En annan annandag

Idag är det annandag påsk här i Grekland. Den ortodoxa påsken firas inte på samma tid som den jag är van vid från Sverige. I år är det bara en vecka mellan dess två påskar.
Efter som förmiddagen började med fint väder så beslutade jag mig för att ta en cykeltur med kameran och Kolla läget.
Lägesrapport från vår by. I byn var det mycket stilla. Bara några fiskare och andra äldre gentlemän som hängde runt marinan.
I vanliga fall brukar det vara en febril aktivitet så här dags på annandag påsk. Alla ska äta grillat lam med sina släktingar och vänner. Tavernorna förbereder sig med att ställa ut fler bord än de har plats för och grilltrågen står tätt med sin hela lam som snurrar på sina spett. Men idag känns ingen grillrök och inga bord är utställda.

Det gick snabbt att känna byn på pulsen idag så jag cyklade vidare till Katafygi-grottan. Ingången ser inte mycket ut för världen. Men man kan bedra sig. Men kan vandra fem kilometer genom grottsystemet. Men grottan är större än så för den har en undre del som ligger under vatten och om några grott-dykare undersök den vet jag inte.


För den som är intresserad av geologi är nog grottans inre högintressant. Men jag håller mig på utsidan för där känner jag mig tryggare och kan ändå förundras av de vackra stenarna.

I stenen finns massor med fossiler som jag bara kan fantisera om var det varit en gång i tiden.

Även betydligt yngre spår i stenen finns det gott om.

Klipporna utanför grottan är kantiga och har skapat vackra formationer.

Men de flesta som besöker platsen är inte här för att det finns en spännande grotta. Här är även ett spännande ställe och bada på. Man kan hoppa från klipporna eller snorkla i en fantastisk miljö. Men man ska hålla sig på land om det går vågor.

På hemvägen stannade jag till vid fiskbordet för att se om fiskelyckan varit bra. Och det såg ovanligt bra ut.

Vägen till Fredag på en måndag


Att vandra är något som är kul och givande. Vi tror att många andra och kanske några av våra gäster även tycker det är kul. Därför försöker jag utforska området och lägga gps-spår så fler än Christina och jag kan hitta stigarna. Idag har jag lagt ett mycket kort spår. Som ni kan se om ni följer länken.
https://my.viewranger.com/track/details/MTMxODk5NTk=


Inte långt ifrån oss ser man ett kapell som ligger efter en klippvägg. Vi har bara vetat om en väg dit. Men det är ju alltid roligare att gå en rundgång än fram och tillbaka. Så vi chansade på att det skulle finnas en stig upp från olivlundarna. Vi kom rätt nära men den sista biten virrade vi runt bland buskar och stenblock. Men vi kom upp till sist.
Väl uppe vid klostret såg vi en fin stig ner till olivlundarna. Så den tog vi på hemvägen och samtidigt la vi ett gps-spår.


Kapellet ligger inte särskilt högt över havet. Men utsikten åt Ag. Dimitrios är ändå magnifik.


Det är inte alla kapell som är öppna. Men här kunde vi komma in och studera de religiösa ikonerna.


Kapellet är tillägnat helgonet Paraskevi. Hennes namn betyder fredag på grekiska. Paraskevis föräldrar som var greker, men bosatta i Rom. De var barnlösa långt upp i åren. När dottern äntligen föddes, på en fredag, fick hon namnet efter veckodagen. Hon framställs alltid bärandes på en skål med den romerske härskaren Antonius Pius ögon. Hon förblindade honom med en skvätt kokande tjära (som han först låtit sänka ner henne i utan att hon tycktes känna av det). Därefter gav hon honom synen tillbaka. Hon gjorde en massa andra under – men hon är framförallt de synskadades helgon.


Bergväggarna utanför kapellet är också väldigt spännande med fantastiska håligheter och mönster. Där bor ödlor, insekter och mycket annat. Och här växer den vackra Lithodora zahnii, som vi annars bara sett en bra bit högre upp i bergen.

Samtliga foton: Christina Fryle

På promenad mellan regnskurarna


Egentligen behövs det inget uppehåll mellan regnskurarna nu. Vi har fått alldeles för lite vatten i höst och vinter. Men idag har det äntligen kommit några skurar.
Även om det är fuktigt så behöver kroppen motion. Så jag tog mig en promenad.
På andra sidan vägen gick jag förbi grannarnas avokadoträd. Jag blir alltid lika avundsjuk. Mina träd kommer nog inte ge frukt än på några år.


En bit upp för backen rundade jag Spirit of Life yogacenter. Där var det liv och rörelse. Tre gulliga hundar följde mig hela vägen runt. Det var ett väldigt skällande. De var nog glada att få se någon annan än matte och husse så här års när det inte finns några turister att skälla på.


Nästa utskällning fick jag vid brandstationen. Idag var deras hundar försedda med trattar. Kan det vara för att deras skall ska höras längre?
Vi har det rätt tryggt här. Brandstationen ligger väldigt nära oss och distriktets lilla sjukhus ligger nästan lika nära. Men ännu närmare ligger det lokala ölbryggeriet.


Jag passerade många snår av denna växt. Det är ett otyg som jag tror Endast Peter Korn kan gilla. Det är en Ephedra foeminea, och den gillar att parasitera på andra växter. Man ser den oftast i förfallna stenmurar och vanvårdade olivträd. Vi har lite av den på vår tomt men inte så mycket att det blivit ett problem. Idrottsmän ska passa sig för denna växt. Upptäcks den i deras blod döms de för doping.


Det finns andra saker i byn som man ska vara försiktig med. Vi har två skyttevärn. Detta är det lilla i söder. På en kulle mitt i byn har vi ett mycket större. Jag tror inte det utgör några större risker idag. Men under andra världskriget skulle nog tyskarna hålla sig på behörigt avstånd.


Utanför ställverket i byn har ett elskåp med knivsäkringar blåst upp. Och nu har just en störtskur vräkt ner. Men vi har strömmen kvar. Undrar om alla i byn är lika lyckligt lottade.


Även de med fast telefon ovanför Gnospi ser ut att leva farligt.

Hemma i Grekland igen


Nu är vi hemma igen efter ett besök i Sverige. Vi var bara borta i 13 dagar men hemlängtan blev rätt stor ändå. Vi hade mycket som skulle hinnas med i Sverige. Läkarbesök, optikern, försäkringskassan, skattekontoret och tusen andra ting.
Och så handlade vi med oss massa som är bättre tillgång på i Sverige. Som till exempel denna dator jag skriver på just nu. Men framförallt handlade vi mat. Fast jag tror inte vi handlade någon svensk mat. Den maten handlade vi på IKEA i Aten. I Sverige handlade vi asiatiskt så som fisksås, misopasta, fiskbuljong med mera.
Det blev till att göra plats för all inhandlad mat. Så min plåtburkssamling fick åka ut i containern.


Det var fantastiskt roligt att träffa släkt och vänner. De jag saknat mest under året är barn och barnbarn. Nu hoppas jag att det inte ska dröjer ett helt år tills vi ses igen.


Det är alltid spännande att se vad som hänt i trädgården. Det har regnat alldeles för lite. Men i Sverige regnade det hela tiden. Trots bristen på vattenbrist så har min sista lökplantering skjutit upp långa stjälkar.


Trädgården har också fått ett tillskott av en ryggrad medan vi varit borta. Tack för den gåvan och badtermometern som hängde på fönsterluckan.


Min cykel har jag verkligen sakat så det blev en tur på cykelvägen till Stoupa för att hämta poste. Tyvärr så finns det inga postfack i vår by, men det är nog bra att jag får röra mig lite längre än till marinan i Agios Nikolaos.


I Stoupa blev jag badsugen när jag såg den fina stranden. Men jag hade varken handduk eller badbyxor med så jag höll mig på land.


Hemma igen så var det dags för lunch. Tyvärr så råkade jag ställa mig på en våg i Sverige. Så nu blir det bantarmat framöver.

På andra sidan vägen I Rigklia


Rigklia är en högst livaktig by. Byn ligger bra till alldeles vid sidan av huvudvägen. Det är nära till den fina stranden Pantazi. Och till affärerna i Agios Nikolaos är det bara drygt en kilometer. Detta är antagligen anledningen till att den inte är lika avfolkad som byarna högre upp i bergen. Ibland tar Christina och jag en promenad dit. Fågelvägen har vi 1650 meter dit. Men vi kan inte flyga så det blir betydligt längre att gå på de krokiga stigarna dit och hem.
När jag tog med kameran dit och gick runt så såg jag inte många människor. Men spåren efter dem var desto fler.


Fortsätter man vägen genom Rigklia så kommer man till Ano Rigklia (Övre Rigklia). Här är husen äldre. Några är förfallna men många är renoverade till toppskick.


Genom byarna går en miniravin. Och ett stenkast söder ut går den större ravinen vid vars mynning Pantazi beach ligger.


Som i alla byar så står här skrotbilar. Fast denna Lada Niva kanske ändå inte är skrotfärdig. Den har ju luft i däcken.


Olivlundarna går långt in i byn. Och hänger man upp tomsäckarna på tork så är det nog färdigskördat för den här säsongen.


Även här finns en olivpress. Synd att den inte var igång. Jag hade gärna gått in och inspekterat en svensk separator. Det hade blivit lite nostalgi från min tid på Värö Bruk.


Innan jag lämnade byn fick jag en trevlig pratstund med en flock getter.