Kategori: Peloponnese

Vår vandring blev en vårvandring

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Foto: C. Fryle

Igår tog vi en bekväm och kort vandring. Många av våra vandringar går på besvärliga och steniga stiger. Men det finns många lätta och breda vägar att gå på. En sådan går ner i ravinen ovanför Kardamili ner till klostret Sotiros. Där kan man lätt ta sig upp och ner med en fyrhjulsdriven bil. Men vi valde att gå för att inte missa några fina växter. I början på vandringen kunde vi se Taygetos högsta topp med Globularia alypum i förgrunden. När vi fortsatte längre ner försvan toppen men inte de vackra växterna.

Foto: C. Fryle

Lithodora zahnii är en härlig buske som trivs på skuggiga och halvskuggiga branter.

Vänster: Globularia alypum har en mycket tilltalande blomma.
Höger: Lithodora zahnii har oftast denna svagt blå färg. Men förkommer också  i nästan vitt och starkt rosa.

Vänster: Scilla messeniaca. Det hörs ju på namnet att den är en endem här i området.
Höger: För första gången hittade vi en vit S.messeniaca

Himantoglossum robertianum. Jättenycklar har sin högsäsong nu. Den är väldigt vanlig och lätt att hitta för kolven är jättestor som namnet säger.  Den förekommer i flera färger.

Vänster: Cyklamenblomningen är inte så intensiv nu. Men Cyclamen repandum ssp. Peloponnesiacum blommar i alla fall.
Höger: Spindelofrys har just börjat blomma. Denna Ophrys sphegodes ssp mammosa kommer att snart att få följe med massor av andra Ophrys.

Vänster: Viola odorata. Luktvioln doftar precis som violpastillerna man köpte som barn.
Höger: Anemone pavonina. Praktanemon har jag lärt mig att skilja från Anemone coronaria, bukettanemon. Praktanemon har upp till 8 kronblad. Är det fler så är det en bukettanemon.

Vänster: Iris unguicularis. Doftiris är en riktig karaktärsväxt här. Den är väldigt spridd och de första exemplaren i blom ser man redan i slutet av året. Sen kan man träffa på dom ända in i april.
Höger: Oxalis pes-caprae. Getoxalis är nog den mest spridda växt i medelhavsområdet. Det är en invandare från Sydafrika. Den är inte älskad av många. Och det är förståeligt. Den förökar sig på alla tänkbara sätt och snabbt går det.   

En hel halvö

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Jag fick ett tips om att det är mycket fint på Ákra Tigáni. Det är en halvö som fått sitt grekiska namn efter en stekpanna. Och det behövs inte mycket fantasi för att se stekpannan.

På det lägre området finns det många kar där man indunstat salt. Än idag finns det några som används. Men de flesta är förfallna.

Halvön består mest av små och halvstora stenar. Men däremellan växer det intressanta växter. Dom kommer att blomma överdådigt om en månad.

På höjden längst ut har en gång funnits en by. Men det finns inga byggnader som står upp än. Det enda som något så när håller ihop än är ett försvarstorn.

Vår medhavda lunch intog vi på en solig sydsluttning tätt bevuxen med purjolök.

Backen till halvön vill jag komma tillbaka till i november. Jag kan inte komma på någon annan plats där jag sett en mark så tätt bevuxen av krokusblad.

FOTON av Christina Fryle

Konsekvenserna av ett oväder

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

I natt åskade det som bara den. Det är inte särskilt ovanligt här i Mani. Eftersom elledningar och transformatorer nästan uteslutande sitter i stolpar, så är åska lika med strömavbrott.
Och eftersom strömmen inte var tillbaks en bit in på förmiddagen och det var lördag så beslutade vi oss för att åka till Areópoli på marknad. Och när vi ändå hamnat så långt söder ut bestämde vi oss för att även undersöka några vita fläckar på vår karta.
Vi körde söderut och svängde av huvudvägen till kustbyn Mezapos. Därifrån körde vi söderut på en smal väg. I en träddunge nere vid vattnet såg vi ett torn sticka upp. Det var kapellet Ι.Ν. ΒΛΑΧΕΡΝΑΣ. Det ser rätt gammalt, förfallet och vackert ut.  

Det är byggt på klassiskt vis med massor av valv.

Målningarna är riktigt läckra. Vem mannen som avbildas är har jag ingen aning om.

Det finns tydliga spår av att kapellet används än i dag.

Utanför kapellet finns ett par sarkofager. På den ena kunde vi flytta på en löst ditställd plåtlucka och titta in. Att det finns ben kvar var något vi inte förväntat oss.

Men benen var nog bara från 2005 så det kanske inte var så konstigt.

En halv halvö

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar

Nu har vi undrat i några år hur det ser ut på halvön utanför Trahila. Idag packade vi en lunch för att äta den längst ut på halvön. Vi trodde inte man skulle hitta något ställe där man kunde komma ner till vattnet på grund av de branta klipporna. Men det dröjde inte länge förrann vi hittade en stig ner till en vacker badplats som vi kommer att besöka den dagen då vattnet är tillräckligt varmt.

Efter besöket nere vid badviken så traskade vi vidare genom vackra olivlundar för att hitta en stig ut till de yttre delarna. Det blev många försök att ta oss genom snår av Mastic och andra taggiga buskar. Men vi hittade tyvärr ingen väg ut. Så det får förbli en vit fläck på vår karta.

Vi fick vända och gå till ett annat ställe för vår lunch. Beslutet blev att klättra upp till det vackra kapellet Εκκλησία Παναγία Κουβάτσου. Vi såg på håll att det var några andra där. Men platsen är stor så vi skulle få plats alla. Men när vi kom i närheten så börjar det smälla av gevärsskott. Och det var ju inte så rogivande. Så vi tog ett nytt beslut för vår lunch.

Så vi började vandra upp på en annan hög kulle med några ruiner på. Där var sagolikt vackert men ingen särskild bra utsikt. Så det blev att leta upp ett nytt lunchställe.

Vårt val blev en parkbänk efter bilvägen till Trahila. Inte är det den mysigaste platsen men utsikten är magnifik. Mysighet betyder inte så mycket när magarna skrek efter våra spenatpajer.

Innan vi åkte hem så gjorde vi ett stopp vid de branta klippväggarna. Där växer det ett överflöd av Allium ampeloprasum. Vild purjo det är nästan för bra för att vara sant.

Vägen till Fredag på en måndag

PubliceratFörfattareLeif FryleLämna en kommentar


Att vandra är något som är kul och givande. Vi tror att många andra och kanske några av våra gäster även tycker det är kul. Därför försöker jag utforska området och lägga gps-spår så fler än Christina och jag kan hitta stigarna. Idag har jag lagt ett mycket kort spår. Som ni kan se om ni följer länken.
https://my.viewranger.com/track/details/MTMxODk5NTk=


Inte långt ifrån oss ser man ett kapell som ligger efter en klippvägg. Vi har bara vetat om en väg dit. Men det är ju alltid roligare att gå en rundgång än fram och tillbaka. Så vi chansade på att det skulle finnas en stig upp från olivlundarna. Vi kom rätt nära men den sista biten virrade vi runt bland buskar och stenblock. Men vi kom upp till sist.
Väl uppe vid klostret såg vi en fin stig ner till olivlundarna. Så den tog vi på hemvägen och samtidigt la vi ett gps-spår.


Kapellet ligger inte särskilt högt över havet. Men utsikten åt Ag. Dimitrios är ändå magnifik.


Det är inte alla kapell som är öppna. Men här kunde vi komma in och studera de religiösa ikonerna.


Kapellet är tillägnat helgonet Paraskevi. Hennes namn betyder fredag på grekiska. Paraskevis föräldrar som var greker, men bosatta i Rom. De var barnlösa långt upp i åren. När dottern äntligen föddes, på en fredag, fick hon namnet efter veckodagen. Hon framställs alltid bärandes på en skål med den romerske härskaren Antonius Pius ögon. Hon förblindade honom med en skvätt kokande tjära (som han först låtit sänka ner henne i utan att hon tycktes känna av det). Därefter gav hon honom synen tillbaka. Hon gjorde en massa andra under – men hon är framförallt de synskadades helgon.


Bergväggarna utanför kapellet är också väldigt spännande med fantastiska håligheter och mönster. Där bor ödlor, insekter och mycket annat. Och här växer den vackra Lithodora zahnii, som vi annars bara sett en bra bit högre upp i bergen.

Samtliga foton: Christina Fryle