Marmor


Alla vägar bär till Krioneri!
Christina och jag var ute och letade växter för några dagar sedan. Vi hittade några fina lokaler. Och så hittade vi ett marmorbrott av en ren slump. Vi körde i bergen innanför Oítilo och hade ställt in GPS:en på Krioneri. Vi fick tre alternativa väger. Jag beslöt att ta den mittersta men av någon anledning hamnade vi ändå på den längst norrut. Och det var tur, för annars hade vi missat stenbrottet med de häftigt stora maskinerna.


Marmor består mest av kalkspat. Den är inte helt ovanlig i Sverige. Här i Mani är det väldigt vanligt att använda marmor vid husbyggen. Stenen i vårt hus består till 80% av marmor. Sandsten är också rätt vanlig i husbyggen. Den är lite billigare och lättare att forma, men duger inte till bärande delar över fönster och dörrar.


Ren marmor är vit. Men det finns också marmor med föroreningar som färgat stenen i alla möjliga färger. En snyggt rosa eller grön marmor är mycket läcker men också väldigt dyr.


Det sägs att pojkar gillar stora maskiner som för oväsen och det gäller nog även för gamla gubbar som mig.


Arbetsmiljön i brottet verkar vara av grekisk standard. Ingen tanke på säkerhet eller hälsa.

Skördetid


Nu skördas det oliver lite var stans i grannskapet. Här används bara enkla metoder för att få ned oliverna. Antingen görs det helt manuellt med handkrattor eller så används motordrivna vispar som slår ner oliverna på stora dukar som täcker marken.
Vi har inte börjat skörda våra oliver. När det blir vet vi inte. Vi har vidtalat några plockare och alla verkar ha mer jobb än de klarar av. Men en har lovat att fixa vår skörd. Men det känns osäkert för språkhindren är inte lätt att komma över. Min albanska är ännu sämre än min grekiska.


När oliverna är plockade så körs de till en press. Sådana finns det gott om i området.


Först ska allt skräp som kommer med oliverna sållas bort.


När oliverna är rena så pressas oliverna till ett mos och blandas med vatten. Jag tror att kärnorna skilj av innan pressning.


Sen sker en grovseparering och därefter rinner den gröngula oljan ner på ett skaksåll. Även rejektet rinner ut på ett skaksåll. Den flytande delen går ut i avloppet som antagligen bara rinner ut i marken.


Sedan sker den slutliga separeringen i upprättstående öppna separatorer. Och olivoljan fylls på dunkar.

Färden bär till vårt älskade Githio


Tidigt på morgonen lämnade vi Elafonisi och rörde oss sakta mot Gythio. Det fanns de som rörde sig ännu långsammare. Då fick Christina hjälpa till med omkörningarna.
Gythio är en liten stad som vi älskar. Där finns nästan allt. Fast vill man ha fina stränder så får man ta sig ut från centrum.


Det ligger fyra hotell på rad med utsikt åt hamnen. Tre har vi bott på innan. Nu var det dags att prova det fjärde. Det fick med beröm godkänt. Så vi bokade flera rum för en gruppresa som går om ett år.


I Gythio finns vår favorittaverna, Barba Sideris. Miljön är helt underbar och maten är alltid av högsta kvalité.


Från staden kan man gå ut till en liten ö som har landförbindelse. Här kan man studera Cyclamen graecum. Nu på hösten kommer det upp blad i alla möjliga och omöjliga mönster.


Cyclamen graecum


Cyclamen graecum

Upp på hatten, ut på tungan


Dag tre på vår hemester började vi med att kolla floran uppe på hatten. Som vanligt fick vi parkera långt från stadsporten. Men vägen dit är ju väldigt vacker med blått hav och prydliga vägkanter, så det gjorde inget.


Den gamla staden Monemvasia är väl värd ett besök. Men vi tog den snabbaste promenadvägen genom staden för att komma upp på hattens topp.


Blomningen hade inte kommit så långt. Bara på den allra högsta delen blommade Sternbergia. Och det var ganska långt mellan cyklamenblommorna. Men om någon vecka kommer varenda kvadratmeter blomma vackert.
Efter besöket på hatten körde vi sakta åt väster över bergskedjan för att leta krokus. Och vi hittade några fina lokaler innan vi körde vidare till Neapoli för en övernattning.


Nästa morgon åkte vidare till Fossil Forest längst ut på landtungan. Det var inte så intressant att det var värt den långa körsträckan.


Det som gjorde besöket vid tungspetsen extra roligt var de stora fälten av vad vi tror är Colchicum lingulatum.


Här växer också Prospero autumnale. Det är ju en väldigt vanlig och spridd växt. Men här växer den i större drivor än vi sett någon annanstans.


Efter allt bilåkande så unnade vi oss bad och avkoppling på en vacker enslig strand.


Sedan bar det av till Elafonisosfärjan för en mycket kort tur ut till ön.

 

Jakten efter växterna fortsätter men vi hittar annat


Vår tur gick vidare rätt över Peloponnesos östligaste tunga. Vi hittade lite av varje efter vägen men blomningen behöver någon vecka till på sig för att bli som bäst.


Första rejäla stoppet gjorde vi i Lampokampos. Det är en by som det inte händer så mycket mer i än att det blommar fantastiskt så här års.
Vi satte oss utan för kyrkan för att äta våra medhavda lunchpajer. Här har vi suttit några gånger förut, men detta var första gången jag kände på kyrkporten, och den var till min förvåning upplåst.


Jag älskar de grekiska kapellen och kyrkorna för deras rikliga utsmyckning. Här kan man se många vackra målningar och träsniderier m.m.


Det är inte alla målningar man förstår sig på. Jag har ju inte koll på alla grekiska helgon och profeter. Men om Jesu födelse fick jag lära mig i skolan.


Och så var det livet slut eller var det början på något nytt?


Vi åkte vidare mot Limeni Geraka som är en mycket skyddad vik med några trevliga tavernor. Här kan man sitta på kajkanten och studera alla möjliga sorters fisk, och har man tur så dyker en havssköldpadda upp och tigger mat.
Men det var för krokusblomningen vi var här. Men den var inte igång än.


Slutdestinationen för dagen var Géfyra. Här fick vi ett rum med utsikt åt Monemvasia som vi besökte morgonen därpå. Men innan det var dags för middag och sömn tog vi en simtur fram och tillbaka till ön. Det var fantastiskt skönt efter en dag som mest bestått av att sitta still i en bilstol.