter.


Vid en av lokalerna gick två åsnor (obs bara en åsna på bilden). Den ena var riktigt kärleksfull och ville bli klappad hela tiden. Hen tålde inte konkurrens, och gick hela tiden mellan Christina och mig för att skilja oss åt.
Jag har alltid velat ha en åsna, men så blir det nog inte. Jag upptäckte att jag tyvärr är rätt allergisk mot dem.


På hemvägen stannade vi i byn Vathia. Den ligger väldigt bra till för att ta vackra bilder vybilder – med byn på avstånd och det fantastiska landskapet i bakgrunden. Vi har flera gånger stannat efter huvudvägen och tagit foton av den vackra byn med de traditionella tornhusen. Men nu tog vi för första gången oss tid att vandra runt i byn. Och här var mycket att se även från insidan även om vartannat hus var en förfallen ruin.


Från många byar i Mani har man väldigt fin utsikt över kusten. Utsikten från Vathia är magnifik.


Under hemfärden skickade min son bilder från sitt julbad i Varberg. Det satte en väldig press på mig. Så det blev ett stopp i Neo Itilo för ett dopp. Vattentemperaturen var väldigt behaglig, men det var lite jobbigt att bada här efter flera dagar med mycket starka vindar.


Med oss hem hade vi en vacker bukett med bukettanemon som gjorde vårt julmiddagsbord extra juligt.

Hjulhandel i Kalamata


När regnet öser ner så behöver man något annat att göra än att vara i trädgården. Även så här efteråt kan det vara gott att hålla sig därifrån. För då har jorden blivit en lervälling. Om nu inte all jord spolats ut i havet.


Så det blev in shoppingtur till Kalamata. Dit är det inte så långt, men vägen är slingrande så det tar ändå tid att köra. Då är det bäst att tänka efter vad som behöver inhandlas.
Själv behövde jag ett riktigt bra däck. Som inte släpper igenom alla vassa taggar från buskar och örter. Försäljaren lovade att detta var det bästa till mina krav.


Men däcket var inte det viktigaste utan det var fler häckplantor av Maorimyrten (Metrosideros excelsa). Så förhoppningsvis blir det uppehåll i morgon så vi kan plantera.


Lite viktigt var också kryddor till glöggen. För färdig glögg är nog omöjligt att få tag i i Kalamata.


Vi hittade också andra roliga vegetabilier i affären. Johannesbröd (Ceratonia siliqua) säljs som en smaksättare eller kakaoersättning. Efter som Johannesbrödträd växer över allt här omkring så köpte jag inget nu, utan plockar själv till sommaren. Då kanske jag tar med stjälkarna också. De ska vara utmärkt att brygga vin på. Det borde bli vin med glöggkaraktär.

En solig söndagspromenad


Det var en så strålande morgon att vi drog iväg en bit upp i bergen för prova en vandringsled vi aldrig gått tidigare, med start i Kato Xora, den nedre delen av byn Milea. Leif tog inte med någon kamera – så för en gångs skull är det jag (Christina) som bloggar.


Vi trodde att leden mest skulle gå nedför, eftersom den följer Tepeni-ravinen. Men stigen gick långt ovanför ravinens botten. Leden, som är gammal och till stora delar stenlagd, förbinder Milea med byn Elaiochori.


Landskapet är grönt efter höstregnen, och lite höstfärg bidrar ekar och perukbuskar med. Kapellet högst uppe på toppen till höger hittade vi ingen stig till – men det ska vi försöka ta oss till från ett annat håll vid tillfälle.


Cyklamen kantar varje stig vi går. Det spelar ingen roll om det är torrt och soligt eller i ett skuggigare läge. Här i solen är det Cyclamen graecum som trivs och blommar. Jag undrar om grekerna har samma känslor för cyklamen som vi svenskar har för blåsippor och vitsippor. Att de liksom har etsat sig fast i folksjälen och gör en extra varm om hjärtat.


På tillbakavägen blev jag förälskad i nummer 47. En så vacker och hemlig entré sätter fantasin i rörelse.


I byn tog vi en avstickare till plateian och den fina kyrkan. Tornet har en massa spännande figurer.


…och interiören var ganska olik andra kyrkor och kapell. Gillade särskilt den ljusblå stjärnhimlen.


Sittplatser strax intill kyrkan. Dam- och herrsida, eller?

Promenad med ändrade planer


Tanken inför dagens promenad var att jag skulle hålla mig i olivlundarna. Men riktigt så blev det inte. Christina tyckte att vi kunde knyta ihop vår första sträcka med en sträcka vi gått tidigare. Då blev det lite vandring på bergssidan också.


Det byggs en del i olivlundarna och ofta är tomtgränserna lite underligt dragna.


Vår promenad gick genom den trevliga byn Rigklia. Här som i alla andra byar finns det hus att köpa. Och det här ligger ju riktigt fint och ser bra ut. Men insidan vågar jag inte säga något om.


Rigklia har även en begravningsplats och de döda får, som alltid, magnifik utsikt.


Ett hus i byn gav mig idén till att snickra en liten vacker trädörr till vår elmätare.


Även dörrar i plåt kan vara förföriskt vackra. Kan det vara en familj av ovanligt småväxta som byggt detta kapell?


I Rigklias omgivningar finns massor av sådana här gamla stensättningar. Nu har jag glömt vad de användes till.


Åkerringblomman (Calendula arvensis) behöver vi inte köpa från Impecta fröhandel – där den just nu lanseras som en av årets nyheter. Det ska vara en utmärkt blomma i sallader och bakverk. Här finns den överallt – även i tusental hemma i vår egen olivlund.


En liten bit ovanför vår by ligger denna solelanläggning. Den har fyra jättepaneler som följer solen från morgon till kväll.

 

Picknick för en stressad stjäl


Igår lämnade Christina tidningen till tryckeriet. Då är hon uppe i högvarv. För att få henne att varva ner fixade jag lite picknickmat och drog iväg henne till favoritstället Moni Voidenitsa.
Det är ett gammalt förfallet kloster med en kyrka som ännu står upp.


På vägen upp träffade vi på denna vackra bolltistel i vägkanten. Troligen är det en Echinops spinosissimus.


Här finns mycket vackert att se. Stenmurar, trappor och vackra ruiner.



Här växer också massor av höstcyklamen. Det vetenskapliga namnet är Cyclamen hederifolium. Namnet kommer sig utav att bladet har samma form som murgrönans blad.
Det lilla bladet som ligger i cyklamenbladet är från en murgröna som växer i samma miljö.


På en väldigt liten yta hittar man lätt ett stort utbud av de mest fantastiska cyklamenblad.


På hemvägen stannade vi i Proastio, vid busskuren för att prata lite med en trevlig get.