Vinterväder i Mani

Vintervädret i Mani är skiftande. Hittills har vi haft varmt soligt och regnfritt. Men nu har det blåst rejält så några bad i vår vik har det inte blivit. I natt kom regnet och det behövs för att fylla på förråden och för att våra grönsaker ska fortsätta och växa.

Det fina vädret som varit har gett oss tillfälle att pyssla på ägorna. Klippa träd och flisa kvistar känns som ett evighetsarbete, men vi har hunnit med annat också. Cristina har mest planterat och rensat i rabatterna. Det är inte bara ogräs som blir skördat utan också massor med sten. Själv har jag hållit på med gräsklippning och några roliga anläggningsarbeten.

Trappan utanför containern har jag klätt med sten från stranden. Jag borde sett till så jag hade tillräckligt med sten i samma storlek. Men det hade jag inte. Den fungerar lika bra för det.

Den norra trappan ner till lunden hade ett sluttande plan som bara var jord och ogräs. Det var varken praktiskt eller snyggt. Så jag gjöt ett sluttande plan som jag stensatte. Det var inte lätt att hitta tillräckligt med sten för att klä gjutningen med. Men efter idogt letande så hade jag så det räckte. Nu är stenen mindre än på alla andra ställen men det tänker man nog inte på.

Vi har ju även andra roliga sysselsättningar. Till dessa behövs ofta material. Vi handlar mycket på nätet och hämtar ut paketen på posten. Postväsenet i Grekland är inte mycket att skryta om. Men personalen på kontoret i Stoupa är väldigt trevliga, vänliga och hjälpsamma. Så dit är det skoj att åka.

Senaste paketet jag hämtade innehöll mjöl och frön. Att vi börjat handla sådant på nätet beror på att Christina börjat att baka danskt rågbröd. Ingredienserna hon behöver finns inte att köpa i de butiker vi brukar handla. Christina gör också granola och till det behövs massor med frön. Jag använder frön när jag bakar hårt bröd. Nu måste vi bara komma på hur man använder bananmjöl och karobmjöl som också råkade bli inköpt.

Bröllopsdag på Peloponnesos!

I torsdags firade Christina och jag vår bröllopsdag. Det har gått 16 år sedan vi gifte oss.
Jag gick igenom hela fotoarkivet på bilder som var tagna den 14 juli. Jag hittade inte en enda bild som tydde på att vi uppmärksammat den här dagen något tidigare år. Men det vet jag att vi har. Fast oftast har vi glömt av den.
Men i år glömde vi inte. Vi började firandet med en drink på altanen tidig kväll. Men det tog jag nog ingen bild på. Så det får bli en bild på Christina med drink i Dolomiterna för några år sedan. Det kan ju passa bra för det var där vi förlovade oss.

Strax innan solen gick ner cyklade vi till grannbyn Stoupa. Det är en mycket vacker och dramatisk cykelväg. Här har man utsikt över hav, klippor och höga berg. Men av det såg vi inte mycket för vi hade solnedgången rakt i ögonen.

Stoupa är en rätt ocharmig by. Men det tycker inte alla. Byn har fina stränder och massor med parasoller. Men det var varken stränder eller parasoller vi var ute efter. Utbudet av matställen är mycket större än i vår by och det var det som lockade.

MyLó är den enda restaurangen som serverar mat från en annan världsdel. Vi älskar ju det indiska köket. Så vad passar bättre än en riktigt bra indisk restaurang. Vi tog varsin karahi men med olika kött. Eftersom det inte passar med vin till indisk mat så beslöt vi oss med att festa loss på vinet hemma i Agios Nikolaos i stället.
https://mylostoupa.gr/

Vid hamnen i Agios Nikolaos slog vi oss ner på LITHOS. Där serverar de kaffe, drinkar och godsaker. Men vin var dom riktigt usla och dyra på. Normalt så betalar vi 3,5 € för en halv liter vin. Men här serverade dom bara i glas. Det går ju fint det också. Men att få billigt rödvin kylskåpskallt och betala 7€ för två glas gör inte så vi kommer tillbaka när det finns många bra ställen att välja på. Fast vyn tillhör de bättre!

Nu är firandet över och helt vanliga sysslor tar över. Vi har just sett till att vårt AIRBNB boende är det renaste i hela Grekland, så våra gäster inte ska klaga.
Hur det blir med firandet den 14 juli nästa år är svårt att veta. Men oddsen att vi glömmer bort det är större än att vi kommer ihåg.

En regnfri cykeltur till Stoupa

Väderprognoserna har lovat regn nu i över två dygn. Den samlade mängden som fallit hos oss har varit omätbar. Det är lite tråkigt för vi önskar oss verkligen regn som kan fylla på växternas förråd.
Himlen har i alla fall varit molnig och det är väldigt skönt bara det.
Så i det perfekta cykelvädret tog jag mig en tur till Stoupa.
Cykelbanan dit går strax nedanför vårt hus alldeles i kanten av havet. Kusten är hög och stenig på de flesta ställen. Men det går att komma ner och bada för den som känner till stigarna.

Tre nya huskroppar har dykt upp alldeles vid sidan cykelbanan. De är säkert för uthyrning. Varje huskropp har en väl tilltagen pol. Så det blir nog inga budgetställen.
Man får inte bygga närmare än 100 meter från havet. Dessa hus ligger betydligt närmare. Men det är klart att längden till havet beror ju på i vilken vinkel mellan objekten man väljer att mäta i.

Det finns andra hus lika nära vattnet som antagligen är betydligt billigare att hyra. Men då får man ingen pol förstås.

När jag närmar mig Stoupa så cyklar jag genom några olivlundar. Här finns det många djur som har sin hemvist. Får, getter, kalvar, kaniner, kalkoner och höns. Idag var jag mest intresserad av hönshusen för att se om jag har något att hämta till vårt hönsprojekt. Men jag tror inte jag såg något jag kommer att ta efter.

I Stoupa brukar det ha fyllts på med massor av turister så här års. Men i år är det glest än så länge.
Jag läser en del på sociala medier om turister som flyger till medelhavet. Många spyr ju galla över dem som om de skulle riskera sina egna liv och sprida smitta till hela svenska folket när de kommer hem. Jag tycker det är överdrivet och saknar riskanalys. Risken är betydligt större om du åker tåg, spårvagn eller tunnelbana i Sverige.
När du flyger till medelhavet så är du och dina medresenärer ny testade för covid. Restriktionerna är mycket hårdare i Grekland än i Sverige. Och personal du möter på hotell och taverner testar sig två gånger i veckan. Så det finns många mycket värre saker man kan göra.

På Stoupas kändaste strand Kalogria brukar man knappt se sand för alla solstolar. Men nu är set betydligt färre solstolar och ändå är de flesta tomma.

Kalogria camping är populär och här brukar det vara smockfullt. Det kommer det nog bli bara grekerna börjar semestra.
Jag tror campingarna i Grekland har rätt låg standard. Men här på södra Peloponnesos är det många som ställer upp sina husbilar lite här och var. Sötvattenduschar och dricksvattenkranar finns nästan överallt så varför betala en campingavgift.

Efter som jag inte lyckades bli regnvåt på min cykeltur så övertalade jag Christina att ta en blöt simtur. Så nu är jag trött i axlarna efter ett hårt pass.

Finbesök i paradiset

Det är underbart att vara tillbaka i Grekland. Efter en vecka Sverige utan sin min fru vid min sida blev saknaden plågsam.
Men det alldeles extra roliga var ju att jag fick med mig min son Markus när jag åkte hem igen. Jag skulle ju också haft med mig Christinas Filippa men tråkigt nig drabbades hon av feber och idag sätter man sig inte i ett flyg i det skicket. När Renée fick reda på att Filippa skulle komma hit så bokade hon också ett flyg hit till Kalamata. Så nu har vi Två av våra barn här men ingen Filippa.
Markus och jag tog flyget till Aten där jag hade min bil parkerad.
Och är det första gången man åker från Atenhållet över till Peloponnesos, så är det obligatoriskt med ett stopp vid den gamla bron över korintkanalen.

Vädret var strålande de första dagarna och vi kunde sitta på gästvåningens terrass och njuta av den fantastiska utsikten.

När Renée hade anslutet passade vi på att äta på Stoupas taverna med högst betyg. Så att våra gäster skulle få smaka på det grekiska köket.

Renée har mestadels varit hemma och jobbat medan Markus har semester och kunnat utforska Manis hemligheter lite mer.
Den lokala ölen Nema som bryggs alldeles nära oss fick godkänt. Och det grekiska kaffet som finns i många olika varianter gillar de flesta. Här provar Markus en kall freddo medan jag dricker en freddo cappuccino.

Vi har även hunnit med att utforska några badplatser och bergen uppe vid Hotel Faraggi. Vi följde den vackra vägen till ravinens botten. Sen gick vi tillbaka för att äta en måltid på Faraggis fantastiska takterrass.

Vi har inte kunnat presentera så många av våra lokala vänner för våra gäster. Men djuren presenterar sig själva. Och vissa gör det på ett underligt sätt. Varför hunden räckte ut tungan åt Markus men inte åt mig kan man ju fundera på.
Än är det några dagar kvar för våra gäster här så lite mer kul ska vi hitta på. Förhoppningsvis slutar det regna snart. Igår fick vi över 60 mm. Idag behöver vi inget.

Taggar och rutter

Att vandra i omgivningarna här i Mani är en härlig upplevelse. Men det är svårt att ta sig fram planlöst. Därför använder vi markerade leder, digitala spår och rutter. Jag har lagt ut massor med rutter som kan användas av andra. Det är kul när jag ser att någon verkligen har följt i mina fotspår.
Idag var målet att gå en fin vandring och samtidigt lägga ett bra spår som både vi och andra kan använda i framtiden.
Det kändes lite extra angeläget att digitalisera just denna vandring. Vi har en gång tidigare misslyckats med att ta oss ner från Hagia Sophia till klostret Likaki.
Så idag vände vi på rutten och gick upp från klostret på branten där vi gick bort oss på nervägen sist. Det är faktiskt mycket lättare att följa en stig uppför än nedför.  

Ner till flodbädden var det en hyfsat bred väg, men på norrsidan var det stenigt och en hel del snår.

Smilax aspera på bilden till vänster har långa väldigt taggiga revor som man hela tiden fastnar i. Men när man känner blomdoften så blir den förlåten. Blommorna varierar från vita till rosaröda. Och bären är vackert klarröda.
På den högra bilden ser du bladen från en mycket vanlig ek. Den river gott i skinnet när man kommer för nära. Bladen är stenhårda och mycket vasstandade.

När vi kom in i den lilla byn Kalyves hittade vi ett kapell tillägnat jungfru Maria. Till vår lycka var det öppet så vi kunde komma in och titta på de fantastiska väggmålningarna.
När vi gått några få meter längre in i byn träffade vi en vänlig och pratglad holländare. Han frågade vart vi var på väg. När vi talade om att vi skulle till Likaki sa han att vi gått lite för långt. Han var vänlig och visade oss till rätt stig.

Likaki 2007

Vägen ner till klostret var lätt och mycket använd. Och det kan vi nog tacka klosterrenoverarna för.
Nu var klostret omringat av ställningar och takteglet glänste nytt.
När vi var här för första gången 2007 var stället mycket vackrare. Men det är roligt att någon lägger kraft och pengar på att bevara stället.
Insidan av klosterkyrkan har jag bara sett på bild. Och det är en stor önskan att någon gång få se den IRL.

Efter nästan fullgjord vandring fick vi denna vackra vy över Kardamili.
Dit åkte vi på hemvägen för ett stopp på kajen för ett bad.

Länk till Vandringen:
https://my.viewranger.com/route/details/MzQ0MDcxNg==