Balkansippan (Anemone blanda) ser vi ofta i olika färger i naturen. Från vitt till olika blåviolett nyanser är väldigt vanligt.
Grekisk blåstjärna (Scilla messeniaca) växer bara på ett
ytterst litet område i Grekland. Även om växten är ovanlig så har den en vanlig
färg och den är från svagt blå till starkt blå.
Ibland kan man hitta några unika exemplar i en avvikande
färg som den här vita formen. Att du ska
få se en vit grekisk blåstjärna om du är på rätt plats och i rätt tid är inte allt
för osannolikt.
Foto: C Fryle
Knöliris (Moraea
sisyrinchium) har också en naturlig violett färgvariation.
Foto: C Fryle
Men att hitta en helvit knöliris är nog rätt så unikt. Men
den turen hade mina vänner och jag igår.
Igår när vi var i Pigi såg vi ett rosa skimmer en bit bort efter en bergssluttning. Mandelblom tänkte både Christina och jag. Där mellan träden ville vi vandra. Så idag tog vi bilen för att hitta en väg dit.
På kartan hittade vi två tänkbara vägar. En från norr och en från söder. Vi började med den södra vägen som går åt nordost från Platsa. Det var en rätt dålig väg, men min bil har bra frigång och stora hjul, så vi tog oss fram i lugn takt. Några hundra meter från det täta beståndet av mandelträd fick vi kliva ur bilen och gå. Den genaste vägen spärrades av en brant ravin. Men det gick fint att runda ravinen längst in i dalen. Men där var det åter stopp ett par hundra meter från mandelträden. Denna gång var det tät buskvegetation som hindrade oss.
Men vi var inte så ledsna för det. Vi hade ju just kört genom ett fantastiskt parti mandelträd som ligger precis öster om Platsa. Detta område är rätt flackt och inte alls lika lätt att se från stora vägen.
Här kunde vi gå länge och studera de olika träden.
Blomstorlek och blomfärg är väldigt varierande. Men jag kanske har fel om att alla träd är mandelträd. Kanske är det olika arter av Prunus.
Igår tog vi en bekväm
och kort vandring. Många av våra vandringar går på besvärliga och steniga
stiger. Men det finns många lätta och breda vägar att gå på. En sådan går ner i
ravinen ovanför Kardamili ner till klostret Sotiros. Där kan man lätt ta sig
upp och ner med en fyrhjulsdriven bil. Men vi valde att gå för att inte missa
några fina växter. I början på vandringen kunde vi se Taygetos högsta topp med Globularia
alypum i förgrunden. När vi fortsatte längre ner försvan toppen men inte de
vackra växterna.
Foto: C. Fryle
Lithodora zahnii är en härlig buske som trivs på skuggiga och halvskuggiga branter.
Vänster: Globularia
alypum har en mycket tilltalande blomma.
Höger: Lithodora zahnii har oftast denna svagt blå färg. Men förkommer också i nästan vitt och starkt rosa.
Vänster: Scilla
messeniaca. Det hörs ju på namnet att den är en endem här i området.
Höger: För första gången hittade vi en vit S.messeniaca
Himantoglossum
robertianum. Jättenycklar har sin högsäsong nu. Den är väldigt vanlig och lätt
att hitta för kolven är jättestor som namnet säger. Den förekommer i flera färger.
Vänster: Cyklamenblomningen
är inte så intensiv nu. Men Cyclamen repandum ssp. Peloponnesiacum blommar i
alla fall.
Höger: Spindelofrys har just börjat blomma. Denna Ophrys sphegodes ssp mammosa
kommer att snart att få följe med massor av andra Ophrys.
Vänster: Viola
odorata. Luktvioln doftar precis som violpastillerna man köpte som barn.
Höger: Anemone pavonina. Praktanemon har jag lärt mig att skilja från Anemone
coronaria, bukettanemon. Praktanemon har upp till 8
kronblad. Är det fler så är det en bukettanemon.
Vänster:
Iris unguicularis. Doftiris
är en riktig karaktärsväxt här. Den är väldigt spridd och de första exemplaren
i blom ser man redan i slutet av året. Sen kan man träffa på dom ända in i
april.
Höger: Oxalis pes-caprae. Getoxalis är nog den mest spridda växt i
medelhavsområdet. Det är en invandare från Sydafrika. Den är inte älskad av
många. Och det är förståeligt. Den förökar sig på alla tänkbara sätt och snabbt
går det.
Jag fick ett tips om att det är mycket fint på Ákra Tigáni. Det är en halvö som fått sitt grekiska namn efter en stekpanna. Och det behövs inte mycket fantasi för att se stekpannan.
På det lägre området finns det många kar där man indunstat salt. Än idag finns det några som används. Men de flesta är förfallna.
Halvön består mest av små och halvstora stenar. Men däremellan växer det intressanta växter. Dom kommer att blomma överdådigt om en månad.
På höjden längst ut har en gång funnits en by. Men det finns inga byggnader som står upp än. Det enda som något så när håller ihop än är ett försvarstorn.
Vår medhavda lunch intog vi på en solig sydsluttning tätt bevuxen med purjolök.
Backen till halvön vill jag komma tillbaka till i november. Jag kan inte komma på någon annan plats där jag sett en mark så tätt bevuxen av krokusblad.
I natt åskade det som bara den. Det är inte särskilt ovanligt här i Mani. Eftersom elledningar och transformatorer nästan uteslutande sitter i stolpar, så är åska lika med strömavbrott. Och eftersom strömmen inte var tillbaks en bit in på förmiddagen och det var lördag så beslutade vi oss för att åka till Areópoli på marknad. Och när vi ändå hamnat så långt söder ut bestämde vi oss för att även undersöka några vita fläckar på vår karta. Vi körde söderut och svängde av huvudvägen till kustbyn Mezapos. Därifrån körde vi söderut på en smal väg. I en träddunge nere vid vattnet såg vi ett torn sticka upp. Det var kapellet Ι.Ν. ΒΛΑΧΕΡΝΑΣ. Det ser rätt gammalt, förfallet och vackert ut.
Det är byggt på klassiskt vis med massor av valv.
Målningarna är riktigt läckra. Vem mannen som avbildas är har jag ingen aning om.
Det finns tydliga spår av att kapellet används än i dag.
Utanför kapellet finns ett par sarkofager. På den ena kunde vi flytta på en löst ditställd plåtlucka och titta in. Att det finns ben kvar var något vi inte förväntat oss.
Men benen var nog bara från 2005 så det kanske inte var så
konstigt.
