Morgon på stela ben

Det känns i kroppen att man inte är tjugofem längre. Värst är det på morgonen. För att få igång kroppen så brukar jag ta en promenad. Oftast går den genom vår by.
När jag druckit mitt morgonkaffe och läst tidningarna så stoppar jag två morötter i fickan och ger mig iväg.
När jag gått 100 meter på strandpromenaden så ser jag min nyvunne vän som är en häst. Med hjälp av morötter har vi kommit varandra riktigt nära. I början av vår bekantskap var hon rätt reserverad. Men nu tillåter hon att jag klappar henne och rensar hennes man från skräp. Efter några minuter går jag vidare in åt byn.

När jag kommer in i bebyggelsen så möts jag av byns största hotell. Där har ingen lyckats checka-in än. Det är inte bara vår by som har ett stort cementskelett närmast finaste badstället. Även Stoupa norr om oss och Ag. Dimitrios söder om oss har liknade stora skelett i närheten av de populäraste baden. Det sägs att det var en man som råkade dö som byggde dem och att arvingarna inte var intresserade att driva igenom projektet. Men är det verkligen så?

När jag kommer ut till genomfartsvägen passerar jag byns roligaste tomt. Hela murkrönet är dekorerat med blomsterkrukor. Och där innanför finns massor med djur och bråte.

Katter finns det i överflöd av. Men denna morgon dröjde det till sjukhuskapellet innan jag träffade på den första. Det är inte illa att vi i vår lilla by har ett litet sjukhus med dygnet runt jour.
Däremot är det illa att vi har så förfärligt gott om katter. Och att det är så många ser områdets engelska damer till. De åker dagligen runt och matar alla katter i alla byar.

En aloe har funnit livsutrymme i ett dött mullbär. Så här års föredrar jag de levande mullbären. Jag går under många under min promenad. De flesta är sterila men några ger frukt. Och under dessa sträcker jag mig i min fulla längd för att nå några söta bär som stoppas i munnen.

När jag kommer utanför Katerina’s Market så sitter alltid en av bröderna utanför och väntar på att de ska öppna. Det sägs att han är broder till två andra med samma handikapp. Men jag vet inte om de stämmer att de är bröder. Men de spelar ingen roll. De har var och en sin givna plats i samhället.

Utanför Βεζουβιος vezuvios badar inga turister idag. Det är för tidigt och så finns det ju knappt några turister här i år.

Vid Anna Maria Studios sitter en man och tvättar sina nyupptagna potatisar. Jag är lite avundsjuk på deras odlingar. De är så friska och frodiga.

Min bakgrund finns i Neochori

Nu vräker regent ner. Då är det bra att ha inomhusprojekt att pyssla med. På sista tiden har dessa projekt mest bestått av bakning. Men nu är frysen sprängfulle så då får det bli en annan sysselsättning.
Nu har bakningen fått ersättas av Photoshop. Den typ av bilder jag jobbar med nu kräver bakgrunder. Och dessa åkte jag upp till Neochori och fotade innan regnet kom.

Vackra ytor finns att hitta överallt som i plåten på denna vackra cementblandare.

Eller i denna fantastiskt vackra dörr. Jag hittade även vacker puts, åldrat trä, slitna stenar och mycket annat.

I byarna finns alltid djur. Två hästar var riktigt kärvänliga och deras päls fick bidra till bakgrundssamlingen.
Denna vakthund är en av de trevligare sorterna. Den orkade bara skälla några få skall. När den märkte att jag inte blev rädd så viftade den bara lite slött på svansen.

Nuvarande Photoshop projekt går ut på att frilägga ben och lägga dessa på fina ytor.

Här ligger benet på två bakgrunder i olika lager som blandats. Hur många lager jag jobbar med är väldigt olika, men det kan bli väldigt många med olika blandningslägen.

Jag hittade en fin skalle mitt i byn. Det kliade lite i fingrarna, men jag tror inte det är riktigt lämpligt att bära hem skallar som ligger på någons tomt.

När ängen är slagen

Plumbago auriculata, blyblomma

När markfloran i olivlunden är slagen då får vi njuta av våra planterade växter. Det är inte så många tycker Christina och jag. Men det beror på att vi är vana vid många arter från vår förra trädgård. Där lämnade vi nog några tusen arter.
Blyblomman har vi fyra buskar av. De står i blickfånget åt havet. Där binder de blåa blommorna ihop vår lund med havet.

Punica granatum, granatäpple

Granatäpplet är det som jag tycker är allra vackrast nu. Det är inte bara blommorna som är vackra. Även frukterna kan vara riktigt vackra. Jag hoppas att något av våra träd ger riktigt röda frukter. Men om de skulle vara bleka så ger de i alla fall lika goda frukter.

Pandorea jasminoides, jasminpandorea

Jasminpandorea klättrar på vår altan. Finast är den om man står på övervåningen och tittar ner där den kryper på bambutaket.

Nerium oleander

Oleander är nog den vanligaste busken som odlas här i Grekland.  Den finns i väldigt många varianter. Vi har flera olika sorter. Den går utmärkt att forma till små träd.  Våra står som insynsskydd mot vår väg och mot grannhotellet.

Metrosideros excelsa, maorimyrten

Maorimyrten har vi i tre korta häckstumpar som man placerar när man kommer in på tomten. Än så länge har den bara blommat med några få blommor. Och de är ju urläckra. Men vi har mer tänkt på det vackra växtsättet och de tjocka gråtonade bladen när vi gjort vårt val av häckväxt.

Gomphrena globosa ’Strawberry Fields’, klotamarant

Klotamarant en är en låg perenn med den läckraste blomfärg. Jag blir väldigt sugen på jordgubbar varje gång den blommar. Fröna har vi köpt i Sverige. Där säljs den som ettåring.

Gomphrena globosa ’Strawberry Fields’, klotamarant

Jungfrun i det gröna har Christina spritt massor av frö av. Och vackrare blomma och förställning är svårt att hitta.

Ruellia simplex

Ruellia odlas det mycket här i trakten. Det är knappas en växt man behöver köpa. Dess sticklingar är blixtsnabb att sätta rötter. Så den har vi rätt många plantor av.  De stora blå blommorna slår ut på förmiddagen och trillar av på eftermiddagen. Dagen efter blommar den lika rikt igen.

Westringia fruticosa, kustrosmarin

Kustrosmarin var den första busken vi köpte. Blommorna är vackra men den blommar aldrig riktigt överdådigt. Trots det så är vi överförtjusta i vår kustrosmarin-häck.  

Rätt många fel

Det var inte många dagar sedan jag hämtade min gräsklippare från verkstaden. De hade inte åtgärdat något, för den startade på första försöket för dem.
Hemma igen klippte jag en stor yta utan problem. Nästa dag var det dags att klippa igen. Då vägrade klipparen starta. Min första tanke var att det här måste jag lösa själv. Efter en bra stunds felsökning kunde jag konstatera att kontakten för dödmansgreppet fungerade bristfälligt. Så jag kopplade över kontakten. Idag skulle jag klippa de sista ytorna. När jag stoppade klipparen för att rensa långa strån som lindat sig runt axeln, så stoppade jag klipparen genom att avlägsna tändhatten. Naturligtvis så ryckte jag av kabeln. Så där var klippningen slut. Jag hade ju bara 20 kvadrat så det kan jag kapa för hand. Så nästa gång jag åker till Kalamata ska verkstaden få göra ett nytt försök.

Eftersom vi steg upp med solen så var det bara tidig förmiddag när vi gjort färdigt våra trädgårdssysslor. Vi beslutade oss för att resten av dagen ska vi åka på en utflykt och bada vid några stränder vi aldrig besökt förut.
Men när jag skulle packa in oss i bilen så upptäckte jag att backdäcket var mycket platt.

Vi ändrade våra planer och packade våra cyklar istället.

Vi kunde inte ta oss till några outforskade ställen, men väl till vår lilla naturliga havspool några kilometer bort. Där var det skönt att ligga i värmen och lyssna på en bok och glömma alla reparationer som står på kö. Fyra bad i poolen krävdes för att jag inte skulle dunsta bort.

Väl hemma igen var det bara att plocka väck det punkterade däcket. Skadan var väldigt lätt att hitta. Nu när reservdäcket sitter på ska jag åka några hundra meter till verkstaden och se om de kan få bukt med läckan.

Blommor på höjden

Nere vid kusten är det varmt som en fin svensk sommar nu. Men det är fortfarande vår uppe i bergen. Igår åkte vi dit för att hitta vårblomningen. Nere vid kusten är mycket redan överblommat.
Vi besöker ofta en sluttande orkidéäng som ligger på 1200 meter. Och där var blomningen fantastisk.

Foto: C Fryle

Strax ovanför orkidéängen åt vi vår medhavda lunch i en gammal djurfålla, omgärdade av Phlomis fruticosus. Utsikten åt väster är magnifik och i horisonten ser man Peloponnesos västra tunga.

På 1300 meter började vi stöta på stora kuddar av Astragalus monspessulanus.

När vi kom upp till dagens högsta notering på 1600 meter fick vi en fin utsikt mot sydöst och till vänster syns Peloponnesos östligaste tunga.

<< Onosma sp – Primula vulgaris >>

Därefter fortsatte vi bara en kort bit fram till den skuggiga och blöta barrskogen. I det rinnande vattnet trivs Primula vulgaris. Och i de torra gläntorna växer Onosma sp. Vilken art kan jag inte säga så här efteråt. Det finns fyra att välja på när jag tittar i Manifloran.

Christina har hittat en liten fin Euphorbia på hög höjd. Plantan ska nog städas innan fotograferingen.